Längre från exkluderingsstrategin, som regeringens utredare och ministrarna nyligen talade sig varma om, går det inte att komma.
Ändå tror jag att Polisens plötsliga utspel om att lära sig av repressionen i Grekland kommer att mötas av tystnad från våra styrande politiker.
Annons
Det må vara glömt av de flesta, men villkorstrappan försvann efter att Polisen förlorat en PR-strid.
Under lång tid försökte myndighetens ledning styra narrativet över frågan. Betydande kraft lades på att förklara varför många hade missförstått situationen, varför kollektiv bestraffning inte var kollektiv bestraffning, varför Polisen i själva verket inte hade så mycket med konflikten att göra eller varför villkorstrappan egentligen inte fanns (i sak korrekt, en gång i tiden döptes modellen till åtgärdstrappan, men i praktiken en ovidkommande detalj.)
Ett tag plockades villkorstrappan också bort, men bara som begrepp, vilket lite för många såg igenom. Dödsstöten kom när Stefan Hector, då känd för sin kommunikativa förmåga, försökte vrida på narrativet vid en pressträff men istället gjorde så många självmål att Polisen till sist blev till humorinnehåll i public service.
Därefter försvann villkorstrappan plötsligt. Inte för att Polisen presenterat en ny analys, regeringen en utredning eller liknande, utan förmodligen för att det blev för mycket motvind. Exkluderingsstrategin tog vid, men efter pandemin blev det stökigare på läktarna med sämsta möjliga tajming. Särskilt säsongen 2023 var ovanligt problemfylld med inkastade föremål, planstormningar och bengaltennis. Regeringens utredning som nyligen presenterades var en konsekvens av den utvecklingen.
Utredning i sig får dock kategoriseras som ett beställningsjobb snarare än en ansats till att förstå helheten och finna effektiva åtgärder. En slutsats (det krävs tuffare tag) efterfrågades och en slutsats levererades. Eftersom våra styrande politiker inte kan eller vill i någon mån kritisera Polisen – det är förmodligen ett dåligt politiskt budskap, särskilt i våra tider – blev innehållet ensidigt.
Problembeskrivningen lät ungefär som Polisens och myndighetens roll i konflikten lämnades utanför. Polisforskaren Stefan Holgersson har i sina studier återkommande visat hur Polisen inte vill se sin egen roll i ett skeende. Enligt samma logik har regeringens utredare Anders Hübinette skrivit ut Polisens som en aktiv part. Våldet från ordningsmakten ägnas exempelvis inget utrymme på de 437 sidorna, trots att det uppenbarligen förekommer och att de som blir slagna är rättslösa. På presskonferensen medverkade idrottsminister Jakob Forssmed som efter det avbrutna 08-derbyt i höstas kallade till ett krismöte med fotbollens ledande aktörer. Samma sak där: Polisens roll nämndes inte på mötet, enligt våra källor på plats. Beslutet att bryta matchen i ett läge när det var lugnt på arenan och utan en plan för hur tusentals människor skulle ta sig därifrån var unikt och gick stick i stäv med exkluderingsstrategin. Ändå gick detta inte att tala om.
Utgångspunkten i Hübinettes utredning är Polisens sammanställning om ordningsläget på matcherna i elitfotbollen. Vi på Fotboll Sthlm har gång på gång visat varför man bör problematisera bedömningarna – åtminstone fram till att rapporterna belades med sekretess så att de blev oläsliga. Faktaunderlaget om riskerna med pyroteknik kom inte från Polisen då experimenten i containrar och tält har blivit synade, men från en annan rapport som Polisen tidigare har hänvisat till: Uefas parodiska beställningsjobb från 2016 där rapportförfattaren Dr Tom Smith googlat sprängskador på nätet och gett sken av att de har med fotboll att göra.
Utredningen föreslog att lagar ska ändras, straffskalor ska skärpas och tillträdesförbud förlängas, men inte ens den argumenterade för att man skulle rucka på exkluderingsstrategin.
Men nu har Polisen, med idrottsansvarig Per Engström i spetsen, fått feeling igen. Inom ramen för Polissamarbetetet NFIP har Engström med kollegor haft utbyte med en högt uppsatt chef inom Greklands polisväsende som presenterat idéer som fallit Engström i smaken. Bättre kameraövervakning (vilket även jag sympatiserar med) och personliga biljetter beskrivs som en framgångsfaktor. Höga böter till såväl individer som begår lagöverträdelser som klubbar är en annan del av det grekiska systemet – att klubbarna får böter har vi testat i Sverige, det var ett mindre framgångsrikt upplägg – liksom derbyn med enbart hemmasupportrar samt tomma läktare vid nästa match om farliga föremål kastas in på planen.
Enligt två experter på grekisk fotboll som jag pratat med följs det sistnämnda slaviskt. Tända bengaler på läktaren eller ett inkastat föremål och matchen bryts och det blir tomma läktare i minst en omgång därefter. Längre från exkluderingsstrategin går inte att komma.
Att just Grekland ska tjäna som förebild förefaller också något udda. Den grekiska högstaligan har bara ett publiksnitt på drygt 6000, men sporten i Grekland kantas av våldsamheter på en nivå som sticker ut i Europa. Under de senaste decennierna har flera personer, supportrar och poliser, mist livet i uppgörelser och urartade situationer. I slutet av 2023 dödades en kravallpolis i en sammandrabbning i samband med ett volleybollderby mellan Olympiakos och Panathinaikos. Därefter vidtog regeringens krisåtgärderna som ligger till grund för dagens situation.
Något säger mig dock att Per Engström och hans närmaste inte har varit så intresserade av kontexten när de inspirerats av metodiken. Något säger mig också att hans utspel kommer lämnas okommenterade av våra ansvariga ministrar, trots att Polisen går rakt emot det som presenterades på regeringskansliet för bara några veckor sedan.
