Månsson: Vansinnet fortsätter – om inte Göteborg räddar oss

Det har talats om dialog och samverkan, men av gårdagens nyheter att döma fortsätter Polisen i samma vansinniga riktning.

Som jag ser det finns det tre möjliga utfall för fotbollssäsongen 2020:


I) Säkerhetsläget förvärras
II) Vi spelar utan publik
III) Göteborgarna kliver in och styr upp

Jag har inte krönikerat om polisen på snart ett halvår. I fjol var jag ihållande kritisk och till sist fick jag slut på ord. Ofta när man sätter sig in i ett ämne rör man sig långsamt mot mitten allteftersom man tar in nya aspekter, men i det här fallet har jag dessvärre hamnat längre ut på kanten för varje nytt skeende.

Då pratar jag om polisens strategier isolerat – inte om ämnet fotbollsproblematik där kan man verkligen kan tala om behovet att väga in flera aspekter.

I går avslöjande Expressen hur Polisens plan för villkorstrappan ser ut framöver. Myndigheten har struntat i att utvärdera situationen med klubbarna och stakat ut kursen på egen hand.

Efter ett år där säkerhetsläget förvärrats avsevärt har Polisen beslutat sig för att fortsätta med sin uppenbart kontraproduktiva metodik. Det spelar ingen roll hur stor kritiken är och att nästan ingen stöttar strategin – den ska genomföras till varje pris. Uthållighet är viktigt, har Polisens nationella idrottsråd upprepat vid flera tillfällen.

“Lag före samverkan” är ett annat mantra som återkommer när Polisen vill låtsas som att debatten handlar om att klubbarna har ett intresse av att bryta mot lagen. Villkorstrappan är för övrigt heller ingen lag, utan en modell som Polisens nationella idrottsråd uppfunnit tillsammans med bland andra RF:s ordförande Björn Eriksson. Men visst, ”lag före samverkan” låter ju i alla fall bra. Hårt och rejält.

Så vad är problemet? Jo, framförallt att själva premissen för villkorstrappan är absurd. Inför matcher skickar Polisen ut direktiv till klubbarna som de omöjligen kan uppfylla. När klubbarna påtalar detta svarar myndigheten att det är upp till klubbarna att lösa situationen. Polisen kallar detta för ”dialog” och ”prestigelöshet”.

För det handlar inte om att arrangörerna ska uppfylla sina säkerhetsföreskrifter, utan om att arrangören ska garantera att ordningsstörningar inte sker på och utanför arenan. Med sådana förhållningsregler är nog det bäst att landet sätts i lockdown-läge illa kvickt. När tiotusentals människor samlas på samma plats kommer det att hända oönskade saker oavsett sammanhang.

Dessutom är den byråkratiska processen inget annat än en parodi då klubbarna ibland får beslutsunderlagen efter matcherna. Ja, ni läste rätt: efter matcherna har spelats. När besluten väl kommer kan de vara maskerade till obegripligheter med hänvisning till en lagparagraf som rör “rikets säkerhet”.
– Det blir svårt att dra några slutsatser i ett ärende som är maskerat i en sådan omfattning, tillstod Polisens kommunikatör Ola Österling till oss häromveckan.

Jo, det får man säga.

I Polisens senaste förslag är visitering en punkt som man tar upp på nytt. Uppenbarligen har pyrotekniken (ja, det är alltid den som det handlar om) inte försvunnit från arenorna och i fjol var debatten stundtals vild om “intimvisitering”, främst gällande kvinnliga supportrar. 
Att det handlar om terrorhot, som Björn Eriksson argumenterade för i fjol (terrorister slår endast till på ståplats?) är inte längre ett argument, men visiteringen är alltså fortsatt en nyckel.

Visiteringen i sig är det inget fel på. Problemet är bara att arrangören inte kan (och inte får enligt lagboken) utföra den på sättet som Polisen kräver. Ändå är det klubbarnas ansvar att ”lösa situationen”.

Nästa punkt handlar om utvidgat ansvarsområde, vilket betyder att klubbarna ska säkerställa att det inte sker ordningsstörningar utan arenan. Till en viss del kan jag förstå resonemanget, men det arbetet måste bygga på dialog, samverkan och en rimlig bedömning av vad begreppet innebär. I fjol fick till exempel en av Stockholmsklubbarna reprimander på grund av ett slagsmål på en intilliggande krog. Rimligheten i det får var och en bedöma.

Publikneddragningar är alltjämt modellen som Polisen tror på. Återigen: det handlar inte om hur arrangörerna har skött sitt säkerhetsarbete, utan huruvida ordningsstörningar har inträffat.

“En minskning av publikkapaciteten ska göras på sådant sätt att den har effekt på det förväntade ordnings eller säkerhetsläget och för att ge anordnaren möjlighet att ingripa mot störningar av ordningen och säkerheten” skriver Polisen på vilket lämnar oss med två alternativ:

– Ta bort all publik (eller åtminstone stäng ståplats)
– Skapa en direkt farlig miljö på arenorna

Att ta bort 10-25 procent av åskådarna, som Polisen initialt planerar, gör ingen eller liten skillnad för säkerhetsläget. Detta vet alla. Oavsett om det står 5000 eller 3500 eller 1000 på Norra stå är det orimligt för säkerhetsvakter att ta sig upp på läktaren om det uppstår ordningsstörningar. Men det uppmanar Polisen alltså att arrangörerna ska kunna göra.

Det här är rena galenskaper, såvida man inte tar bort nästan all publik. Hade Polisen tryckt på lika hårt i praktiken som i teorin hade vi sett läktarkatastrofer i fjol. Den enda gången som ordningsvakter gick upp på läktaren med viss kraft under 2019 var vid AIK-Celtic på Friends arena då det uppstod tumult och två ordningsvakter vevade vilt med batongerna.

Om insatsen lyckades? Nej, personen som man redan hade identifierat försvann från arenan. Personen lämnade sedan landet utan att lagföras (där har vi nästa problem – hur kan vi ha ett så ineffektivt system för att lagföra individer?)

Trots det fiaskoartade utfallet och den självförvållat farliga situationen tyckte Polisen att arrangören och ordningsvakterna hade agerat exemplariskt. Ja, ni läste rätt igen –  vi fick till och med utförliga motiveringar när vi granskade saken.

Så vad landar vi i inför den nya fotbollssäsongen?

Jo, om villkorstrappan ska fungera behöver vi ta bort publiken.

Att prata om hur vi ska förbättra det allmänna klimatet runt fotbollen – som för övrigt utvecklades i rätt riktning under många år – känns meningslöst just nu. Om supportrarna hade upphört med att bränna bengaler hade kanske Polisen backat något, men det är lika troligt som att Östersunds FK vinner Allsvenskan i år. Effekten av kollektiva bestraffningar brukar dessutom bli den omvända.

Under vår till höst i fjol jobbade en polisinspektör i Stockholm med att utreda en eventuell legalisering av så kallade kalla bengaler. Polismannen gjorde ett grundjobb där han satte sig in i frågan genom att rådfråga olika parter (undertecknad var en av dem) för att undersöka om man kunde förbättra säkerhetsläget på så vis. Men plötsligt lades projektet ned, trots att testerna med pjäsen hade kommit långt och med det försvann en av få möjligheter till att göra en drastisk förändring till det bättre. Jag är övertygad om att den positiva effekten vore stor och omedelbar om man får till en kompromisslösning i form av en legalisering.

Men finns det kanske en ljusning vid horisonten ändå? Enligt vad jag hör talar mycket för att Polisen i Göteborg ska ta över en del av ansvaret för de nationella strategierna kring idrottsfrågorna. Tidigare har det varit Stockholm som har styrt och ställt med sin slå-först-och-fråga-sen-taktik medan övriga regioner snällt har fått rätta in sig i ledet. Till viss del har de gjort det, men både i Skåne och Göteborg har man haft en mer fungerande samverkan med klubbar och supportrar med ett klart bättre säkerhetsläge som följd.

Nej, det vore naivt att hoppas på för mycket. Men om jag har en fotbollsrelaterad önskning som inte rör corona är det att Göteborgarna, med polisområdeschef Erik Nord i spetsen, bryter igenom den förlamande prestigen och faktaresistensen.

Alla som tycker om fotboll med publik under säkra förhållanden förtjänar det.