En agent gav sig efter långa två år.
Nu är det dags för att ta nästa stämningsansökan i mål: den mot Blash Hosseini – som verkar ha satt igång sitt PR-maskineri.
Annons
En liten redaktion lägger ett par års arbete på att granska ett brännande ämne: missförhållanden inom agentbranschen. Redaktionen undersöker och kontaktar personer med mycket stort våldskapital. Ett hotfullt samtal kommer direkt. Varningarna är flera. Skjutningar och sprängningar kopplade till agentkrig pågår. Reportrar och familjer flyttas till hotell.
Spelare lojala med agenturerna vägrar prata. Snudd på varje vecka är det någon form av problem eller kaos på träningsanläggningarna. Gamla kontakter tystnar. Stämningen på pressläktaren kallnar. Ryktesspridningen om redaktionens medarbetare pågår ständigt.
Redaktionen beslutar efter viss vånda för att köra på. Till sist kommer en belöning. Den första granskningen får AIK att sparka ut en agentur – i alla fall på pappret, i smyg fortsätter de att samarbeta – vilket får stor uppmärksamhet. Chefen för agenturen faller och väntar på åtal. En annan agentur, som rekryterar ex-gängkriminella för att arbeta med barn eller ungdomar, blir granskning nummer två. Agent tre synas också, denna gång för sitt agerande i samband med en inställd transfer.
Redaktionen vinner två Guldsköldar och nomineras till Guldspaden. Fler medier undersöker vidare. Supportrarna mobiliserar, kräver transparens i den skitiga agentbranschen. De svenska klubbarna tvingas haka på. Ämnet diskuteras i riksdagen. Polisen sätter igång en riktad insats på uppdrag av regeringen.
Slutet gott, allting gott?
Så enkel är verkligheten inte. En nyckelperson sitter häktad sedan månader tillbaka, men annars är det mest business as usual. De flesta klubbarna rullar fortsatt ut röda mattan när ovanstående agenturer knackar på. Miljoner och åter miljoner försvinner till målvakter eller hemliga utländska konton. Nyheter om nämnda agenturers spelare kommer ut med väl vald tajming så gott som dagligen i de stora medierna.
För redaktionen har säkerhetssituationen förbättrats av olika anledningar, men efterspelet har likväl varit mycket krävande. Den andra agenturen som jag nämnde ovan, Hasan Cetinkaya Management, svarade inte på uppgifterna – förutom till andra medier – och processade istället i tre instanser. Det hela tog mer än två år med en arbetsinsats i stort sett varje vecka. Efter att ha förlorat i de två första kastade Cetinkaya slutligen in handduken.
Men om redaktionen fick något för sin ”seger” efter allt slit? Nej.
Systemet fungerar inte så. I bästa fall kan man (nästan) få tillbaka pengarna för juridiskt arbete. Våra förutsättningar är mer gynnsamma än i de flesta andra länder, men det är inte särskilt svårt att föreställa sig en framtid där den med mycket pengar bedriver så kallade SLAPP-processer för att sänka eller tysta ett litet mediehus.
Om mindre än en månad ska nästa process tas i mål. Denna gång är det agenten Blash Hosseini som har stämt Fotboll Sthlm efter en granskning. Hosseini svarade inte alls på frågor utan återkom med en advokat som knappt kan ha hunnit läsa texten med tanke på att mejlet dök in några timmar efter publiceringen.
Det var ett år sedan. Målet är betydligt mindre än det förra men har likväl tagit tid. Våra uppgifter är väl belagda och bevisen finns svart på vitt i bakgrunden. Hosseini har dock värmt upp med att ställa upp i ett större porträtt i Svenska Dagbladet där han fick lägga ut texten om målet att bli världens största agent. Vår granskning skyndades förbi kvickt, och även om vissa gamla kontroverser togs upp var det mesta mjukt. Påståendet om att vi ”försöker måla upp en bild som inte stämmer” lämnades exempelvis utan följdfråga.
– Jag tål vilken granskning som helst, så länge det finns sanning, svarade Hosseini på en fråga och konstaterade att tingsrätten snart ska ta ställning.
Och det ska den. Den 3 september närmare bestämt. Huvudförhandlingen pågår nästan hela dagen och är öppen om någon är nyfiken på att komma förbi.
När den är över lär redaktionen få anledning att korka upp en bättre flaska bubbel. Inte för att vi har vunnit något särskilt på de ändlösa juridiska fajterna, utan för att skiten äntligen är över. Då kan vi åter ägna oss åt det som vi gjorde fullt ut förr i tiden: vårt jobb.
