BLOGG. Några tankar om polisens långvariga kamp mot bengalerna. [show_ad id=1] Pyroteknik. Again. Ni lär inte ha missat debatten och hånen om och mot polisens flaggförbud på sistone. Och tja... det är ju en smått absurd åtgärd, men där bakom ligger ett målmedvetet allvar. Polisens krig mot bengalerna har pågått i många år och utfallen kommer med jämna mellanrum. Det är mycket olyckligt. Svensk fotboll har allvarliga problem att ta tag i, som huliganism och riggade matcher, men polisen riktar återkommande udden mot bengalerna, vilket leder till ett meningslöst skyttegravskrig mot supportrarna som bara pågår. Till sist återstår bara prestigen och känslorna – precis som det brukar bli när pyrotekniken kommer på tal. Apropå det: Själv lämnade jag Aftonbladet 2015 efter sju år på tidningen på grund av bengalerna. Ja, i alla fall om vi förenklar något. För att göra en lång historia kort: jag kom inte överens med ett par bengalhatande (deras ord) chefer när jag och min kollega Kristoffer Bergström hade gjort en lång och djup granskning om den typen av pyroteknik. De gillade inte våra slutsatser och tyckte att vi presenterade materialet – som vi hade analyserat med hjälp av sakkunniga – på fel sätt. Det senare hade de nog en poäng i, det kan jag se i efterhand, men inte heller när vi hade skrivit om artiklarna ett par gånger fick vi publicera. Det ansågs för kontroversiellt, att det sände ut fel budskap. Cheferna hade inte en enda invändning på materialet i sak, men diskussionen drevs helt av åsikterna. Och de var som sagt mycket tydliga. Eftersom relationen inte var särskilt god med personerna ifråga av andra anledningar bestämde jag mig kort senare för att sluta på tidningen. Rakt ut bara från en rätt framskjuten position. Överilat? Nej, jag hade funderat på saken länge, och det var förmodligen det bästa beslut som jag har tagit. Till sist blev det en publicering i KIT istället – en granskning som fick ett massivt genomslag. Den undersökningen byggde i stora drag på samma material, men hade ett tydligare fokus på polisen. Den första granskningen gick till botten med frågan “Hur farliga är bengalerna?” – den andra visade hur polisen systematiskt förvanskade sina egna tester av pyrotekniken, vilket sedan låg till grund för regeringens strategi runt all typ av fotbollsproblematik. En rätt anmärkningsvärd sak får man säga. Men vad var det som jag och Kristoffer Bergström hade kommit fram till i förstaläget? Vi ville som sagt undersöka hur farliga bengalerna faktiskt var – alla andra snackade ju bara, tyckte saker i rubrikformat. 2013 hade polisen gjort ett stort bengaltest på Friends arena och vi utgick från den undersökningen i vår granskning. Vi tittade på samma pjäser (Comet och Ikaros – de två vanligaste bengaltyperna) och använde oss av samma experter som polisen. Vi träffade sjukvårdare och säkerhetspersonal på arenorna, ringde till läkare vid akutenheterna på de stora sjukhusen i landet och… tja, ganska många fler. Det som vi kom fram till var inte svartvitt. På sjukhusen kände läkarna inte till några allvarligare fall kopplat till bengalerna, varken på Sös, Karolinska, Sahlgrenska eller Sus. Däremot hade de många exempel på svåra skador från pyrotekniken på nyår där pjäserna som bekant exploderar. (När blir det nästa stora moraldebatt förresten? Samtidsspanaren i mig säger att det blir fullt nyårskrig de närmaste åren.) Detta betyder inte att bengalerna är ofarliga. Risken för att bränna sig på den 2000 grader varma lågan är uppenbar, till exempel på händer och huvud, för den som håller i pjäsen eller står bredvid. Brandrisken är låg eller obefintlig på en läktare av stål och betong, men det finns en fara i att det tar fyr i en flagga, banderoll eller jacka, vilket skulle kunna utlösa en paniksituation i trängseln på ståplatsläktaren. Någon sådan situation har inte uppstått trots att det poppas tusentals bengaler på läktarna varje år, men det skulle potentiellt kunna bli livsfarligt. Dessutom måste man efter de senaste säsongerna väga in risken att det kastas bengaler in i folkmassor. Det är inte någon engångsföreteelse längre, ganska långt ifrån faktiskt. Vad gäller röken finns det inga belägg för att den är farlig med tanke på miljö och brinntid. Polisen har i många led försökt bevisa detta. Först genom att medvetet vantolka sina tester – de som vi synade och sköt ner i vår granskning – steg för steg. Polisen skrev bland annat i en tidig rapport att det fanns risk för ögonskador för den som tittade på bengalerna, vilket var rent påhitt. Lite senare gjorde polisen nya tester, med nya pjäser, i en container med uppseendeväckande provsvar. Det blev helt enkelt jävligt rökigt där inne. Resultaten kommunicerades ut med buller och bång med hjälp av en jurist som pratade om att man eventuellt måste tömma arenorna på publik. När jag konfronterade Per Engström, polisen som då uttalade sig om pyrotekniken, om containertestet blev det mest komiskt till slut. Han hade ingen som helst förståelse för att resultaten blev olika på en fotbollsarena och inne i en stängd plåtlåda. Det fanns heller inga möjligheter att göra ett nytt test på en arena – det gick liksom bara inte – även om polisen uttryckligen ville skapa ”en arenalik miljö”. Engström lyckades till och med inleda sitt svar med “Nej” på frågan om inte en arena var mer arenalik än en container. Några månader senare dök den galna nyheten “Bengaler kan ge cancer” upp i de flesta svenska tidningarna i form av en sällsynt snurrig TT-text som baserades på containertesterna. Dagen efter tillbakavisade den citerade forskaren att det fanns någon som helst täckning för rubriken men dementin fick inget större genomslag i jämförelse. 2016 kom ett förslag från polismästaren Lena Matthijs om att spruta vatten mot läktarna där bengaler (som inte släcks av vatten) förekom. Lite senare gjorde polisen ett nytt test – den här gången i ett partytält där det också blev väldigt rökigt. På nytt överfördes resultaten i fantasin till fotbollsarenan, och på nytt kom drastiska utspel i medierna. Och så vidare: det här var bara några exempel. [show_ad id=3] 2019 handlar det om intim visitering och förbud mot flaggor. De kommer förstås inte vara de sista åtgärderna i sitt slag, och effekten kommer bli den samma som vi sett från norr till söder de senaste veckorna: ett supporterkollektiv (och i det här fallet även klubbarna) som slår bakut vilket i nästa steg tar debatten tillbaka till ruta ett. Istället för att diskutera de större problemen i något som åtminstone påminner om samförstånd blir polariseringen total. Vad gäller pyroteknik kunde udden riktats mot bangers, som ger hörselskador, och raketer, som är något helt annat än nödbloss, men nu klumpas allt ihop i enda röra. I bästa fall leder det till ingenting. I värsta fall till nya lager av problem. I kläm hamnar alla som vill skapa ett bättre klimat runt fotbollen – däribland många poliser – och så lär det fortsätta. Jag gör mig inga andra illusioner efter alla år. Så vad man borde göra åt det hela?  Frågan är pyrotekniken är både komplex och motsägelsefull, annars hade vi ju inte diskuterat den som vi gör. Men ironiskt nog är lösningen inte särskilt komplicerad i mina ögon. Jag pratar om en legalisering. En sådan (av vissa pjäser, i samförstånd mellan de berörda parterna) hade kanske inte gjort alla helt nöjda, men helt klart nöjdare totalt sett. Isåfall hade det också blivit säkrare att gå på fotboll av flera skäl. Eftersom jag funderat på de här frågorna i många år har jag faktiskt ett färdigt förslag till hur det skulle kunna se ut – jag lovar att återkomma till det. Men det hela är som sagt förvånansvärt enkelt. I alla fall i teorin där prestige inte är ett begrepp.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier