BLOGG. Vill du se mål får du gå på hockey. Vill du se underhållande fotboll får du se på Häcken. Vill du se ett lag som vinner… tja, då går det bra med AIK. [show_ad id=1] Kan du minnas den där vintern i Peralada? För Jönköping Södra lär lägret i norra Spanien etsa sig fast eftersom halva truppen blev magsjuka. Till dagens match hade de hämtat sig hjälpligt, och fått ihop en skaplig elva, men det var inget skräckinjagande motstånd som AIK ställdes mot. Trots att det var skarpt läge hade J-Södra bara spelat en enda träningsmatch på försäsongen. – Det har bara blivit så, det får man anpassa sig till, det är inga konstigheter, sa mittfältaren Fredric Fendrich i en underlig tv-intervju inför matchen. – Jag tror inte AIK har spelat jättemycket mer matcher än vad vi har gjort, fortsatte Fendrich. Nu skulle jag kunna argumentera för att tre är jättemycket mer än en, men ibland får man helt enkelt kapitulera inför sportklyschans storhet. Vilken absurditet som helst kan låta logisk. Hur som helst. Det var ett rätt blekt motstånd som AIK gick upp mot. J-Södra höll ihop sitt 5-3-2 och har en del bollskickliga lirare, men det här gänget borde AIK ha gjort processen kort med, särskilt som de fick en enkel (men korrekt) straff innan kvarten var spelad. Efter målet föll AIK ner, höll i bollen, drog ner tempot och tröttade ut sina motståndare, vilket fungerade så tillvida att målchanserna nästan uteblev åt båda hållen. Men i slutändan var segern inte säkrare än att (ett visserligen tröttkört) J-Södra tryckte på med en dubbelhörna på stopptid. Ja, jag förstår att kontrollfotbollen är effektiv, AIK tog 67 poäng i fjol, men ibland känns det som att den återhållsamma taktiken i ledning begränsar snarare än säkrar upp, framförallt mot sämre motstånd. Nu var den kollektiva touchen en aning rostig från mittfältet och framåt, men om AIK emellanåt hade tryckt på i djupled, och inte hela tiden börjat om, tror jag att matchen hade varit avgjord i paus. AIK hade kanske inte gjort 4-0 som Häcken gjorde på 45 minuter mot Brage, men nog ska AIK klara att skapa mer i en sådan här match? I fjol höll riskminimeringstaktiken allt som oftast hela vägen – tack vare en sällsynt koncentration och välvilliga marginaler – men i år tror jag att spelet måste utvecklas på sikt. Idag hade jag sett fram emot att se Saku Ylätupa göra sin tävlingsdebut, men valpen från Esbo låg nedbäddad med feber. Istället gick Anton från Rostov, Saletros alltså, in i den berömda pocketrollen och skötte sig… helt okej. Saletros är en man-vet-vad-man-får-spelare: välskolad och lojal, men är inte den som ständigt bryter mönster. När Goitom och Elyounoussi dessutom inte riktigt har dagen blir anfallsspelet lätt förutsägbart och statiskt. Här skulle den irrationelle Ylätupa fylla en viktig roll – frågan är bara hur snabbt han är redo att göra det. Han är ju bara 19 år, Esbo-valpen. Till sist: AIK höll ihop defensiven väl, precis som vanligt. Helt friktionsfritt var det väl inte, men grunderna sitter där de ska: rollerna fylls, ytorna täcks. Framförallt tycker jag att Robin Jansson såg fin ut. I fjol var han sensationen som krönte säsongen som guldhjälte, men det som stack ut mest var jämnheten. I mitt tyckte är Robin en av seriens bästa backar, och jag tror att han tar ytterligare ett steg i år.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier