BLOGG. Några tankar efter Hammarbys första match för året. Hur offensiva ska Bajen egentligen vara? Trots att säsongen knappt har börjat känner jag min nästan trött på min egen fråga, för det är hela tiden den som jag utgår ifrån när jag ska analysera Hammarby. I fjol var det bollinnehav, hög press och defensivt risktagande som gällde – i år ska det blir mer av allt. Dessutom saknas Junior under våren och hans ersättare ser ut att bli Darijan Bojanic. Från en slitstark, lojal bollvinnare till en hyperintelligent men något sävlig playmaker. Nu antar jag att tanken är att Jeppe Andersen kommer ta större defensivt ansvar, men det är likväl en offensivare formation. [show_ad id=3] När jag pratade med Stefan Billborn i veckan tog han upp Manchester City som ett intressant exempel. Efter att han manglat ligan under lång tid hamnade de plötsligt i en svacka i julas. Den tydliga analysen var att aggressiviteten hade gått ner. Den höga pressen hade tappat lite av sin udd och plötsligt kunde motståndarna spela sig ur och upp från egen planhalva. Billborn trodde att det berodde på tätt matchande, en mental svacka och att City bara hade Fernandinho som säkrade upp på mittfältet. Därav mina frågor. Hur länge klarar Hammarby att hålla den där aggressiviteten? Orkar de offensiva spelarna att vara så dedikerade? Finns det spelare nog att säkra upp? Och om de inte gör det: finns det något tryggare alternativ att falla tillbaka på?  Jag har sett många lag i Allsvenskan genom åren som har pressat sina motståndare till att se smått desperata ut, men som fallit ihop när aggressiviteten och formationen sviktat – två exempel: Djurgården och Malmö under Magnus Pehrssons ledning – och frågan är om Hammarby har en färdig plan b att ta till om så krävs. [show_ad id=1] Eller så går det kanske alldeles strålande? Hammarbys säsong i fjol var, om inte revolutionerande, så åtminstone något helt annat än säsongerna som föregått. Även om det slutade snöpligt för Hammarby handlade den större berättelsen under året den om den frejdiga, vägvinnande, positiva fotbollen. Dessutom är årets trupp inte bara offensiv, utan också anpassad till att spela boll. Om Hammarby ställer upp med Sandberg, Fenger, Odilon och Widgren i backlinjen är det idel spelskickliga försvarare. Och med Bojanic i laget har man på något sätt redan markerat hur man vill spela. Kanske är det helt enkelt så att spelarna håller så pass hög kvalitet att den follbollsmässigt sympatiska strategin håller från start till mål. [caption id="attachment_6557" align="alignnone" width="1000"]

Bojanic kramas om av Rodic efter den förstnämndes 2-0-mål. FOTO: Bildbyrån[/caption] Att dra för många slutsatser av dagens 3-1-seger mot IK Frej vore dumt, men det betyder inte att man inte kan göra sina spaningar. Först och främst rekommenderar jag er att läsa Fotbollskanalens Johan Israelsson som har gjort en fin analys av Hammarbys formationer. Själv rapporterade jag direkt från matchen och då når man sällan några större taktiska insikter, men jag kunde snabbt konstatera att just Bojanic var matchens spelare. Få eller ingen spelare i den här serien har samma speluppfattning eller tillslag, och i den här matchen var Bojanic dominant. Dessutom blev han målskytt och hade en boll i stolpen – båda gångerna var det den där speciella högerfoten som talade. Sander Svendsen gjorde också en lovande match. Det är lätt att se att det finns fina kvaliteter – steget, tillslaget, drivet – i norrmannen men han får ändå ses som ett osäkert kort i år. I fjol tappade han geisten och självförtroendet helt och frågan är om att lyckas “starta om” på nytt. Om Hammarby till exempel tar in Alexander Kacaniklic kanske en utlåning för Sander ändå vore bäst. För med rätt utvecklingen kan Hammarby fortsatt göra en fin affär på 21-åringen. En säsong med spridda inhopp hade däremot sannolikt grusat alla sådana förhoppningar. Det finns många intressanta spelare i Hammarby, men den som jag är allra mest spänd på är nog Odilon. Idag spelade han andra halvlek, och hade det rätt bekvämt, men det skriker potential om den 18-årige ivorianen. Man ska passa sig för att bedöma en mittback för snabbt, men jag har hittills inte sett några svagheter förutom att han, trots en respektingivande fysik, än så länge är något tonårsvalpig. Att spetskvaliteterna finns hos den tvåfotade mittbacken kan däremot en blind se. LÄS MER: Silly season-bloggen – allt om 08-klubbarnas övergångar

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier