När Lukas Jonsson hade passerat 20 år såg fotbollskarriären ut att vara över. Tillsammans med sin morbror började han mejla runt till klubbar – innan ett samtal från Thomas Lagerlöf förändrade allt. – Jag kände att blir det inget nu får jag klippa mig och skaffa ett riktigt jobb, säger målvakten. [show_ad id=3] De har varit få genom åren. Men då och då dyker de upp. Elitfotbollsspelarna som är födda på Gotland. En av dem är Lukas Jonsson, som växte upp på ön tillsammans med mamma, pappa, storebror och storasyster. – Det var jättebra. Det är paradiset, det går inte att säga något annat. Vi hade en fin uppväxt. Precis så där klassisk på landet, fast på Gotland, berättar Lukas Jonsson för Fotboll Sthlm. Sport fanns alltid där under uppväxten. Alla i familjen höll på med olika sporter och föreningslivet var en central del av hans tidiga år. Men den lille Lukas hade inga större drömmar om en framtid inom fotbollen. Fotbollen började han känna på vid fem års ålder i FG 86. Inledningsvis handlade det om knatteverksamhet i det lokala laget, och ganska snart blev även hockeyn en del av Lukas vardag. – Det är fantastiskt att växa upp på Gotland. Man har nära till alla föreningar och det finns många planer på ön där alla har sitt eget. Det är inte så att man måste dela plan med fyra andra lag, utan det finns alltid träningstider. Det var verkligen idylliskt. Vi hade vår egen fotbollsplan i trädgården med mål och allt. Vad var det som gjorde att du fastnade för just fotbollen? – Det kanske var lite hemifrån ändå. Jag var den enda i familjen som spelade hockey och tyckte det var riktigt kul. Men alla i familjen var alltid mer inne på fotboll. Alla mina syskon spelade fotboll och pappa var ofta ledare. Det gjorde att det blev mer naturligt även för mig. Fotbollen var starkare. Sedan behövde jag välja när jag blev äldre. Jag kom in på ett fotbollsgymnasium i Norrköping och då blev det fotboll. Så jag tog det definitiva beslutet att satsa på fotboll när jag var runt 14 år. Du började spela i FG 86. Hur minns du tillbaka på den tiden? – Det är en otroligt fin förening. A-laget spelade i division 4 då. Det är en förening med väldigt fina värderingar med en bra syn på hur man spelar fotboll, men framför allt hur man ser på människor och hur man tar hand om folk. De var drivande i att integrera flyktingar på Gotland genom just fotbollen. Jag är stolt över att ha dem som moderklubb. Någon ny anfallsstjärna skulle han inte komma att bli. I stället fick han ställa upp längst bak i planen, vilket också blev början på en helt annan resa i fotbollens värld. – Jag tror att jag var runt 12-13 år och hade blandat lite med att spela ute och vara målvakt. Jag spelade också en del med dem som var ett år äldre. En dag hade de ont om målvakter, så då fick jag rycka in. Hur kände Lukas för det? Inte direkt någon större glädje. – Det var motvilligt till en början, absolut. Det var inte skoj. Jag ville ju vara ute på plan, göra mål, passa och röra mig. Snart blev det dock uppenbart att den unge målvakten inte var så pjåkig på att rädda bollar. – Det visade sig att jag hade någon form av fallenhet för det. På den vägen var det. Det blev en naturlig övergång. Dels hade jag målvaktsspelet med att stå i vägen för skott och att jag var orädd, dels var jag inte den mest atletiska när det kom till att springa. Jag var bra med bollen och duktig men inte den snabbaste. Därför passade det bra för mig att bli målvakt. 2008 tog Lukas beslutet att verkligen satsa på fotbollen då han flyttade till IFK Norrköpings akademi. – Förr fanns det tre riksidrottsgymnasium i Sverige. I Norrköping, Borås och Sundsvall. Jag sökte till den i Norrköping och då kom man automatiskt in i IFK Norrköpings akademi när man var 15 år. Det blev fotboll både i skolan och med Norrköping. Flyttade familjen med? – Nej, jag bodde själv på ett internat. Vi var sju killar och sju tjejer som flyttade dit, så det var jätteskoj. Var det jobbigt att flytta hemifrån så tidigt? – Nej, det tycker jag inte. Det fanns säkert kvällar då man grät och ringde hem, och undrade vad fan man höll på med. Men jag tänkte aldrig att jag skulle flytta tillbaka hem. Det var mer att jag kom in där och tänkte: ”Nu gör jag det här”. Morsan och farsan tyckte också att jag bara skulle köra. Trivs man inte kan man alltid flytta hem, men det är bättre att testa och se hur det går. Hade jag sagt nej hade jag inte kunnat göra om det. Jag är väldigt glad att mina föräldrar tänkte så. De fanns alltid kvar om det inte skulle funka. Vägen till Pekings A-lag låg därmed öppen för den som utmärkte sig. Lukas Jonsson valde dock en annan väg. I stället för att göra sitt sista juniorår i IFK Norrköping lånades han ut till Lindö i division 4 och skrev senare på för Assyriska. – Så jag var aldrig riktigt på väg upp i A-laget på det sättet. Jag var med där, men sökte snarare speltid i ett seniorlag i stället. Det upplevde jag som viktigt för mig. Vi vann division 4 och sedan flyttade jag till Assyriska i division 2, och spelade där i två år. Efter det tog IFK Norrköping mer eller mindre över Sylvia som deras farmarklubb, lite som HTFF nu. Så då gick jag indirekt tillbaka till klubben och spelade två år i Sylvia i division 1. Hur viktigt var det att få spela seniorfotboll så pass tidigt? – Där och då kände jag att det var viktigt och nu i efterhand kan jag bara hålla med. Men samtidigt är det svårt. Det är omöjligt att veta hur det hade gått om man hade gjort saker annorlunda. Jag tränade fortfarande med Norrköpings A-lag, även när jag spelade i Assyriska och Lindö. Men i och med de flyttarna fick jag spela många matcher. Som målvakt upplever jag att det är viktigt. Skulle jag tipsa unga målvakter i dag hade jag tryckt på just att få speltid och få spela om poäng varje vecka. Är du duktig kommer du kunna klättra snabbt. Under den här perioden, när Lukas varvade matcher i Sylvia med träningar i IFK Norrköping, gick det inte att leva på fotbollen fullt ut. Vid sidan av krävdes ytterligare en sysselsättning för att få livet att gå runt. – Jag spelade fotboll på seminivå. Då var jag tvungen att ha något jobb. Jag tänkte direkt på bakningen. Vi har en i släkten som jobbar som konditor och jag tyckte det lät roligt. Då gick jag en vuxenutbildning i Linköping där jag pendlade varje dag på morgonen. Sedan blev jag konditor och jobbade som det i ett år, säger han med ett leende och fortsätter: – Jag är från en gammaldags familj och släkt där det är viktigt med fika. Och ska man fika måste det vara hembakat. Det har bakats till förbannelse i släkten. För mig och mina syskon har det legat i sedan barnsben, att vi är med och bakar. Hur kunde en dag se ut när det var som mest intensivt? – Jag började vid halv fyra på morgonen och jobbade fram till tolv. Sedan åkte jag och körde ett fotbollspass med Norrköping på Parken. Därefter åkte jag hem och slaggade i ett par timmar innan det var kvällspass med Sylvia på kvällen. När man kom hem där på kvällen var det bara att gå och lägga sig för tidigt nästa morgon var det dags igen. Efter två år i Sylvia var den stora frågan om Lukas till slut skulle få ta plats i Pekings A-lag. Han vände sig till Janne Andersson, som då tränade laget, men fick beskedet att klubben skulle prioritera yngre målvakter. – Då var jag tvungen att hitta något nytt. Min morbror hjälpte mig och agerade lite halv-agent. Han mejlade runt till olika klubbar. Han skickade mejl efter mejl och fick till en början nej från Sirius. Men Lukas och hans morbror gav inte upp. – Sedan mejlade vi en gång till för att min bror bodde i Uppsala och jag skulle besöka honom. Det hade precis också skurit sig med en av deras målvakter så då ville de titta på mig. Jag tränade en träning och hörde ingenting på två veckor. Då tänkte jag: ”Ja ja, det blir inget”. Sedan ringde ”Tolle” Lagerlöf och frågade om jag ville spela för Sirius. Jag skrev på några dagar innan julafton. Det måste ha varit en skön känsla? – Det var helt fantastiskt och inget jag trodde på. Jag kände efter Sylvia att blir det inget nu får jag klippa mig och skaffa ett riktigt jobb. Då var jag ändå 22-23. Skulle jag bli något hade det varit ett bra läge då. Men i stället blev det Sirius. Till en början jobbade han på en restaurang i Uppsala vid sidan av fotbollen, men ganska snabbt märkte han att det inte fungerade. – Jag kände att jag inte kunde fortsätta så där. Jag hade noll liv utanför. Det var hundår, säger Lukas och skrattar. Första säsongen spenderade han på bänken i superettan. Så såg också planen ut när han skrev på. Sirius hade redan en duktig målvakt i Andreas Andersson, som hade gjort det bra i samma serie. – Jag var införstådd med det. Jag tror att det var bra för mig. Då fick jag känna på hur det är att sitta på bänken. Sedan fick jag hoppa in i kvalet till allsvenskan då han skadade sig. Tyvärr förlorade vi på bortamål. Men det visade sig vara bra för mig. I och med att vi inte gick upp fick jag spela mer året därpå. Ja, 2016 blev mycket bättre. Lukas spelade två tredjedelar av alla matcher och var en viktig del av Siriuslaget som tog klivet upp till allsvenskan. När det gällde som mest på hösten var det han som stod mellan stolparna. – Det var otroligt. Alla spelare har vissa ögonblick då man tar kliv uppåt och det där var ett sådant för mig. Det blev ett tydligt trappsteg i min karriär. Men Lukas fick inte rida vidare på den vågen i landets högsta serie. – När vi gick upp hade jag näst bäst statistik i hela superettan av alla målvakter. Det var klart som fan att de skulle värva den som hade bättre. Så då värvade de in Josh Wicks. Då satt jag på bänken stora delar av första året i allsvenskan. Målvakten plockar upp ett orange höstlöv från bordet, knögglar ihop det till en liten boll och pratar vidare. – Året efter lånades jag ut till Mjöndalen ett halvår. Det var bra. Det var tydligt att Josh skulle spela och då kände jag att jag behövde spela matcher. När vi började leta efter klubbar var det viktigt. Jag fick spela 15 matcher och höll många nollor. Sedan fick jag flytta till ett nytt land och bygga på den erfarenheten. Det känns som att utlåningen gav en rejäl push till dig. Efter det var du ordinarie i två och ett halvt år i Sirius. Upplevde du det själv? – Verkligen. Under det halvåret etablerade jag mig som en elitmålvakt. De spelade i andraligan i Norge och gick upp till högstaligan det året. Jag bevisade för mig själv, men också för Sirius att jag faktiskt var bra. När jag kom tillbaka till Sirius spelade jag hela hösten och vi höll oss kvar. Sedan hade jag ett väldigt bra 2019. Vi gick bra som lag och jag gjorde det bra. 2020 var lite mer upp och ner. Vissa perioder var det riktigt bra, andra var det lite sämre. Under 2021 kom Bäckström in och klubben värvade Mitov Nilsson, och jag blev skadad på våren. Då kände jag att jag behövde hitta något nytt för att få spela. Det blev vändor till Vendsyssel och Esbjerg i Danmark, där han fick gott om speltid. Just möjligheten att spela fotboll i andra länder har varit en viktig del av Lukas Jonssons karriär. – På ett sätt är det så det funkar i den här branschen. Du måste vara beredd på att flytta för att du ska ta dig framåt. Det är jag väldigt glad för i dag. Jag har lärt mig mer eller mindre flytande danska och tyskan är helt okej. Jag är tacksam över att jag har fått se olika saker. Sedan kan man väl inte säga att jag har varit på några exotiska platser, men jag har fått se andra fotbollskulturer. Därför var det just Tyskland som fotbollsland som lockade när Osnabrück hörde av sig. – Man har en bild av tysk fotboll och att det är som en religion för alla inblandade. Det ville jag verkligen utforska. Det visade sig stämma. De är helt galna i fotboll. Hade du någon koll på tyska tredjeligan? – Ingen koll alls. Jag hade lite koll på Bundesliga och typ Bayern München, men inte alls särskilt mycket på hur det skulle vara runt omkring. Jag åkte dit med ett ganska blankt papper. Det är så gott som fullt på läktarna nere i trean. Det måste ha kommit lite som en chock ändå? – Verkligen. Jag hade tre år i Danmark där publiken var helt annorlunda. Publiken i högstaligan är okej, men spelar du längre ner är det inte så många supportrar på matcherna. När jag kom till Tyskland var det som allsvenskan. Det var roligt att få uppleva det igen. Det är därför man spelar fotboll. Tanken var att Lukas till en början skulle vara andremålvakt. Men det tog bara omkring tio matcher innan han hade spelat till sig förstaplatsen. – Vi började dåligt som lag och han började inte heller bra. Jag gillade hur tydliga de var när jag skrev på. Jag visste att han skulle vara etta. Men de hade nog överskattat honom och underskattat mig. De trodde nog inte att jag hade den kvaliteten jag visade upp. Klubben gjorde också ett tränarbyte och det gjorde också att det blev naturligt att byta. Hur skulle du summera tiden i Osnabrück? – Fantastisk. Det var så kul. Första året var väldigt kämpigt för att vi höll på att åka ur. Vi lyckades rädda upp det under andra halvan av säsongen. Men det var rörigt. När jag hade varit där i tio månader fick jag min fjärde tränare. Jag vet inte hur många assisterande och sportchefer som byttes ut. Andra året gick vi som tåget och gick upp. Sista halvåret var bara en enda stor fest. Vi vann och vann och vann och vann. 33-åringen fortsätter: – Det var surrealistiskt. Att gå upp med Sirius var fett och första gången klubben var i allsvenskan på väldigt, väldigt länge. Men det här var större. Det var mycket mer folk. Det är sådant jag kommer blicka tillbaka på och inse att få fotbollsspelare får uppleva det. Tyskarna känns rätt bra på att fira och festa. Är det så? – Ha ha, verkligen. Vi säkrade uppflyttning när det var tre eller fyra omgångar kvar. Så de sista veckorna var det bara fest. Vi skulle göra det och det och det. Man gick runt på rosa moln och bara njöt. Så här långt i din karriär, är det där du spelade din bästa fotboll? – Det är lite svårt att jämföra. 2019 med Sirius och Rydström kändes svinbra. Men 19 nollor och uppflyttning i Tyskland är inte heller dåligt. Det är absolut en av topparna i min karriär. Parallellt med segertåget i Tyskland gjorde Lukas misstaget – eller genidraget, beroende på hur man ser på det – att bjuda lagkamraterna på hembakat. – Man åker mycket buss dagen innan match. Då är det ju nice att ha något gott att äta. En kaffe och kaka tackar man inte nej till. Jag och tjejen gillar att baka och laga mat, så vi bakade ihop något som jag tog med på bussen. Och så vann vi såklart och jag blev tvungen att fortsätta. Jag bakade något till de tio sista bortamatcherna. Killarna i laget kom fram och frågade: ”Vad blir det för kaka i dag?”, säger han och berättar vidare: – I alla lag jag har tillhört har jag alltid försökt få in att man ska bjuda på något när man fyller år. Om det är att man köper en fryst Daimtårta eller bakar bullar skiter jag i. Det är en rolig grej. Hur gick tankarna i somras gällande din egen framtid? – På ett sätt ville jag vara kvar. Jag ville såklart uppleva zweite Bundesliga och vara en del av det vi hade byggt upp. Men de ville samtidigt föryngra truppen och få in en ung tysk målvakt. Konkurrensen blev hårdare och det var inte säkert att jag skulle få spela som säsongen innan. I stället visade Djurgården intresse och då var saken avgjord. – Behövde jag ens tänka två gånger? ”Är det här sant, kan det verkligen hända?”. Det var mer den känslan. Kände du själv att det var läge att flytta hem och landa i Sverige? – Lite både och. Det var så himla kul utomlands och jag hade kommit in i Tyskland. Men när Djurgården ringer då svarar man. Både jag och tjejen kände att det var kul att komma hem till Stockholm. Det är nära till Gotland och en chans som kanske bara kommer en gång. Då måste man hoppa på det, även om man måste tacka nej till något annat. Efter att den initiala glädjen och chocken hade lagt sig förvandlades tillvaron till en enda lång väntan. – Min agent sa att det här kan vara något. De är samtidigt rädda för att säga för mycket innan de vet med säkerhet. Det tisslades och tasslades lite, och sedan tog det ett tag innan det kom fram att det verkligen kunde bli något på riktigt. Det blev ett riktigt waiting-game. Kommer det eller kommer det inte hända? Lukas tar en klunk vatten och fortsätter: – Man har hört så många storys och varit med själv om att klubbarna eller någon agent drar sig ur. Innan man sitter på flyget eller pappret är påskrivet vågar man inte tro på något. Det var ett par veckor där jag var osäker på om man skulle våga packa ihop lägenheten eller inte. Men sedan fick vi klartecken. Efter att Jan Tauer lämnade Djurgården för Osnabrück i början av 2010-talet fick klubbarnas ultrasgrupperingar kontakt med varandra. 15 år senare är vänskapsbanden fortfarande starka, något målvakten fick känna på i samband med flytten. – Min brorsa är djurgårdare. Han märkte av det mer än mig. Det var folk som skickade bilder på Djurgårds- och Osnabrückhalsdukar till honom. Det var djurgårdare på mer eller mindre varje match där nere. Man kunde se Djurgårdshalsdukar och även höra folk ropa på svenska. Du fick mycket kärlek när du lämnade. Supportrarna uppskattade verkligen dig. – Det verkar som det. Det är skitkul. Jag satt hemma med tjejen och läste vad alla skrev. Det går nästan inte att ta in att folk skriver så fint om en själv. Vi bara: ”Va”. Man fattar inte. Behövde Maximilian Hahn och gänget ens sälja in Djurgården? – Egentligen inte. Djurgården är Djurgården. Det räcker så. Man vet vad det innebär. Sedan var Max ny och ville såklart sälja in synen på framtiden och hur han såg på min roll. Var det uttalat att du skulle komma in som tvåa bakom Jacob till en början? – De var tydliga med att Jacob spelar, gör det bra och kommer att fortsätta spela om han spelar lika bra. För mig har det handlat om att komma in och hjälpa Djurgården. Om det är att jag ska hjälpa Jacob och driva på träningarna gör jag det. Om det är att jag ska spela ett derby på 3Arena gör jag det. Men alla har sett säsongen Jacob har gjort. Det ska mycket till för att flytta på honom just nu. Hur är det att vara målvakt och inte få utföra sitt jobb fullt ut på helgerna? – Det är lite som att plugga till examen, men aldrig ta examen. Det kan bli att man får känslan av att varför ska jag då plugga, om jag ändå aldrig får bevisa vad jag kan. Men till slut kommer du att få ta examen. I mitt fall fick jag göra det mot Haninge i cupen. Då måste man vara beredd. Går man runt och är frustrerad och irriterad tar det bara massa onödig energi. Det är varken bra för mig, Jacob, målvaktsgruppen eller laget. Man får acceptera och gnugga på. När laget behöver mig ser jag till att vara redo. Flera DIF-spelare har pratat om hur viktig Lukas har varit på kort tid – inte minst utanför planen. Han har varit bra på att ta hand om de yngre och nya spelarna, samtidigt som han kommit in med härlig energi. – Det är klart att Max och tränarstaben såg det hos mig när jag skrev på. De har hört gott om mig som person. För mig kommer det naturligt. Oavsett om jag spelar varje match i Tyskland eller är på bänken här förändrar det inte hur jag är som person. Jag vill att folk ska ha det bra. Då får man se till att hjälpa folk. Ser man att någon är ute och svajar får man ta in den personen för att få med alla i gruppen. Den här veckan blir extra speciell för målvakten. När han skrev på kontraktet kom klubbarna överens om att anordna två träningsmatcher. På lördag väntar därför ett återseende på gamla jaktmarker i Tyskland. – Det är speciellt, det går inte att sticka under stol med. Matchen i sig är väl rolig och att få spela på min gamla arena. Men det är mer bara grejen att få komma dit och träffa alla i laget och fansen. Det är redan många som har börjat skriva till mig. Jag är mer stressad över hur man ska hinna med att träffa alla. Är det några som har börjat fråga efter hembakat här i Djurgården som det var Osnabrück? – Det är mycket snack, men någon gång kanske man får göra något. Jag fyller år nu i oktober så vi får se. Jag tittade på schemat och såg att vi är lediga den 21 oktober. Jag behöver bli vän med fystränarna, så de accepterar att man bjuder på lite bakelser. Det är lätt att tänka sig att Lukas har planen klar för sig efter fotbollskarriären. Med hans erfarenhet bör det ligga nära till hands att starta eget konditori. Han drömmer dock om något annat. – Jag har en liten dröm om att starta ett bed and breakfast på Gotland. Det hade varit mysigt. Då kan man laga mat och baka. Som det ser ut i dag är jag klar med att gå upp klockan tre på morgonen.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription