Polisen stormar in på en läktare, orsakar kaos och försätter oskyldiga i plötslig fara. Omdömeslöst? Ja. Oväntat? Nej, det kunde nästan bara sluta så här. [show_ad id=1] Igår efterlyste jag vittnesmål från personer som drabbats av eller sett händelserna på IFK Göteborg-läktaren i derbyt mot Häcken. Jag gör det ibland när svårsammanfattade situationer uppstår. Som denna. När det blir tumult på en läktare är det av lätt insedda skäl svårt att ge en rättvisande bild, men med vittnesmål kan man i alla fall komma närmare sanningen. En röst räcker normalt inte. Inte heller två. Men om tre röster oberoende av varandra ger samma bild av ett skeende kan det vara värt att publicera, även om personerna ifråga är anonyma. I det här fallet fick jag 20 på bara ett par timmar. Ingen menar att det var, för att citera Daniel Norlander, operativt ansvarig vid matchen, ”väldigt, väldigt farligt”. Inte ens i närheten. Motsatsen, till och med, hävdar vissa. Men när bengalerna på bortastå brunnit upp och en kvinna fått en lindrig ansiktsskada stormade polisen in med kraft och pepparsprej. Scenerna har ni säkert sett i olika klipp. Vittnesmål har ni säkert läst om i andra medier. Polisens bekanta brist på självkritik har ni heller nog inte missat. Att arbeta med säkerhet på en fotbollsmatch är en bedömningssport, för även om man har en manual att följa måste situationerna tolkas och man måste agera utifrån dem. Det gäller såväl arrangören som ordningsmakten. Att det emellanåt är svårt säger sig självt. Men det finns en utgångspunkt som man inte kan kompromissa med. En gemensam nämnare för de flesta fotbollskatastroferna i historien, från Ibrox 1971 till Hillsborough 1989 till Port Said 2012, är att trängsel och tumult har utgjort en dödlig kombination. Vad som varit den utlösande faktorerna varierar, men det är när en folkmassa inte har någonstans att ta vägen som det blir direkt kritiskt. Hur farligt det var innan poliserna i Göteborg gick upp på läktaren får vi nog aldrig något svar på – enligt vittnesmålen var det alltså inte allvarligt – men att polisen skapade en mycket riskabel situation när de konfronterade ståplatssupportrar i olika kategorier står bortom alla tvivel. För var skulle folk ta vägen? Utgången var ju blockerad. Dessbättre skadade sig ingen allvarligt. Dessvärre var det ingen skräll att vi hamnade här. Just i den här matchen kanske, men inte sett till bakgrunden, där Göteborgspolisen på eget bevåg gått ifrån exkluderingsstrategins principer för att experimentera i konfrontativ stil. Det började i vintras då polisen stämplade ultrasgrupper som kriminella gäng och började närvara lite här och där – dock inte hos de större klubbarna – på ståplats. Istället för att identifiera och lagföra i efterhand: konfrontera på plats med oklart resultat, bortsett från en ökad konfliktnivå. För mig var det bara en tidsfråga innan det skulle balla ur ungefär som det gjorde den här gången. Supporterrörelsen behöver ständigt rannsaka sig. Jag är inte tillräckligt insatt för att redovisa alla turer i IFK Göteborgs firmamiljö, men jag har noterat hur flata många är mot huliganledare (som märkligt nog tycks ha något slags symbios med en agentur i vissa frågor) som rekryterar unga killar för att slåss. Den minst sagt svårlösta bengalfrågan ligger som en brinnande filt över frågan, liksom polariseringen mellan aktiva supportrar och polisen. Vilka typer av normer och beteenden som finns på en läktare måste också vara föremål för en pågående diskussion, även om det det stora flertalet av supportrar sköter sig utmärkt. Men detta var något annat. Det var ett planerat haveri där det hade kunnat gå mycket illa.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription