I den tolfte luckan av julkalendern hittar vi en tränarlegendar. Tommy Söderberg ledde både Djurgården och AIK innan landslagskarriären tog fart. [show_ad id=1] Namn: Tommy Söderberg Ålder: 71 år Tränade Djurgården: 1986-89 Tränade AIK: 1991-93 Var bor du?  – I Hässelby. Familj?  – Fru, barn och barnbarn. Vad gör du nuförtiden?  – När jag var 65 bestämde jag mig för att det fick räcka med fotbollen. Men numera gör jag lite allt möjligt, säger Tommy och nämner fritiden med familjen, trav, arbete på ett ungdomshem, uppdrag för Svenska spel, ICA, Smålandsidrotten och föredragshållande. Vilken roll spelar fotbollen i ditt liv? – Den finns ju där. Man kopplar av med fotbollen, gläds när man tittar som en vardagsåskådare. Jag har fortfarande kontakt med förbundet och föreningar ute i landet. Ungdomslandslagen har aldrig varit så framgångsrika och det bottnar i en klubbverksamhet som bygger på det ideella ledarskapet. Tommy Sandlin, hockeytränaren, sa tidigt att han i första hand såg sin spelare som människor och därefter som idrottare. Det är en nyckel hur man än vrider och vänder på det. Du har tränat både Djurgården och AIK. Jag anar att jag vet svaret, men hur ligger det till med sympatierna? – Jag känner starkt för båda klubbarna. Men jag påverkades som ung av kamrater och familj. Mina föräldrar hade väldigt starka sympatier för AIK och det blev naturligt även för mig. Men jag hade bra år även i Djurgården där det var en väldigt fin relation mellan styrelse, beslutsfattare och oss som var ute på plan. Man kan väl säga att jag i första hand är en föreningsmänniska. Vilket är ditt bästa minne som AIK-tränare? – När man blev tillfrågad att ta över, för det gladde mina föräldrar mycket. Att få verka i en klubb som man hade som favorit redan som grabb var stort. Du svarade inte SM-guldet 1992? – Nej, det är väl sådan som jag är. Men det var en otrolig stolthet att få vinna nere i Malmö, framförallt för min pappa. Han var svårt sjuk då och jag tror att fotbollen förlängde hans liv med några månader. Det är ett minne som alltid kommer att vara med mig. Man njöt av ögonblicket, men det infann sig också en tomhet när allt var klart. Vilket är ditt värsta AIK-minne? – Det finns säkerligen sådana, men jag försöker bevara de fina minnena. Om det uppstod tunga situationer så löste vi dem. Men det kanske var när jag slutade i klubben då jag fick ett erbjudanden om att träna U21-landslaget istället. Vilket är ditt märkligaste AIK-minne?  – Ja, vad kan det vara? Vi hade inte så gott om pengar och fick kämpa oss fram. Ett år hade vi inte råd att resa på läger utomlands och åkte till Båstad istället. När vi kom dit snöade det och spelare och ledare fick dra en träplog för att få bort snön från planen. Jag minns att det svenska Davis Cup-laget var i Båstad vid samma tidpunkt. De var fascinerade över hur vi löste situationen. – Det var generellt svårt att få tag på planer i Stockholmstrakten på den tiden, det var före konstgräset och inomhushallar. Vi tränade i Hagaparken ibland, och någon gång fick vi åka hela vägen till Grillby utanför Enköping. Men det slog mig hur väl spelarna hanterade att byta planer hela tiden. Jag tror att de växte mentalt av det och vi hade en otroligt bra atmosfär i laget. Fotboll är en duellsport där det handlar om att orka och våga. Där var vi starka. Vem är den bästa lagkamraten som du hade som tränare i AIK? – Fotboll är en lagsport och man vill helst att alla ska vara ledare. Vi hade en stark grupp och en bra mix mellan yngre och äldre spelare. Vissa var gamänger, andra mer allvarliga, men de bildade en fin enhet. Jag säger som bandytränaren Håkan Sundin sa efter att Sverige lagt den ryska björnen på rygg: “Jag vill tacka för förmånen att få ha jobbat med sådana spelare och ledare!” (Tommy Söderberg lyfter sedan särskilt fram tränarkollegorna Göran Göransson och Thomas Lyth)  Vad tycker du om dagens AIK?  – De söker utmaningar och vägar hela tiden. I år var de bättre i försvarsleden än i den andra änden. Men jag har inte nog inblick för att kunna bedöma dem. Jag ser AIK då och då men jag tycker att ungdomsfotbollen i landet är minst lika spännande. Det är ofta på sådana matcher som jag stannar till. Vad önskar du dig i julklapp?  – I min ålder tänker man inte på materiella ting. Jag önskar mig ett samhälle där alla människor känner delaktighet och att de betyder något. Livet är för kort för att det ska bråkas och tjafsas. Ojämlikheten som ökar i samhället gör ont i mig. För många är livet en fin vandring på jorden, men för andra är det tungt och dystert. Foto: Bildbyrån

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier