Månsson: Polisen är på väg att göra ett historiskt misstag

BLOGG. Några tankar om en farlig upptrappning och en strid utan vinnare.

Ni har säkert sett klippen som vandrar runt på sociala medier – och faktiskt syns i medierna – på poliser som hotar och slår supportrar efter helgens derby på Tele2 arena. I alla fall ni som brukar besöka Fotboll Sthlm. Men ni andra är också välkomna, för debatten behöver breddas.

Jag kan förstås inte avgöra hur situationerna såg ut före och efter filmerna. När jag läste filmvetenskap en gång i tiden fick jag lära mig att “varje kameravinkel är ett ställningstagande” och i sådana här fall ska man nog akta sig för att dra tvärsäkra slutsatser av några korta klipp.

Men att det ser illa ut kan nog de flesta enas om.

En annan sak kan vi vara säkrare på: ingenting kommer att hända. Poliserna kommer att gå fria. Förmodligen kommer de att jobba vidare som om ingenting har hänt.

Poliser kan nämligen slå åskådare i huvudet med batong med full kraft om de vill. Inte enligt lagboken, men enligt all empiri.

För tre år sedan granskade jag just det här ämnet för fotbollsmagasinet Offside. Granskningen varade i månader och fick ett stort genomslag i och runt fotbollen, vilket inte var så konstigt. Slutsatsen var nämligen mer drastisk än jag kunde föreställa mig. Det visade sig att ingen polis hade blivit dömd för misshandel av en åskådare i samband med en fotbollsmatch. Ingen.

I granskningen gick jag till botten med två fall där poliser anmälts för misshandel. Fallen var brutala och handlade om batongslag mot huvudet. Det fanns gott om vittnen, läkardokumentation och filmer (antingen strax före slaget eller tydligt på själva händelsen). Ändå lade utredarna eller åklagarna ner fallen – utan att ens ha förhört de fullt identifierbara polismännen. Några vittnen kallades heller inte in. I ett fall kontaktades inte ens målsägaren och när ärendet lades ner motiverade utredaren till Fotbollskanalen att de inte kunde identifiera personen som blivit slagen. Alltså: utredaren påstod att han inte kunde identifiera personen på bilderna – det vill säga personen som hade gjort anmälan. Tro mig: det var inte ett svårt jobb.

När jag ringde till åklagaren drabbades hon av akut minnesförlust. Hon kunde inte minnas någonting – en månad efter ärendets nedläggning. Hon kunde heller inte hitta någon dokumentation som friskade upp minnet. När målsägaren begärde ut förundersökningen fick vi svaret svart på vitt: inga förhör hade hållits. De enda som åklagaren och utredaren hade gjort var att läsa vad polismannen själv skrev i ett internt PM. Och polismannen – som hade slagit en batong i huvudet på en man som satt på huk och försökte skydda sig – tyckte att han hade gjort allting rätt.

Det var alltså tillräckligt för att lägga ner ärendet.

Genomslaget för granskningen var som sagt massivt, men snart tystnade debatten. Polisen gjorde som de brukade, duckade, och tre år senare är det fortsatt ingen polis som har blivit dömd för misshandel trots ett antal uppmärksammade fall. Utanför sportens värld behandlades ämnet som en parentes vilket var obegripligt i mina ögon. Hade någon annan grupp i samhället varit uppenbart rättslösa hade det dominerat nyhetsflödet, morgonsofforna och den politiska debatten. När allt kommer omkring är det ju ett demokratiskt problem som vi talar om.

Det är med det i åtanke som jag ser på klippen och tar del av liknande vittnesmål från derbyt i helgen. Det är med det i åtanke som jag följer det höjda tonläget, de drastiska åtgärderna och de världsfrånvända, eller direkt felaktiga, uttalanden från myndigheten i medierna. Det är med det i åtanke som jag ser supporterprotesterna och den enorma ilskan från ett brokigt kollektiv där vissa går, och framförallt kommer att gå, över gränsen.

Det är en mycket olustig och farlig upptrappning av en konflikt som fram till för några år sedan såg ut att vara på åt rätt håll.

2014 skrev jag till exempel så här i Aftonbladet – den texten framstår som rätt naiv idag.

Annons

Jag har också, efter att ha pratat med flera personer med insyn, förstått att det finns stora slitningar inom polisen. Att den hårda linjen och de repressiva åtgärderna inte hade förankrats särskilt väl när de började implementeras, vilket har lett till en stress och irritation i många fall. Kommunikationen utåt hänger knappt ihop, och tillståndsskrivelserna inför matcherna är så förvirrade att polisens jurister inte själva verkar förstå vad de menar (“mindre arrangerat tygstycke”?)

Det är uppenbart att polisen har ett tungt och komplicerat jobb kopplat till fotbollen, inte minst i Stockholm som har haft en vålds- och huliganproblematik sedan 80-talet. Därför behövs en samverkan mellan polisen och fotbollsrörelsens olika delar – vilket forskningsprojektet Enable pekar på gång på gång. Det krävs en dialog som existerar i verkligheten, och en någorlunda samsyn i problembeskrivningen. Det behövs en pragmatism och en prestigelöshet för att vi ska kunna fortsätta förbättra klimatet runt fotbollen (som i övrigt mår bättre än på länge med runt två miljoner besökare per år bara i Allsvenskan – tänk att jag bara ägnar en parentes åt det!)

Den värsta tänkbara kombinationen är den som vi ser nu: hårda men otydliga tag från polisen och en mer infekterad och riskfylld situation för varje vecka. Jag tror att myndigheten är på väg att göra ett historiskt misstag.

FLER BLOGGPOSTER AV OSKAR MÅNSSON I ÄMNET:

Månsson: Till och med public service sprider fake news

Månsson: Herregud, vilket kaos som det kan bli

Månsson: En farlig utveckling – det kommer att sluta illa