MALMÖ. Efter tre mer eller mindre osannolika segrar i sträck blev det en poäng för AIK ikväll. Men vilken poäng ändå. Det skulle ju nästan inte gå. [show_ad id=2] Same procedure as last year? Same procedure as every year. För fjärde säsongen i rad har AIK och Malmö FF spelat 0-0 i Allsvenskan. Det är ett resultat som man kan vända och vrida på – båda lagen behöver vinna för att nå en Europaplats – men framför allt var det ytterligare en beundransvärd insats av Josés gäng. I derbyt mot Hammarby slängde tränaren in killar utan namn på tröjan mot den allsvenska favoriten inför säsongen. Och vann. Det ska ju nästan inte gå. Storstädningen är i full gång, framtvingad av år av misskötsel som brukar ta säsonger att hämta sig ifrån. Zadok Yohanna gjorde succé och såldes. Bersant Celina var het och försvann. Och så skadorna, fler och fler för varje vecka, i en skala som man sällan sett maken till. José Riveiro har haft alla möjligheter i världen att finna ursäkter. Skapa förståelse för hur överjävligt svårt hans uppdrag faktiskt har varit i en klubb där pressen är konstant även om de flesta rent rationellt förstår att en mellansäsong är det rimliga. Eller till och med det föredragna givet vad AIK har att jobba med. Men José har gjort tvärtom. Gnuggat på lågmält men beslutsamt med det han har att tillgå, snickrat ihop taktikerna och laguppställningarna vecka för vecka och samtidigt skapat en tro på att det mesta är möjligt. Med elva omgångar kvar är topp-tre inom räckhåll. Malmö FF 2026 är ingen imponerande skapelse – även de är bättre efter tränarbytet – men de borde ju dominera en sån här match. Och det gjorde de visserligen i perioder, utan att AIK gav bort något. I början försökte MFF att såra AIK på olika vis, på kanterna, i mitten, i djupled, men under den större delen av den första halvleken kom jag att tänka på den gamla sågningen om ”500 miljoner på banken och bara en massa inlägg”, för det var ju så som det såg ut. AIK var kompakta, täppte till och slet för varandra. Då och då dök kontringschanserna upp. Johan Hove, som dittills varit osynlig, poppade upp i straffområdet och tvingade Robin Olsen till en reflexräddning. Linus Carlstrand bröt in och avslutade mot bortre, varpå Olsen fick sträcka ut på nytt. Lagen bytte halvchanser i en timme eller så, innan Malmö FF fick grepp. Den sista halvtimmen svärmade hemmalaget runt AIK:s straffområde där det var tätt och hett om vartannat. Nyförvärvet Mayckel Lahdo byttes in och var en injektion, men AIK fortsatte att freda sig, och när backlinjen gick bort sig fanns – såklart – Kristoffer Nordfeldt där som räddande ängel framför en allt mer frustrerad hemmaklack. I minut 70 byttes Lucas Assadi in, han som MFF ville värva tidigare, och temperaturen i bortaklacken höjdes. Så mycket mer än ett par välskolade aktioner mellan mittfält och anfall fick vi inte se från chilenaren denna gång och det blev trots allt bara en poäng för Gnaget. Men med tanke på förutsättningarna i en match där det brände till på riktigt förtjänar denna oddstrotsarliga AIK-upplaga ros ännu en gång. AIK kommer inte att vinna SM-guld 2026 men det kommer vara en årgång som i alla fall jag kommer att minnas länge.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription