Förslagen från regeringen var drastiska med lagändringar och fängelsestraff för pyroteknikbrott.

Men varifrån kommer riskanalysen som utredningen vilar på?

Jag undersökte och spåren ledde till en kontroversiell och kraftigt ifrågasatt “studie”.

Foto: Regeringens hemsida

Annons

Under hela 2000-talet har det förekommit pyroteknik på var och varannan match med de stora klubbarna, och minst lika länge har det bråkats. Debatten är välbekant för de flesta. Antingen är man för eller emot och tonläget brukar vara högt.

Men hur farlig är pyrotekniken? Frågan som låter enkel är snårigare än vad man kan tro. Få verkar vara intresserade av att ta reda på svaret av olika anledningar. Själv har jag emellertid ägnat mycket tid åt detta under det senaste decenniet och lite till.

2015 gjorde jag en granskning som fick stort genomslag. I den visade jag hur Polismyndigheten riggade tester och förvanskade resultat om pyrotekniken, vilket i sin tur låg till grund för regeringens nationella strategi kring säkerhetsfrågor inom fotbollen (den totala bedömningen hade reducerats till att i princip bara handla om bengaler.)

Granskningen visade hur Polisen i samarbete med myndigheter och experter 2013 gjorde en förhållandevis seriös studie av de två mest förekommande bengaltyperna Comet och Ikaros. Undersökningen genomfördes på Friends arena, alltså i en läktarmiljö, och visade på att bengalröken inte var hälsovådlig. Inte heller förelåg någon brandrisk på arenan som består av stål och betong. Däremot gjordes bedömningen att riskerna bestod i att en potentiell paniksituation kan uppstå om exempelvis en jacka eller flagga skulle fatta eld från den varma pjäsen som inte går att släcka, samt att man kan bränna sig. Vidare undersöktes risken för synskador vilken en expert avfärdade.

Polisen drog dock andra slutsatser när materialet togs vidare. Samtliga risker överdrevs kraftigt eller diktades upp, exempelvis att det skulle vara farligt för ögonen att se på bengalerna.

Två år senare gjorde Polisen ett nytt test då de uppenbarligen inte var nöjda med det första. Det experimentet gjordes utan experter och bestod av att man slängde ner en massa pyroteknikpjäser i en stängd container. Inte helt oväntat blev det väldigt rökigt där inne. På en pressträff där en jurist som anlitats av Polisen uttalade sig misstolkade eller överdrev man även dessa testvärden vilket man knappast hade behövt med tanke på rökens höga koncentration i det slutna utrymmet.

Därefter gjorde Polisen ytterligare ett mindre trovärdigt test i ett partytält där man också fick nya uppseendeväckande provsvar. Jag frågade Per Engström, som då som nu hade idrottsansvar hos myndigheten, varför man valde slutna rum för testerna, men fick ingen egentlig förklaring. Inte heller varför det inte gick att göra tester på en läktare för att få relevanta svar, om det första testet nu inte dög eller om man ville testa andra pjäser.

(För den som vill sätta sig in i de tre undersökningarna finns de på denna sida. Min granskning som publicerades på den numera nedlagda nyhetssajten KIT har försvunnit från nätet, men vid intresse kan jag se om vi kan lägga ut den på Fotboll Sthlm.)

Slutsatserna från de två senare testen användes i Polisens kommunikation under de kommande åren, liksom påståendet att bengaler kunde leda till kemisk lunginflammation. Med tiden förstod dock fler och fler att testerna eller påståendet inte hade någon bäring och myndigheten slutade till sist att hänvisa till dem.

Istället dök en studie som Uefa beställt upp. I rapporten från 2016 som har namnet “Pyrotechnics in Stadia – Health and Safety issues relating to the use of pyrotechnics in football stadia” gjordes inga tester, utan består mest av Dr Tom Smiths egna observationer och bedömningar. Den svenska polisen menade via sin kommunikatör Ola Österling att den var “Uefas och europeiska supporterunionens egna”, men den senare parten dementerade att de godkänt den och tog avstånd från slutsatserna.

Rapportens författare Dr Tom Smith, som benämner sig som pyroteknikexpert, föreläste sedan om ämnet på olika platser i Europa. 2019 var han på det norska fotbollsförbundets säkerhetskonferens i Oslo där han höll en dragning som i efterhand blev mycket uppmärksammad i vårt grannland. Dr Tom Smith påstod då att röken från pyrotekniken var så giftig att den var potentiellt cancerframkallande. Han varnade också för bränn- och sprängskador och visade groteska bilder på svedda kroppar och händer med bortsprängda fingrar (de senare finns även med i själva rapporten).

Ett problem bara: bilderna hade inget med fotboll att göra. Den norska supporterunionen grävde exempelvis fram att en man som visades upp på en bild med hemska brännskador över överkroppen i själva verket hade skadats av en hemmagjord bensinbomb i samband med ett nyårsfirande i Rotterdam, något som en lokaltidning hade uppmärksammat.

En otäck ögonskada visades upp som, enligt den norska supporterunionens undersökningar, kunde härledas till norra Venezuela där en man hade fått en stålskena i ögat. 

– Uefas man har använt de värsta bilderna som finns på Internet. Syftet är att skrämma och förleda polisen, brandkåren och klubbarna i en alternativ verklighet som är mycket värre än vår vardag, kommenterade Bjørnar Posse Sandboe, ordförande i Stabæk Support, i samband med fynden som kommit fram.

Den norska supporterunionen kontaktade även journalisten som skrivit om nyheten om bensinbomben i Rotterdam. Reportern och den skadade mannen var chockade över Dr Tom Smiths tilltag. Dels för att bilden hade använts olovligen, men framförallt för att den tagits helt ur sitt sammanhang. 

När VG sökte Dr Tom Smith ville han bara ge en generell kommentar där han menade att bilderna ”illustrerade den destruktiva kraften pyroteknik har på arenan” och att ”ingenting ändrar på faktumet att pyroteknik inte hör hemma på en fotbollsarena.”

Trots att man på goda grunder bör ifrågasätta rapportens trovärdighet har den fortsatt att spridas, och nu vill varför jag skriver denna text. Det är anmärkningsvärt nog Dr Tom Smiths rapport som utgör regeringens delvisa eller huvudsakliga faktaunderlag om riskerna med pyroteknik. 

När utredaren Anders Hübinette och ministrarna Gunnar Strömmer och Jakob Forssmed höll en presskonferens under måndagen där de presenterade sina förslag om tuffare tag, såsom fängelse upp till två år för pyroteknikbrott, hade jag inte läst utredningen. Eftersom Fotboll Sthlm inte fick komma på pressträffen kunde vi heller inte ställa frågor. Men nu har jag hunnit med ett par hundra sidor och stycket om riskerna med pyroteknik intresserade mig särskilt. 

Utöver studier/rapporter som inte handlar om pyroteknik på fotbollsläktare är det Dr Tom Smiths rapport som det hänvisas till. Utredare Anders Hübinette/sekreterare Anders Lundmark skriver följande:

”En brittisk studie från 2016 har undersökt riskerna med användningen av olika pyrotekniska produkter som förekommer vid publika fotbollsmatcher. Den generella slutsatsen som görs i studien är att all användning av pyroteknik i sådana sammanhang är förenat med beaktansvärda säkerhets- och hälsorisker.”

Sedan återges huvuddragen i Dr Tom Smiths rapport, exempelvis påståendet om potentiellt cancerogena effekter, samt en långt gången riskanalys.

”De flesta pyrotekniska varor har en explosiv effekt som medför risker. De explosiva effekterna, även från sådana varor som emellanåt förekommer på fotbollsarenor, är sådana att de kan leda till mycket omfattande personskador, i värsta fall med dödlig utgång.”

I utredningen lyfts även legitima riskmoment upp. Att man kan få brännskador av pyroteknik är uppenbart, liksom att bangers medför en risk för hörselskador. Det senare har jag själv undersökt och jag behövde inte leta särskilt länge för att hitta drabbade personer med men för livet. Risken för en paniksituation måste av erfarenhet anses som låg, men om en sådan inträffar kan det fort bli kritiskt enligt det sunda förnuftet och experten som bedömde saken vid det mer seriösa testet 2013.

Sammantaget är det dock svårt att ta analysen på allvar. Regeringens utredare har haft ett och ett halvt år på sig att komma fram till sina slutsatser och förslagen som har presterats har varit drastiska med förlängda straffskalor, ändrade lagar och argument om att pyroteknikbrott ska ses som artbrott så att man säkerställer att det blir fängelsestraff även i praktiken. Med den typen av förslag från högsta ort borde man kunna ställa krav på faktakoll och rimliga proportioner.

Hur många pyrotekniska pjäser som används på våra läktare är svårt att uppskatta, men att det är över 100 000 kan på 2000-talet kan man utgå ifrån om man har polisens årliga rapporter om säkerhetsläget på läktarna som grund, samt väger in att mörkertalet lär vara stort. Samtidigt känner vi till få eller inga allvarliga skador till följd av dem. Jag har själv letat efter sådana case och ringt runt till akutavdelningarna på de stora sjukhusen i landet utan att få napp eller vidare kunskap. (Sammanfattningen var att läkarna inte kände till några sådana händelser, men gav åtskilliga exempel på allvarliga skador från nyårsfiranden.) 

Empiriskt sett är det med andra ord inte särskilt farligt med pyroteknik på fotbollsmatcher, men det vore samtidigt önskvärt med en trovärdig studie där man går till botten med ämnet med hjälp av relevanta experter, förutsättningar och en miljö som återspeglar verkligheten.

Dessvärre är intresset för det uppenbarligen lågt från myndigheter och politiker och med det går det mesta på repeat. Att ta reda på saker är sällan lika intressant som att hamra in alarmerande, populistiska budskap när det handlar om fotbollssupportrar och vad som händer på arenorna.