Hörni, var var vi nu?

En fördel med tomma läktare har varit att vi som gillar fotboll sluppit diskutera polisfrågor. 

Men nu är vi tillbaka igen. Dags att ta upp tråden.

Skrotandet av villkorstrappan som Polisen höll presskonferens om i april förefaller vara en skamlös bluff för att slippa ett bespottat och spritt begrepp. På något annat sätt går inte att tolka gårdagens besked till AIK om att max 800 personer är tillåtet på Norra stå och att de övriga som köpt biljetter måste flyttas.

(Att dra ner kapaciteten fungerar inte, såvida man inte drar ner till noll, eller i stort sett noll. Detta har vi vetat åtminstone tio år, men kunskap är som bekant oväsentligt i de här frågorna).

Om man vill förstå bakgrunden till konflikten rekommenderar jag att lyssna på Radiosportens dokumentär om villkorstrappan. Reportern Martin Hedberg har gjort ett gediget researchjobb och har strävat efter att förstå, vilket driver berättandet. För mig som förr i tiden stod rätt ensam i en bransch-ringhörna är det svindlande att även public service nuförtiden kan möta ämnet med öppna ögon. Historien börjar med att en högt uppsatt polischef förklarar på ett möte med Idrottsministern och Svensk Elitfotboll att de inte ”förhandlar med terrorister” (SFSU) och på den vägen är det. Själv deltar jag vid ett par tillfällen i dokumentären för att berätta om granskningar som visar på hur Polisen förvanskat, ljugit och tystat ned i olika sammanhang.

Om vi backar bandet till förra hösten duckade myndigheten all debatt. Fotboll Sthlm fick inte svar på våra frågor till dem på sex månader. Nej, inte sex dagar, eller sex veckor, utan sex månader.

Kommunikationsavdelningen: en stilstudie. pic.twitter.com/9JgwixRXX0

— Oskar Månsson (@oskar_mansson) February 7, 2021

Under tiden jobbade myndigheten på en kommunikationsplan. Något nytt inriktningsbeslut – det vill säga en övergripande plan för hur man ska arbeta med idrotten – har obegripligt nog inte blivit klar, men kommunikationsplanen blev till sist färdig och faller i kategorin att sminka en gris.

För även om kommunikationen handlade om skrotad villkorstrappa, proportionalitet och dialog tyder det mesta på att den per definition kontraproduktiva strategin i allt väsentligt kommer fortsätta.

Det är också uppenbart att kommunikationsplanen följdes till till punkt och pricka i mötet med medierna (Fotboll Sthlm var ej inbjudna, vi fick tjata i efterhand.)

Det finns nämligen ett protokoll att följa. Ett budskap ska hamras in.

Först och främst ska det föras långa och invecklade resonemang om det förhållandevis enkla ämnet med hjälp av massor av termer som myndigheten uppfunnit. Bara i det senaste samtalet som jag hade med Noas Stefan Hector och Rättsavdelningens Magnus Roglert pratade de om handlingsstöd, styrdokument, handböcker, inriktningsbeslut, bedömningsgrunder, tillståndsskrivningar, handläggarstöd, samverkansstrukturer, teman och operationslinjer.

Ordbajseri, alltså. I samma veva la Polisen ut olika dokument på sin hemsida som en del i deras ”transparens”, men dokumenten är i stort sett obegripliga. Modeller som föreställer… modeller.

Mycket självkritik går heller inte att skönja. Möjligtvis att myndigheten inte varit enhetlig i sin kommunikation, men det handlar nog mest om att regionerna inte varit överens om villkorstrappans effektivitet. I bland annat region Syd och region Väst har man förespråkat en något mjukare linje (det har fungerat bättre där) vilket irriterade de styrande i region Stockholm under lång tid.

I övrigt är huvudbudskapet att förklara bort på ett häpnadsväckande sätt. I själva verket har Polisen inte mycket med konflikten med fotbollen att göra, menade Stefan Hector i intervjuerna. E
n formulering som återkom – och som kommer återkomma – att Polisens arbete är en ”delmängd av delmängden”, det vill säga bara en liten skärva.

Dessutom hade alla missförstått konflikten och nu var det viktigt för myndigheten att ”äga narrativet” och det är därför som den noggranna kommunikationsplanen har lagts upp. Under 2019 trodde Polisen att de skulle få gehör för villkorstrappan genom att skicka ut kommunikatören Ola Österling i olika sammanhang, men myndigheten blev tagna på sängen över den allmänna kunskapsnivån och Österling gjorde självmål efter självmål.

Ett annat problem med kommunikationsplanen – apropå att sminka en gris – är att den inte kan hantera följdfrågor. Om man frågar hur klubbarna ska visitera bort pyrotekniken när det aldrig fungerat tidigare får man inga vettiga svar. Om man frågar vilka faktaunderlag som polisen har om pyroteknik likaså (vilket i och för sig inte är så konstigt, det finns inga studier att ta på allvar.)

Men nu ligger planen där den ligger, och det lär bli en hopplös följetong även framöver. Polisen kommer att fortsatt tala om samverkan och dialog i allmänna ordalag, men repressionen, envägskommunikationen och godtyckligheten lär fortsätta i samma stil.

Hur det då kommer att gå vet vi också. Några problem kommer inte att lösas och nya kommer obönhörligen att uppstå.

LÄS MER: Så ska villkorstrappan ersättas – Fotboll Sthlm intervjuar polisen