Månsson: Vem hade rätt om böterna – AIK Tifo eller polisen?

BLOGG. Några tankar om Maja, polisen, sant och falskt.

Annons

För en vecka sedan publicerade jag ett mejl som jag fått från 17-åriga “Maja” som är engagerad i AIK Tifo. Mejlet handlade om hur Maja upplevde att polisen hade behandlat henne och hennes tifo-kompisar i samband med att de städade en container utanför Friends arena på fredagskvällen.

Enligt Maja agerade polisen bryskt, hotade om socialen och bötfällde två bilar som stod på trottoaren där de skulle lastas med skräp från containern. Ett annat vittnesmål, som framfördes på sociala medier, lät på samma sätt. Många kopplade ihop händelsen med de hatiska polisbandrollerna som synts på Friends arena en vecka tidigare, det vill säga att det kunde finnas ett samband mellan banderollerna och polisens behandling av ungdomarna från AIK Tifo.

Eftersom historien – som egentligen är en rätt liten sak i sammanhanget – plockades upp av större medier fick polisens kommunikatör Ola Österling uttala sig inte bara till oss, utan även till Dagens Nyheter och Expressen. Österling avfärdade teorin om att banderollerna på något sätt skulle ha påverkat agerandet. Han berättade att polisen hade plockat med sig en av ungdomarna på grund av misstänkt narkotikapåverkan. Att polisen hade varit hårdhänta eller hotat om socialen kändes han inte vid, däremot att poliserna på plats hade bedömt att 17-åriga Maja befunnit sig i en dålig miljö. Socialen hade nämnts då Majas föräldrar till en början inte svarat i telefon. Österling tyckte också att det var normalt att rycka ut med tre bilar efter att ha fått ett larm om att åtta personer befinner sig vid en container som vissa sprayar på.

Det är svårt att dra slutsatser av den här informationen. Ord står mot ord, bedömningar mot bedömningar. Men en sak går faktiskt att kontrollera, vilket jag bestämde mig för att göra. Hur var det med parkeringsböterna egentligen?

Böterna blev en snackis på sociala medier. Det spreds snabbt i AIK-kretsar att polisen hade skrivit ut böter på 1100 kronor per bil (pengarna swishades för övrigt snabbt ihop av supportrar som ville ge sitt stöd). Men när jag pratade med Ola Österling kände han inte till några böter. Han hade till och med hört sig för med kollegor – även om det inte var någon som hade varit på plats – och inga böter hade nämnts. 

Så här svarade Österling:

Jag frågade därefter Maja och en annan person (Person B) som var på plats om de kunde skicka en bild på böterna. Snart fick jag de båda böteslapparna som backade upp deras version.

Nästa steg var att fråga polisen om de hade mer information att ge. Jag berättade då inte att jag hade sett böteslapparna.

Ett dygn senare kom svaret. Ett tydligt sådant. Kommunikatören Lars Byström hade varit i kontakt med en polis/flera poliser som varit på plats och givit raka besked: inga böter hade delats ut.

Något förvirrad granskade jag böterna på nytt. Bilderna och lapparna kunde inte gärna vara förfalskade, isåfall skulle det vara mycket skickligt gjort. Tidpunkten stämde. Larmet hade gått 19.42 och böterna var utfärdade 19.48-19.59 respektive 19.48-20.00. Ett tjänstenummer tydde på att det var en polis som hade skrivit ut böterna.

Därför: nytt mejl till polisen. Den här gången bifogade jag en av böteslapparna och frågade om vi hade missförstått något. Svaret från kommunikatören Per Fahlström förvirrade än mer.

Nu påstod alltså polisen att det var Stockholms stad som utfärdat böterna. Men vem skulle det vara? Hade det dykt upp ytterligare en person vid den ödsliga vägen under den korta tid som ingripandet pågick – utan att poliserna på plats hade noterat det?

Jag tog på nytt kontakt med Maja och Person B för att höra deras version. Svaren lät så här.

Det hade nu gått fem dagar sedan jag började fråga om parkeringsböterna. Jag hade ställt frågan (ja, samma fråga i princip) tre gånger per telefon och två gånger per mejl och var vid det här laget säker på att polisen, någon av de iblandade personerna i alla fall, inte höll sig till sanningen. Eller så hade jag missförstått något grundläggande som jag inte kunde lista ut vad det skulle vara.

Så jag skickade ytterligare ett mejl. Sjätte gången gillt.

Och så kom det ett svar på fredagen. Ett svar där polisen slutligen tillstod att det nog var som Maja och Person B hade sagt från början.

Den sista delen av mejlet finns ingen anledning att betvivla. Huruvida böterna var befogade eller rimliga är en fråga som man behöver undersöka vidare för att skaffa sig en uppfattning om. Men det ändrar inte sakfrågan om vem som hade skrivit ut böterna – eller om de överhuvudtaget existerande.

Jag har stött på hinder av den här typen många gånger genom åren. Professorn Stefan Holgersson har i sin forskning om polisens kommunikation konstaterat att det finns ett antal strategier som återkommer gång på gång, oavsett om det rör hatbrott, förortsproblematik – eller fotbollsfrågor för den delen. Budskapen är ofta robusta och detaljerade så länge de talar till polisens fördel, medan mer besvärande uppgifter är svårare att kommentera. Det fördröjs (effektivt med tanke på hur en journalists arbetsdag brukar se ut), det talas i generella termer istället för specifika, det mörkas och sekretessbeläggs på tveksamma grunder. Ibland kan det vara slumpen att det blir fel – kommunikation är ingen vetenskap – men efter ett tag uppstår ett mönster där den statliga myndigheten fungerar som vilket företag som helst där god PR är viktigare än korrekt information.

På det stora hela känns det som en olustig väg att vandra vidare på, även i fall där det bara rör glidningar och vinklingar. Och vad gäller parkeringsböterna finns det ingen anledning att linda in slutsatsen. Polisen ljög.