Det här är en text om public affairs-byråer, identitetspolitik och Zlatan Ibrahimovic. Om en av Stockholms tyngsta socialdemokrater, som bytt sida till lobbyisterna och jobbar gratis åt en fotbollsklubb. Vad som för dem samman? En träningsanläggning i Skarpnäck. [show_ad id=3] För Hammarby finns ingen viktigare än förbättrade träningsmöjligheter. I klartext handlar det om fler fotbollsplaner. De senaste åren har Hammarbys talangverksamhet vuxit till en av landets bästa, man har idag sex egna produkter i a-laget, ytterligare åtta som representerat HTFF och en drös egenfostrade på vift ute i Europa. Men i den dagliga verksamheten är det inte lika muntert. Föreningen kan ha uppemot tio lag på samma plan i breddverksamheten. Särskilt framgångsrik har man heller inte varit vad gäller att driva på för sina förslag gentemot kommunen. På Gärdet invigdes nyligen två hybridgräsplaner, i Tallkrogen ordnade Djurgården Hockey markanvisning till två hallar, i Solna har Socialdemokraterna lovat AIK en förstklassig anläggning. På Södermalm och i Söderort har skörden varit snålare sedan Kanalplan byggdes om 2018. Det här är en text om varför allt det nu kan komma att förändras. Om lobbyisten som Hammarby anlitat, och som på sikt kan rita om Bajens förutsättningar. Men först måste vi prata lite om kommunal förvaltning. Som medborgare har vi ofta ett paradoxalt förhållande till kommuner. Trots att kommunen är den statliga nivå vi under våra liv har som mest kontakt med, från barnomsorgen genom grundskolan till ålderdomshemmen, är det ofta en organisation vars politiska funktioner är oss obekanta. Eller räck upp handen den som vet antalet ledamöter i Stockholms stadsfullmäktige, hur platserna i nämnderna tillsätts, varför oppositionen ingår i kommunstyrelsen, det som anses vara stadens regering? Hur många medborgare vet vem som har mest makt av fastighetsborgarrådet, fastighetsdirektören och ordföranden i fastighetsnämnden? Man kan likna Stockholms stad vid Sveriges regering, och förstå organisationen någorlunda: kommunstyrelsen mostsvarar regeringen, facknämnderna motsvarar departementen, förvaltningskontoren motsvarar myndigheterna. Men en avgörande skillnad mot politik på riksnivå är att en kommun till stor del drivs av amatörer i ordets rätta mening. Nämnderna i Stockholms stad, de som har till uppgift att driva igenom politik inom vissa kärnfrågor, består av fritidspolitiker. Det sätter dem i ett kunskapsunderläge gentemot de förvaltningskontor de har att styra genom, som består av heltidsanställda experter med stor yrkeserfarenhet. I praktiken skapar det ett beroende av de opolitiska tjänstemännen i förvaltningen - och vad en centralt placerad källa beskriver som en hopplös situation. Problemen beskrivs kommit till följd av en omorganisation 2006. Då fråntogs idrottsförvaltningen ansvaret att bygga idrottsanläggningar, och kockarna runt soppan blev desto fler. Sedan dess är det fyra, ibland fem, förvaltningskontor som har till ansvar att bygga en idrottsanläggning. Idrottsförvaltningen, exploateringskontoret, fastighetskontoret, stadsbyggnadskontoret och trafikkontoret ska alla säga sitt. Den lokala stadsdelsnämnden ska också gärna konsulteras. Slutligen kan skönhetsrådet dyka upp som en joker i leken. Organisationen är trögrörlig. Processer som en medborgare förväntar sig tar ett halvår, exempelvis en egenfinansierad klubblokal på en idrottsanläggning som en förening driftar själv, kan sträcka sig uppemot ett årtionde. Och om kugghjulen snurrar långsamt är påtryckningsmedlen små. För de ansvariga för att driva på processen är som sagt fritidspolitiker i nämnderna. Ledamöterna i idrottsnämnden får kanske hoppas vara besjälade nog av sitt uppdrag för att driva på mot trilskande tjänstemän, men om någon på trafikkontoret stretar emot är det upp till fritidspolitikerna i trafiknämnden att ta fajten för idrotten. Med vilket engagemang tar de på sig den sysslan? Risken att det fastnar är uppenbar. En annan källa från politiskt håll misstänker att tjänstemän historiskt utnyttjat sitt kunskapsövertag gentemot politikerna för att förhala byggnationer de själva inte stått uppskattat över hela mandatperioder. När nästa majoritet tar över har planerna runnit ut i sanden. Exempelvis: när M, KD och FP vann makten i Stockholm 2006 fanns långt gångna planer på att bygga tre fotbollsplaner på Årstafältet, men 17 år senare tycks de ha försvunnit någonstans i byråkratin. Bandyhallen i Gubbängen tog 15 år att uppföra, ombyggnationen av Årsta IP lade Hammarby åtta år på. Beroendet av förvaltningen är ett av de mest kännetecknande dragen i svenska kommuner. Ett annat är det luddiga vis på vilket poster tillsätts. Kommunfullmäktige äger beslutet om hur mandaten kommunstyrelsen och nämnderna fördelas, men det finns inget konstitutionellt ramverk kring hur beslutet faktiskt ska gå till. Därför motsvarar inte alltid ett partis andel ordförandeposter i nämnderna dess valresultat. Kommunfullmäktige har heller inga kontrollåtgärder likt riksdagens statsministeromröstning eller misstroendevoteringar. Det är inte alltid självklart på vilket mandat någon sitter, varför den fick rollen och hur stor kunskap denne har om sitt ämne. Stockholm drivs av nio olika rotlar, 13 stadsdelsnämnder, 15 politiska facknämnder, 15 opolitiska förvaltningskontor och 16 kommunala bolag - att veta vem man ska prata med i en given fråga är inte helt enkelt. Särskilt inte om man är en organisation som huvudsakligen sysslar med fotboll. När sommaren 2022 gick mot sitt slut var det dags för Hammarby att göra en lägesinventering över hur arbetet mot Stockholm stad hade gått. Man landade i att kontakterna med idrottsborgarrådet Karin Ernlund var produktiva, centerpartisten hade lyssnat noga på Hammarbys behov och gjort sitt bästa för att uppfylla dem. Det fanns bara ett problem: som idrottsborgarråd var det inte Ernlund som hade sista ordet vad gällde att bygga idrottsplatser. Det organ som sköter byggnation av idrottsanläggningar är fastighetsnämnden, som står under bostads- och fastighetsborgarrådet, inte idrottsnämnden. Idrottsnämnden har ansvar för evenemangstaxor och föreningsbidrag, det för Hammarby mest centrala, att få till fler fotbollsplaner, hade Ernlund inte särskilt stort inflytande för. Den största satsningen under 2022 var också förlagd till Gärdet, knappast Hammarbys kärnområde. Parallellt hade man följt utvecklingen kring Djurgården Hockeys markanvisning i Tallkrogen. Hammarby delgav sitt ogillande i lokaltidningen Mitt I och startade en namninsamling, men utåt höll man en rätt låg profil. Internt däremot var missnöjet stort. Hur hade Djurgården kunnat få två hallar mitt i Söderort, på en plats som Hammarby flera gånger tidigare uttryckt intresse för? Således befann sig Hammarby vid ett vägskäl när valet 2022 stundade. I fyra års tid hade man haft bra dialog med den politiker man trodde satt på beslutanderätten, men det hade inte gett särskilda resultat och nu riskerade dessutom Ernlund bytas ut från sin position som idrottsborgarråd. Dessutom hade en lokalrival fått en åtråvärd plats i vad föreningen ser som sitt hjärtland genom att runda politikerna och rikta in sig på tjänstemännen. Därför kontaktade man i slutet av fjolårssommaren Roger Mogert. I Stockholms socialdemokrati väger namnet tungt. Hans mor var valberedare i Stockholms arbetarekommun, hans uppväxtkamrat blev inrikesminister, hans maka satt i Socialdemokraternas partiledning: Roger Mogert föddes in i socialdemokratin och skulle där länge förbli. Som nioåring försökte han övertala sina föräldrar att rösta nej till kärnkraft, som tonåring i Hagsätra gick han på 80-talet med i SSU, som 33-åring blev han heltidspolitiker i stadshuset som fastighetsborgarråd. Men redan innan dess hade Roger Mogert ett nätverk som få andra. Han var gift med Stockholms arbetarekommuns ordförande Veronica Palm och barndomskompis med Anders Ygeman, som i sin tur var gift med Elisabeth Brandt Ygeman, ledamot i kommunfullmäktige. Tillsammans med paret Wanngård kallades de “familjerna” eller “s-maffian” i meda, de var ett maktcentrum att förhålla sig till, och alla gjorde de lysande karriärer. Roger Mogerts utspelade sig i huvudstaden. Till skillnad från paret Ygeman och sin hustru Palm tog han aldrig steget till riksdagen eller det verkställande utskottet, istället var han fastighetsborgarråd, kulturborgarråd, arbetsmarknadsborgarråd och oppositionsborgarråd - några av de tyngsta posterna man kan ha i Stockholms stad. Och trots att den politiska karriären inte lämnade Stockholm var han aktiv i debatten också på riksnivå: han skrev debattinlägg om att tystnadskrav på bibliotek hade rasistiska undertoner, kritiserade kungens överklagande av Nobelcentret, bjöds in till Agenda. En novembereftermiddag 2017 försvann han. Det var metoo-tid, Roger Mogert anklagades för trakasserier, utreddes av partiet och lämnade sina uppdrag. Han erkände att han svikit sitt förtroende och lovade söka hjälp. “Att sparka ut honom är inte svårt. Det går att ersätta”, sa Karin Wanngård. Det måste ha känts konstigt för Roger Mogert att läsa de raderna – en gång i tiden var Karin Wanngård tillsammans med maken och LO-ombudsmannen K-G en del av det informella maktcentra där han själv ingick. Tillsammans styrde de Stockholms socialdemokrati. Nu var det hon som höll i bilan. Men Roger Mogert landade mjukt. Två år efter avgången tog han ett jobb på public affairs-byrån A Beautiful Soup. Public affairs-världen är en sluten sådan. De anställda på byråerna, bland annat A Beautiful Soup, har ofta sekretessavtal. Det är kanske ingen slump: kärnverksamheten går ut på att sälja kommunikation och kontakter till beslutsfattare, det som utanför branschen kallas lobbyism. På byråerna trängs före detta folkvalda, partistrateger och presskommunikatörer från alla möjliga partier. Det är dit man går när man är klar med en politisk karriär, för att byta ett brett kontaktnät mot en bra lön. A Beautiful Soups område är stadsutveckling på kommunnivå. På sin hemsida påminner de om att projekt inom fastighetsutveckling ofta fastnar någonstans på vägen i byråkratin. Vad de erbjuder är politisk påverkan: byrån har "en unik process för att nå beslutsfattarna" och expertis i "att lösa upp knutar" inom kommuner. Det låter som något Hammarby absolut kan behöva lite hjälp med. Och ska man lösa upp knutar i Stockholms stad finns sannolikt få mer lämpade än Roger Mogert. Lobbyistens kontaktnät borde vara nästintill oöverträffat, hans politiska spelförståelse välutvecklad, och dessutom framförallt är han en trogen supporter från Söderort, säsongskortsinnehavare sen många år. Det är svårt att tänka sig ett viktigare nyförvärv. Länge har det i Hammarby Fotboll funnits en brist på kunskap kring hur man ska få igenom sina frågor i stadshuset, vilket kanske syns på var beslutet kring Tallkrogens BP slutade. Nu har man tillgång till ett av stadens bästa kontaktnät – gratis. En centralt placerad person beskriver situationen innan och efter Mogerts inträde som dag och natt. De politiker som inte svarade förut lyfter nu på luren, de tjänstemän som Hammarby inte visste fanns har man nu på tråden. Möten som tidigare inte gick att få till är nu inte längre än ett telefonsamtal bort. Kanske är Mogerts inträde ett av skälen varför Hammarbys företrädare nu uttalar sig så positivt kring framtida träningsanläggningar. För även om hinder finns kvar tycks de nu överkomliga. Ett sådant är finansieringen. Flera källor uppger att Zlatan Ibrahimovic för något år sedan ska ha erbjudit sig att finansiera bygget, åtminstone delar av det. Också Fredrik Österberg, HFAB-styrelseledamoten som blivit dollarmiljardär på internetbaserade kasinospel, ska ha gett samma erbjudande. Hur seriösa propåerna varit och hur seriöst Hammarby förhåller sig till dem är svårt att avgöra. Ett annat är det öppna brev från Skarpnäcks FF och övriga småföreningar som huserar på fältet idag, där det skrivs att Hammarbys intåg på skulle innebära döden för klubbarna. Hammarby har inte gått i konfrontation med föreningarna i frågan, detta på Roger Mogerts inrådan, som identifierar cricketverksamheten som politiskt viktigare att ta itu med. När jag senast skrev om Hammarbys anläggning Skarpnäcksfältet bekräftade en tjänsteman på idrottsförvaltningen att det var just den befintliga cricketverksamheten som satte käppar i hjulen för Hammarbys anläggning. Så länge cricket bedrivs på platsen kan inte Hammarby flytta in. Uppgiften kändes bisarr, ärligt talat. Cricket kräver enorma ytor, två elvamannaplaner är på Skarpnäcksfältet vigda åt sporten som utövas av ett ytterst litet fåtal människor och som knappt har någon ungdomsverksamhet. Varför ska en förening som Hammarby, med 3500 barn och ett rejält samhällsengagemang, behöva stryka på foten för att ett gäng vuxna vill lira cricket? Skälet tycks identitetspolitiskt. Cricket i Stockholm utövas främst av invandrare från Indien och Pakistan. Att flytta på sådana utan att erbjuda en evakueringsyta skulle se dåligt ut i allmänhetens ögon, tycks resonemanget från stadens håll lyda. Huruvida det blir en ny idrottsanläggning på Skarpnäcksfältet eller i Gubbängen är för tidigt att säga, än finns inte ens markanvisning. Men klart står att Hammarby aldrig varit bättre rustade vad gäller att driva opinion gentemot staden, särskilt när det gäller de frågor som på längre sikt kommer vara livsavgörande för klubbens talangutveckling. En spelare kan avgöra matcher. Ett kontaktnät kan bygga en framtid. Det är bara februari, men Hammarbys bästa nyförvärv kan mycket väl vara en 53-årig socialdemokrat från Hagsätra.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier