Bodö/Glimt och Viking Stavanger har båda kvalat in till Champions League med i stort sett bara norska spelare. AIK, Djurgården och Hammarby satsar däremot på spelare från världens alla hörn. Är det ett problem? [show_ad id=1] Tackar för en ledande fråga, men ja, jag ser vissa bekymmer med ovanstående. Enligt Daniel Andersson är Malmö FF nära Bodö/Glimt, men verkligheten håller inte med. Malmö FF är knappt bland Sveriges fem bästa lag och Glimt slog Manchester City, Atletico Madrid och Inter i den senaste CL-upplagan. De har resultatraden 1-1-2-1-1-2 de senaste sex åren och leder ligan för stunden. De har vunnit 45 matcher i Europa under samma period. I fjol vann Viking Stavanger sensationellt Eliteserien och nu har de, också överraskande, tagit sig till Champions League efter seger i playoff mot Dinamo Zagreb. Det finns en del likheter mellan klubbarna, framför allt sett till spelfilosofi där 4-3-3 med konsekventa roller och stort fokus på löpkapacitet är centralt. Typisk norsk fotboll med andra ord, och trupperna kan man beskriva på samma sätt. När Bodö/Glimt slog NEC Nijmegen med totalt 6-1 i CL-playoff bestod bruttotrupperna av 22 spelare. 20 av dem var helnorska. Målvakten Nikita Haikin är ryss men har norskt medborgarskap och den siste, Villads Madsen, är dansk. I Viking var nio i den senaste playoff-matchen norska. De två sista värvades från Nya Zeeland 2021. I resten av truppen fanns ytterligare tio norrmän samt en slovak och en holländare. 40 av 45 spelare i bruttotrupperna hade med andra ord norskt pass. I Stockholm är det nya tider. Det har enligt min mening dröjt för länge för polletten att trilla ned, men nu har den gjort det. Att tänka i termer av truppvärde, datascouting och att följa en övergripande strategi kommer förmodligen vara en vinnande modell inom överskådlig framtid och det har 08-lagen förstått. Men frågan är hur brett man ska söka. De svenska lagen misslyckades kapitalt i Europa i sommar och även om jag – liksom Noa Bachner – tror att det kommer att förbättras markant de kommande åren är Sverige långt efter Norge. I Hammarby finns sedan lång tid en rad nationaliteter. Bland spelarna Djurgården värvat i sommar finner vi Tyskland/Kamerun, Grekland, Norge, Brasilien och (troligtvis) England. AIK har rekryterat från Ghana, Belgien, Nigeria, Finland, Elfenbenskusten och Chile i år. Klubbarna tror sig ha hittat guldkorn med – i de flesta fall – hjälp av algoritmerna. Detta är egenskaperna vi letar efter och så pling: här var en spelare i engelska femtedivisionen. Och här en i norska trean, och här en på andra sidan Atlanten. Utgångspunkten gillar jag. Istället för att värva John Guidetti och prata om att ”sälja tröjor” när man samtidigt slagit fast att man ska spela pressintensivt bör man söka efter profiler som passar den specifika uppgiften. Om spelarna sedan presterar sköter de för övrigt profilbyggandet på egen hand. Men jag tycker ändå att man ska vara försiktig med för många nationaliteter. På samma sätt som truppen kan spreta egenskapsmässigt blir det lätt rörigt med olika kulturer, språk och lojaliteter gentemot klubben, för att inte tala om utlandskvoten som måste hanteras. Hammarby tycker jag överlag har hanterat situationen väl, även om de har många flaggor i laget. Att satsa på egna spelare, norrmän/danskar och västafrikaner (den bästa fyndmarknaden) har varit ett framgångsrikt koncept. Djurgården har dragit ned på västafrikaner på senare år men har också haft en skandinavisk prägel. Samtidigt har utlandskvoten varit ett problem och på sistone har Jamestowns pilar pekar åt alla möjliga håll. AIK värvade spelare från en rad olika ligor när Thomas Berntsen var sportchef och i år har det alltså fortsatt – även om profilerna och kontrakten är mer genomtänkta, samt att de egna grabbarna får chansen. Knäckfrågan kan man koka ned till datans kvalitet. Hur mycket djupare går exempelvis Jamestowns förståelse för vad som är utslagsgivande jämfört med tidigare beslutsunderlag? Hur mycket edge finns det i att värva Christos Almyras eller Abdul Abdulmalik jämfört med skandinaver med en liknande profil? Svaren kommer naturligtvis att variera från affär till affär. Men i ett större perspektiv tror jag att det kan vara en fördel att ha en större inhemsk stomme och bara krydda med spelare från ett par-tre ytterligare regioner. Dels för att behålla ett lag som supportrarna kan identifiera sig med, men också för att lättare skapa kontinuitet, sammanhållning och en prestationskultur som vinner i längden. De norska topplagen har brutit barriärer som svenska klubbar bara kan drömma om, och de har gjort det på sitt sätt. Det vore dumt att inte dra lärdomar av det då våra förutsättningar är mycket lika.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription