Villkorstrappan är borta – som begrepp.
Men vad innebär det i praktiken?
Fotboll Sthlm fick efter sex månaders väntan en intervju om polisens nya strategier.
Frågan är om vi blev så mycket klokare.

För en dryg vecka sedan meddelade Mats Enquist, Sefs generalsekreterare, en oväntad nyhet. På Twitter skrev Enquist att villkorstrappan inte skulle användas mer, vilket möttes av glädje på många håll i Fotbollssverige.

Polisen höll sedan en pressträff med utvalda medier (ej Fotboll Sthlm/Fotboll Skåne) där de försökte förtydliga vad den nya strategin går ut på. Att den kontroversiella villkorstrappan skulle tas bort bekräftades av myndigheten, men efter att ha gått igenom citaten och det tillhörande materialet som polisen offentliggjorde i samband med pressträffen hade undertecknad svårt att förstå vad det egentligen innebar.

Varför en sådan kursändring sedan det hårdföra ”handlingsstödet” som kom så sent som i december? Vad betyder de svårtydda dokumenten som myndigheten nu har publicerat? Och framförallt: vad är skillnaden mellan då och nu?

Fotboll Sthlm har sedan i början av oktober frågat om en intervju med ansvarig person på Noa, den nationella operativa avdelningen, som har ordförandeskapet i idrottsrådet. Det är med andra ord på Noa som polisens strategier kring idrotten utformas i grunden, men intresset för att tala om saken har uppenbarligen varit lågt. Istället har polisens kommunikatörer med olika motiveringar nekat våra intervjuförfrågningar.

Fram till nu. Fotboll Sthlm fick 35 minuters intervju per telefon med Noas chef Stefan Hector och Magnus Roglert, jurist från Rättsavdelningen. Den största delen av samtalet är utskrivet, det enda som är struket är citat och stycken där intervjupersonerna upprepar sig.

Hur tycker ni att ert budskap togs emot i förra veckan?

Stefan Hector:
– Vi har fört dialog med RF och en del av specialidrottsförbunden och intresseförbund för bland annat fotbollen. Förra onsdagen när Rikspolischefen presenterade inriktningen kommunicerade vi först till företrädare för idrotten och avslutningsvis till media. Jag uppfattar det som att RF, SvFF, Sef, SHL och hockeyförbundet tog emot vår beskrivning positivt.

Mitt intryck är att det nu låter rätt annorlunda jämfört med handlingsstödet i december.

Magnus Roglert:
– När du säger handlingsstöd i december, vad syftar du på då?

Handlingsstödet som Polismyndigheten la fram som skulle träda i kraft vid årsskiftet. När jag läste det fick jag ett annat intryck än vad jag fick när jag hörde det senaste.
– Spelar du in? Jag kommer röra mig med en massa olika termer så du får kontroll på vilka dokument som gäller.

Jag spelar in.
– Jo, det är så här: i nuläget har Polismyndigheten en riktlinje för villkorsgivning vid offentliga tillställningar i form av idrottstävlingar. Riktlinjen som gäller från 2016 eller 2017 är på grund av praxisändring och olika justeringar inte helt uppdaterad. Skälet till det här handläggarstödet är att det syftar till att läka bristen i den nuvarande riktlinjen.
– När det nya styrdokumentet är beslutat, vilket vi förväntar oss någon gång i slutet av maj eller juni, kommer den nuvarande riktlinjen och handläggarstödet att upphöra att gälla.

Stefan Hector:
– I så motto har du rätt när du iakttar en skillnad mellan den övergripande inriktningen och handläggarstödet från december. Det handlar om myndighetsutövning att löpande uppdatera våra styrdokument som Magnus beskriver. De intryck som du får beror på det som Magnus sa.

Riktlinjen som Magnus Rogler hänvisar till är PM 2016:21 där villkorstrappan beskrivs för första gången. På frågan om vilka justeringar som har gjorts blir svaret följande:
– De justeringar som skett och som vi främst trycker på… vi har ett antal ledord som vi har försökt kommunicera ut: enhetlighet, förutsägbarhet och proportionalitet.

Magnus Roglert berättar sedan att tanken är att villkoren ska utgå från en gemensam nationell bedömningsgrund, men att man därefter ska anpassa sig efter lokala förhållanden och problembilder samt arrangörens åtgärder.
– Det kanske kan vara svårt att förstå skillnaden, men om man tänker sig att det kanske inte är samma villkor på en skidskyttetävling i Östersund som en landskamp på Friends Arena.

Är villkorstrappan borta?
– Villkorstrappan som begrepp är borta. Den kommer inte finnas kvar. Det som vi har förstått är att den kan ha uppfattas som en form av stegrande skärpning, så det har vi förtydligat genom att det sker en proportionerlig bedömning i det enskilda fallet utifrån arrangörens vidtagna åtgärder. Proportionalitetsprincipen som rättssäkerhetsprincip gällde även innan och den finns kvar även sedan i onsdags.

Så vad är skillnaden? Villkorstrappan gick väl ut på samma sak som du precis sa?
– Ja, alltså, skillnaden är att vi gör det tydligare för handläggarna att göra proportionerliga bedömningar utifrån lokala problembilder och arrangörens vidtagna åtgärderna. Proportionalitetsprincipen har gällt även tidigare, men villkorstrappan som den kan ha uppfattats som att det skulle se en stegrande ökning – så är det inte, och det var inte meningen tidigare heller – men begreppet som sådant är borttaget.

Det här har främst varit en het potatis i Stockholm. Villkorstrappan började tillämpas på ett annat sätt 2019 när region Stockholm hade ordförandeskapet i idrottsrådet. Hur ska 08-klubbarna se på att man ska ta mer lokal hänsyn när det var region Stockholm som var drivande bakom den mest hårdföra linjen?

Magnus Roglert:
– Man går på den lokala hänsynen i den aktuella regionen. Man tillämpar inte en lokal problembild för en annan region, utan den lokala problembilden är normgivande. Hur respektive klubb uppfattar det kan jag inte svara på.

Jag kan svara på det eftersom jag har bevakat frågan nära. Det är nog ingen överdrift att säga att klubbarna i Stockholm har varit mycket kritiska till all form av samverkan med region Stockholm.

Stefan Hector:
– Jag tänker att ett av skälen till att det (ansvaret för idrottsfrågor) flyttat till Noa är att det är lättare för oss att anta ett nationellt perspektiv. Du frågar vad som skiljer sig och ordningslagen ser likadan ut som den gjorde för två veckor sedan. Magnus har beskrivit ett perspektiv på villkorsgivning men den stora skillnaden är att vi vill uppnå, tillsammans med klubbarna, det som vi nämnde i samband med pressträffen: förutsägbarhet, det vill säga att en arrangör inte ska bli överraskad över polisens ställningstagande eller arbetssätt utifrån att man har haft en dialog, att man förstår orsak och verkan. Att man tittar på flera omgångar, ser trender och tendenser för villkoren.
– Men då vill jag också betona att en dialog inte är en förhandling utan en dialog mellan två parter där arrangören ansvarar för arrangemanget och polisen har en delmängd, bland annat med villkorsgivning och operativt arbete. Dialogen behöver inte leda till att man tycker samma sak, men dialogen ska vara så tät och transparent att man undviker överraskningar.

Vad gäller transparensen, nu när ni pratat i medier om den nya strategin: jag tror inte att så många blev så mycket klokare vad gäller de grundläggande frågorna. Hur ser problembilden ut? Hur ska man jobba? Vad innebär det här om man jämför då med det som kommer? Samma sak med dokumenten som ni gjorde offentliga i förra veckan, de är väldigt snåriga och svåra att hitta kärnan i. Vad tänker ni om det?

Magnus Roglert:
– Om vi på återknyter till ledorden om enhetlighet, förutsägbarhet och proportionalitet, så vad är skillnaden? Att man genom enhetlighet har reviderat handboken för att ge en gräns vänster, gräns höger till handläggarna att förhålla sig till. Vi har tagit fram gemensamma villkorsmallar så att skrivningen ska vara tydlig och att det finns en röd tråd mellan alla typer av arrangemang. Vi har tagit fram nya matchrapporter där vi i förlängningen vill att Polismyndigheten och arrangören skriver under samma rapport och är överens om hur ordningsläget har sett ut.
– En typ av förutsägbarhet är kommunikation med arrangören. Och slutligen proportionaliteten i att villkoren anpassar sig efter problembilden som man kan förvänta sig. Jag vet inte om det var svar på din fråga?

Nej, jag vet mer ute efter kommunikationen. Man efterfrågar transparens och tydlighet men enligt min uppfattning har reaktionerna varit idel frågetecken. Att många undrar vad det här betyder.

Stefan Hector:
– Vi har inte riktigt mötts av de här reaktionerna. Det är möjligt att vi rör oss i olika kretsar, det vore inte så konstigt. Men på frågan om hur problemet ser ut som vi ska lösa: om man tar det operativa problemet för att illustrera så fanns det 386 matchrapporter från säsongen 2019 och då var det nio matcher med svårhanterliga tillstånd. Då handlade det om lag från Stockholm och Göteborg. I fem av nio tillfällen var det ett lag som var inblandat.

Vilket är laget?
– Jag släpper det så länge, jag vill bara illustrera att det är ganska stora skillnader i Sverige. Det är det som vi menar med proportionalitet. Du sa att det var svårbegripligt och det kan jag bitvis förstå, för det vi redovisar är en nationell strategisk ansats som bryts ned på regional nivå till konkreta handlingar.

I arbetet med inriktningen skriver ni att arbetet bedrivits med polisregionerna, rättsavdelningen och kommunikationsavdelningen. Om ni ska samverka, varför är inte några parter utanför myndigheten med?

Stefan Hector:
– Det är en bra fråga. Jag upprepar det som jag sa vid pressträffen. Polismyndighetens arbete vilar på lagstiftning, det huvudsakligen polislagen som reglerar vårt arbete på och vid arenorna. Och så ordningslagen som reglerar tillstånd och tillsyn. I så motto är det Polismyndighetens strategi, men Polismyndigheten är en ganska liten delmängd. På ett arrangemang, en fotbollsmatch, är fotbollen i fokus, arrangören ansvarar för säkerheten och säkerheten är en delmängd av arrangemanget. Polismyndighetens arbete är en delmängd av säkerhetsarbetet, så Polismyndighetens arbete är en delmängd av delmängden, en ganska liten beståndsdel i sammanhanget. Det vi beskriver är vårt uppdrag som vilar på lagstiftning, således är det här vår egen produkt. Det var hälften av det som jag skulle säga.
– Det andra hälften är att vi i framtagandet av inriktningen hela tiden fört samtal med framförallt nationella företrädare för idrotten. Hela tiden har samtal förts med aktörer som också var de första som vi informerade om den nya inriktningen. Jag skulle påstå att det arbete som vi nu redovisar och berättar om när något som vi har gjort med nationella aktörer i Idrottssverige.

När vi skrev en nyhet om personliga biljetter reagerade Hammarbys säkerhetsansvarige Göran Rickmer med att ni ”suttit på egen kammare” och kommit fram till saker som inte har någon stöd i erfarenhet eller om metoderna är effektiva.

Stefan Hector:
– Nu är vi nere på väldigt små delmängder, men jag kan ändå säga något om det. Vi har det som vi kallar för olika operationslinjer eller teman som vi arbetar med. Ett av våra teman är utredning och lagföring. För att lagföra eller ställa till svars när det gäller människor som gjort sig skyldiga till brott måste man kunna identifiera. Vad vi säger är att vi ska undersöka möjligheterna till personliga biljetter. Undersöka möjligheterna är… vi vill helt enkelt se vad det här är. Kan det underlätta arbetet med ordning och säkerhet på arenan?
– Jag kan nämna att Uefa har identifierat personliga biljetter som en framgångsfaktor i kampen mot ordningsstörare. I ett antal länder – Storbritannien, Spanien, Italien och Grekland – har man fortsatt med personligt utställda biljetter. Det kan också sägas att andra europeiska erfarenheter visar att om man kan stänga ute människor som bidrar med ordningsstörningar och brott – i första hand arrangörsavstängningar, i andra hand att Polismyndigheten initierar tillträdesförbud – så är det en verksam form för att minska ordningsstörningar.

Hammarby och Djurgården var snabbt ute och sa att de inte trodde på personliga biljetter. De båda säkerhetsansvariga i klubbarna som jobbat i många år sa att det inte hjälpte. Ordföranden för SFSU (Sofia Bohlin) kallade det för en ”korkad idé” då man har testat på olika håll i Europa och sedan lagt ned det hela då det inte fungerat. Enligt henne har det till och med fått en negativ effekt. Men din bild är den omvända, en framgångsfaktor?
– Min bild är att det är en aktivitet som är värd att undersöka. Det kanske finns en uppfattning hos Stockholmsklubbarna och en annan hos Uefa och det är i alla fall tillräckligt intressant för att undersöka. Jag har ingen personlig kunskap på området, men jag konstaterar att det finns aktörer som har jobbat med frågan som betraktar det som en framgångsfaktor.

Ni skriver själva att ni ska arbeta för att införa personliga biljetter. Det låter inte som ”okej, nu ska vi utvärdera” och sedan ta beslut, utan det framstår som ett mål att komma dit.
– Att arbeta för att införa personliga biljetter… i begreppet ”att arbeta för” får vi väl undersöka om det här är bra och sedan om man isåfall ska verka för att inför det. Svårare än så är det inte. Jag tror inte att man ska leta efter djupare konspirationsteorier än vad som är nödvändigt här. 

Magnus Roglert:
– Skälet till tillträdesförbud är att det finns en särskild risk att personen ska begå brott under det här idrottsarrangemanget och brottet är ägnat åt att störa ordning eller säkerheten. Syftet är att personerna med tillträdesförbud som inte ska bevista idrottsanläggningar. Med personliga biljetter får man en mer träffsäker exkludering. Precis som Stefan sa är det i alla fall tillräckligt intressant för att undersöka för oss, istället för att bara avfärda direkt.

Hur ser planen ut för pyrotekniken?

Magnus Roglert:
– Hur menar du?

Hur ser den övergripande planen ut för Polismyndigheten för att komma till ordning med pyroteknik?
– Pyrotekniken är inte tillåten. Otillåten pyroteknik på idrottstävlingar är ett brott. Det är en av delarna som ingår i ett arrangörsansvar, att man har ordning och säkerhet. Här kan man föreskriva visitation eller andra villkor. Pyrotekniken som sådan, om man ser det i ett större perspektiv, så är min uppfattning att det handlar om någon form av kulturförändring hos personerna som håller på med det, för det är ju ingenting som hör hemma på en idrottstävling och det är inte tillåtet.

Stefan Hector:
– Utöver det Magnus säger är det också farligt. Här är ett av områdena där arrangören har möjlighet att ta ansvar.

Vad gäller visitationen, vad ska man göra bättre?
Magnus Roglert:
– Menar du själva utförandet, eller vad är det som du är…

Ja, om visitationen är en del av lösningen. Man har gjort och pratat om det i många år. Men hur ska man göra det bättre, vad är framgångsfaktorn där?
– Det som vi har försökt beskriva i den nya handboken är hur en visitation ska utföras. Det är helt omöjligt att beskriva med vilket tryck en person som utför visitationen ska trycka på armen eller ryggen eller vad det nu är. Vi beskriver hur den ska genomföras, att man känner utanför kläderna, att man visiterar för att se om personen har otillåtna saker med sig in på arenan.

Stefan Hector säger att han vill avsluta intervjun med en sista fråga.

Hur ser ni på att legalisera viss pyroteknik, till exempel kalla bengaler, upprätta en pyrozon där personerna identifierbara? Det var en fördelaktig lösning enligt en polisinspektör som gjorde en utredning för två år sedan.

Magnus Roglert:
– Legalisering… pyroteknik är tillåten om man har tillstånd för den. Om man ska legalisera är en politisk fråga naturligtvis, jag ser inte att Polismyndigheten kommer att driva den.

Stefan Hector:
– Då loopar vi nästan tillbaka: Polismyndigheten bottnar i lagstiftningen och det förhåller oss till. Om man behöver tillstånd förhåller vi oss det. Det är egentligen inte en fråga som Polismyndigheten driver.

Vilket faktaunderlag har Polismyndigheten vad gäller pyroteknik och de slutsatser som man har kommit fram till?
Stefan Hector:
– Jag är inte säker på att jag förstår frågan. Pyroteknik är förknippat med tillstånd, det är inte Polismyndigheten som genomför undersökningar och annat om vad är farligt i samhället. Jag tror inte att det är en fråga som träffar Polismyndigheten utifrån vad som är tillståndspliktigt och inte tillståndspliktigt och vad som är lagligt och inte lagligt.
– Men jag måste bryta nu, vi har tagit igenom oss relativt många frågor här.

LÄS MER. Oskar Månsson: Var snacket om villkorstrappan mest tom retorik?