BLOGG. Några tankar om Astrit, bråket och rubrikerna.

Annons

Nuförtiden ser jag bara Lasse Anrell på Tele2 arenas östra läktare där han brukar gå runt med en Kritaen5a-tröja. Men tidigare var vi kollegor. När jag började på Sportbladet var han i konkurrens med Mats Olsson Den Store Kvällstidningskrönikören, och detta var på detta var på Krönikörernas Tid. Så Anrells ord hade viss tyngd på redaktionsgolvet.

”En kvällstidnings uppgift är att uppfinna ett nytt världskrig varje dag”, brukade Anrell säga.

Det ligger något i det, på gott och ont. När kvällstidningarna är som bäst är de ofta lysande med blixtsnabba nyheter, orädda granskningar och vindlande reportage men lika ofta skruvar jag på mig åt vinklingarna och tonläget. Gränser testas och passeras ibland. Eftersom jag varit på båda de stora redaktionerna vet jag att det finns en journalistisk stolthet och en cynisk klickjakt på samma gång. Svaret är inte det ena eller det andra – det är ett ständigt både och.

När Sportbladet fångade Astrit Ajdarevics bråk med Kim Bergstrand var utfallet givet. Händelsen fanns dessutom på film vilket var kvällstidningsbingo. Att de publicerar nyheten är inte mycket att orda om. Det hade vi förmodligen också gjort (just den här dagen var vi inte på Kaknäs) men med ett annat tonläge. Vi hade inte smällt på med EXTRA- och AVSLÖJAR-plattor även om vi haft det på film, men nu fick å andra sidan både jag och Daniel Sjöberg – som förstår Astrit – feeling att kommentera händelsen.

Hur som helst: Kim Bergstrand hanterade situationen väl. Utan att skönmåla förklarade han från sitt perspektiv om vad som hände, och att sånt händer ibland, kanske framförallt när man har Astrit Ajdarevic i truppen. Händelsen i sig är svårare att bedöma. Ska den ses som en enskild incident eller som en del i ett besvärande mönster? Eller är det rentav ett gott tecken att det kokar över, som ett tecken på att taggningen finns där?

Att det brinner till på träningarna då och då är i alla fall ett faktum (framförallt om Daniel Sundgren är facit). I det här fallet tror jag inte att efterspelet behöver bli mer komplicerat än att man tar ett snack, reder ut och går vidare – förutsatt att Astrit är med på noterna. Värre var det hösten 2018. Jag tycker fortsatt att vår udda nyhet om att skojbråket mellan Dzenis Kozica och Kevin Walker, som ledde till att den senare var borta i över en månad, försvann i bruset. Minns ni ens den storyn?

En smått komisk detalj i det hela var att jag publicerade en truppanalys om Djurgården ungefär samtidigt som bråket på Kaknäs startade. Slutsatsen var att det var tryggt och stabilt hos de sammansvetsade svenska mästarna. Den konklusionen ska man nog inte revidera efter ett tjafs på en träning, men tajmingen för att trycka på publiceringsknappen var kanske inte helt perfekt.

Men vi tar nya tag. Det gör nog Djurgården också.