Oskar Månsson: Var snacket om villkorstrappan mest tom retorik?

Som jag ser det finns det två tolkningar att göra av polisens senaste drag.
Den välvilliga:
Att vi kommer se en viss förbättring av en dålig strategi.
Den illvilliga:
Att det mest var tom retorik. 

Att granska polisen är en svår uppgift. Dels för att myndigheten oftast gör allt för att undvika just granskning, men också på grund av det förvillande språket.

Igår intervjuade jag Noas chef Stefan Hector och rättsavdelningens jurist Magnus Roglert om hur polisen ska jobba runt fotbollsmatcher framöver. Enligt dem går den nya strategin ut på att ha en enhetlig nationell grund och därefter ta hänsyn till lokala förhållanden när arrangörens villkor ska utformas.

En stor del av vårt samtal handlade om detta faktum, men med olika former av underligt new public management-språk. Samma sak upprepades gång efter annan som om det vore en synnerligen avancerad modell. ”Det är en ganska hög abstraktionsgrad” sa Stefan Hector när det enkla upplägget förklarades för femte gången eller så.

På mig som har granskat ämnet i tio år imponerar det inte. Jag föredrar att tala klarspråk. Problemet är att så fort man försöker nå någon form av konkretion när man pratar med Polismyndigheten möts man av svar med ganska hög abstraktionsgrad.

Det är styrdokument dit och handlingsstöd dit. Det är handböcker, inriktningsbeslut, bedömningsgrunder, tillståndsskrivningar, handläggarstöd, samverkansstrukturer, teman och operationslinjer… ja, det var bara från samtalet igår, det. Om man lägger ihop det med de svårbegripliga dokumenten som lades ut till allmänhetens beskådan i förra veckan återstår mest frågetecken.

Polisen talar om att vara transparenta efter ett halvår där de vägrat att svara på frågor överhuvudtaget. Polisen talar om att vara tydliga, men är otydligare än någonsin.

Varför inte tala så att folk förstår? Hur ser problemet ut? Hur ska ni lösa det?

Ja, villkorstrappan är borta ”som begrepp” – men i praktiken låter det mest som att den är kvar. Den enda skillnaden, som jag bedömer saken, är att myndigheten menar att de ska vara mer proportionerliga och se på trender snarare än enskilda matcher.

Trots det komplicerade språket är faktaunderlaget som polisens strategier vilar på lika tunt som alltid. Det finns fortfarande ingen studie i Sverige som är gjord på pyroteknik – som fortsatt är ämnet som nästan allt kretsar kring – efter polisens parodiska tester i containrar och partytält och Per Engströms alla förbluffande uttalanden i samband med det.

(Per Engström är numera ordförande i polisens idrottsråd och har undertecknat den senaste nationella strategin tillsammans med rikspolischef Anders Thornberg).

I polisens senaste dokument framgår att ”äga narrativet” är en viktig del av planen som kommunikationsavdelningen har varit med om att utforma. Under de senaste åren har Polismyndighetens faktaresistens och kontraproduktiva metoder synats på många håll, vilket bitvis blivit till det dominerande narrativet och nu har polisen uppenbarligen laddat om för att försöka sätta agendan igen. Det gör att man kan fundera på om det mest var tom retorik när man meddelade att villkorstrappan kommer att tas bort då själva begreppet är så bespottat och spritt. Med ett nytt namn på det hela kanske debatten kan förskjutas?

Men det kan också vara så att myndigheten kommer att backa något och inte vara fullt så hårda mot klubbar och mot åskådare genom kollektiva bestraffningar. Att polisen mycket riktigt kommer göra mer proportionerliga bedömningar överlag. Att man riktar in sig på individuell lagföring låter också bra åtminstone på pappret – vi är många som har förespråkat det under lång tid.

Den senare tolkningen skulle innebära en viss förbättring av en bevisligen dålig grundstrategi. Om vi håller oss till 08-fotbollen är det emellertid svårt att se att AIK, Djurgården och Hammarby skulle få så mycket rimligare villkor då just polisregion Stockholm varit drivande för den hårdföra linjen i så många år. Det är rätt mycket prestige som isåfall måste sväljas – för både klubbarna och polisen – vilket var och en får bedöma sannolikheten för. Att polisen ånyo pratar om att ställa krav på arrangören att lösa pyroteknikfrågan genom bland annat visitering känns bara hopplöst efter tio år av återvändsgränder.

Är jag för pessimistisk? Vi vet än så länge inte hur den nya strategin kommer att tillämpas, vilket är en avgörande fråga. Vi vet inte hur dialogen kommer att se ut, om den till sist kommer att existera även i verkligheten. Kanske är det här ett första steg mot en rimligare syn på fotbollen som Sef:s Mats Enquist hoppas på, men jag måste erkänna att jag har svårt att plötsligt tro på en sådan kursändring.

Dels eftersom jag genom åren har lärt mig att tyda vissa mönster, och dels efter gårdagens intervju där jag bland annat frågade om polisens syn på en eventuell legalisering (som myndighetens nedtystade utredare förespråkade för två år sedan och som förmodligen hade löst en massa säkerhetsproblem över en natt) och fick oförstående eller undvikande svar.

Samma sak blev det när jag avslutningsvis undrade om vilket faktaunderlag som Polismyndighetens kunskap om pyroteknik baseras på.
– Jag är inte säker på att jag förstår frågan, svarade Stefan Hector då.

LÄS MER: Så ska villkorstrappan ersättas – Fotboll Sthlm intervjuar polisen