Under ödesåret 2016 höll Folksam ett möte med rikspolischefen.

Från det finns inga mötesprotokoll, minnesanteckningar och knappt någon som är villig att svara på frågor. 

Efter att sju poliser tackat nej till intervju, två före detta statssekreterare inte återkommit och en hel massa mejl försvunnit får vi tyvärr konstatera: hit men inte längre.

[the_ad id=”69588″][the_ad id=”69590″]

För någon månad sedan publicerade Fotboll Sthlm en granskning av ett försäkringsavtal mellan Riksidrottsförbundet och Folksam. Det var i den vevan vi först snubblade över det pressmeddelande från Folksam som förklarade att försäkringsbolaget hade haft ett möte med rikspolischefen 2016, några månader efter att villkorstrappan hade klubbats igenom och Folksam hade hotat att lämna fotbollen på grund av pyrotekniken.

Pressmeddelandet passade inte in i granskningen, men det var svårt att undgå att fascineras. Hur kom det sig egentligen att ett vinstdrivande bolag fick prata med rikspolischefen? Varför lyssnade våldsmonopolet på vad ett försäkringsbolag hade att säga om polisutövning och pyroteknik?

Ja, både jag och redaktör Månsson hade några huvudbryn om det här mötet. Varför tar Rikspolischefen ett möte med Folksam? När jag ställde frågan till försäkringsbolaget fick jag ett avdramatiserande svar om att Folksam alltid ser om sina försäkringstagare, och att man försöker påverka polisens arbete inte är konstigare än att man försöker kommunicera om riskerna med levande ljus i julgranen.

Det utgör inte hela bilden. Folksam är inte en neutral betraktare i Fotbollssverige, det är en aktör med en agenda. När SvFF år 2013 var i ekonomisk kris efter att ha missat flera mästerskap och notan för Friends Arena skenat iväg köpte Folksam aktier i nationalarenan för 100 miljoner, aktier som sedan i princip (17 000 kronor) skänktes bort.

Försäkringsbolaget sitter i samma lokaler som Riksidrottsförbundet, man har ett av Fotboll Sthlm uppmärksammat rikstäckande försäkringsavtal med med nämnda Riksidrottsförbund och tills 2016 sponsrade man åtta allsvenska föreningar. De ingår i en S-märkt metarörelse: vid tidpunkten för mötet i fråga hade SvFF:s ordförande Karl-Erik Nilsson, Folksams vd Jens Henriksson och Dan Eliasson ett förflutet i partiet som kommunalpolitiker, respektive statssekreterare under socialdemokratiska regeringar.

Dit har även Björn Eriksson kopplingar, gammal departementssekreterare på Gunnar Strängs finansdepartement som han är. Som styrelseledamot i Folksam Sak och före detta rikspolischef försökte jag undersöka även hans kopplingar till mötet, men när jag ringde upp menade han att han inte mindes något alls av det hela.

Folksam är hur som helst en makthavare med intressen, som påverkar och påverkas av svensk fotboll: företagets idrottschef Lars-Inge Svensson intygade för mig att man på försäkringsbolaget slet sitt hår när bilderna från kaosderbyt mellan Hammarby och Djurgården 2006 kablades ut. På dem var ju Folksamlogotypen minst lika synlig som Hammarbys, menade man. Folksam har ett ekonomiskt intresse i bengalfrågan. Det är, bekräftade de själva när jag ringde upp, skadligt för varumärket om det bränns en bengal i närheten av en Folksamlogga.

Förstod polisen själva att de hade bjudit in lobbyister i maktens korridorer? Var det rimligt att de ägnade tid åt Folksam, när klubbar knappt fick svar på varför villkorstrappan hade drivits igenom? Hur fungerar egentligen de informella banden mellan olika tunga förtroendevalda med socialdemokratisk partibok?

Under de efterföljande veckorna har jag försökt gå till botten med den här frågan. Jag har kontaktat Folksams idrottschef, före detta vd, rikspolischefen och samtliga närvarande på Nationella idrottsrådets uppstartsmöte. Vad har vi möts av?

Radiotystnad. Ingen av de poliser som närvarade på Nationella idrottsrådets uppstartsmöte mindes någonting av det inträffade. Fem mejladresser var inaktiva, sju poliser svarade, men ingen av dem sa sig känna till någonting om det här mötet. Jens Henriksson och Dan Eliasson har jag inte kunnat kontakta, deras scheman är sannolikt fullspäckade på de nuvarande jobben på Swedbank och Regeringskansliet, organisationer vars kommunikatörer inte kunnat lösa en intervju.

Den ende som ville prata med mig var Folksams idrottschef Lars-Inge Svensson. Han berättade att mötet hölls den 20 september 2016, att närvarade från Folksams sida var han själv, dåvarande vd Jens Henriksson och dåvarnade kommunikationschef Erik von Hofsten. Närvarande poliser var dåvarande rikspolischef Dan Eliasson, samt två andra poliser som Lars-Inge inte sade sig komma ihåg. Mötesprotokoll eller minnesanteckningar hade inte förts.

Jag har begärt ut alla mejl som inkommit till polismyndigheten från de tre Folksamföreträdarna, likaså alla mejl som rikspolischefen Dan Eliasson tog emot och skickade under hösten 2016.

Från mejlkorrespondensen mellan Lars-Inge Svensson och Mikael Berkesand finns beskrivet hur Folksam gick till väga för att få ut den statistik som kunde betrygga försäkringsbolaget tillräckligt för att stanna i fotbollen.

Den inleds med att Lars-Inge Svensson den 21 september 2016 tackar Berkesand för ett bra möte och konstaterar att Folksam och polisen “absolut har ett gemensamt mål i frågan”. Sedan mejlväxlar de två om vilken sorts statistik Svensson behöver. Den verkar lite svår att få tag på. Den 26 oktober skriver Berkesand att han inte glömt bort Lars-Inges fråga, men att ha efter en dryg månad inte kunnat få fram statistiken. Först en vecka senare återkommer Berkesand, berättar att han försöker få fram antalet anmälda brott och uppger att regioneran har bra samarbeten med klubbarna. I januari året därpå konstaterar Lars-Inge Svensson att statistiken som Folksam fått ta del av inte var heltäckande, men att de får bilden av en positiv trend. Men han vill säkra med Polisen att siffrorna faktiskt är positiva och trycker på att organisationerna måste vara samspelta.

Lite kul är det ändå. När journalister och andra utomstående vill ha ut information från polisen möts man ofta av dröjsmål, maskade papper och bristande dokumentation. Men när ett privat företag, med egenintresse i en fråga som rör polisbevakning, vill kabla ut en bild som överensstämmer med polisens uppfattning är man tillmötesgående, även om det inte går i ett rasande tempo.

Lars-Inge Svensson var också den enda som ville berätta om mötet. Han förklarade att Folksam hade sökt rikspolischefen i syfte att lära sig mer om vartåt utvecklingen barkade. De ville ha tillgång till statistik och en lägesprognos för att avgöra om man faktiskt kunde vara kvar i fotbollen utan för stora varumärkesskador.

Det kan vara så att Lars-Inges beskrivning av Folksams träff med polisen som en rent informationsmöte är korrekt. Jag tycker förvisso att det är konstigt att man skriver en debattartikel, där man har ett tydligt syfte att påverka i en fråga man har ekonomiska intressen i, men nöjer sig med att höra hur landet ligger när man får tillgång till makthavare. Och jag tycker att det låter märkligt att PM 2016:21, som hade klubbats igenom några månader dessförinnan, inte togs upp på mötet. Det var ju den huvudsakliga förändringen i närtid vad gällde polistaktik.

Men jag kan alltså inte kontrollera Lars-Inges version, varken dementera eller bekräfta de tankar jag precis lyfte. Ingen polis vill prata, inte ens Mikael Berkesand, som först svarar att jag borde vända mig till polisens kommunikatörer och sedan att han inte minns något alls, när jag berättar att jag läst en månader lång mejlkonversation han haft med Lars-Inge Svensson. Pressavdelningarna på Swedbank och Regeringskansliet återkopplar inte efter tre veckor, Dan Eliasson svarar inte i telefon när telefonisten kopplar mig till honom.

Och hans mejl från perioden då mötet hölls går inte att få tag, upplyser polisens registrator. Eftersom Dan Eliasson numer jobbar på Regeringskansliet finns inte mejlen sparade. Men:

”Det betyder inte att det aldrig inkommit några mail från e-postadresserna, bara att de inte finns sparade i någon myndighetsanställds inkorg eller liknande. Efter det att ett mail slängts i papperskorgen går det bara att återskapa under viss tid, och eventuella mail kan således ha slängts ”tillräckligt” långt tillbaka i tiden som omöjliggör återskapning”, står det i tjänstemannabeslutet.

Möjligtvis har Dan Eliassons mejl raderats, i vilket fall som helst har de inte arkiverats efter att han avslutade sin tjänst som rikspolischef. Jaha.

Någonstans måste det vara skönt att vara Dan Eliasson. Klantar man sig på en myndighet får man jobb på nästa och sen raderar man alla mejl, så ingen efterföljande kan kontrollera exakt vad som gick snett. Vill någon ställa frågor svarar man helt enkelt inte.

Det verkar tyvärr vara tid att sätta punkt för det här grävprojektet. Som det framgår är det mycket i den historien jag har svårt att på ett logiskt plan acceptera som rimligt, men eftersom jag inte får prata med någon kan jag heller inte bekräfta något.

Nej, det får nog räcka med att sammanfatta det hela som följer: ett privat företag med egna intressen kan kalla till möte med en rikspolischef under en period då frågan om bengaler är som allra hetast. Inga mötesprotokoll eller minnesanteckningar behöver föras, så ingen kan undersöka det inträffade. De som närvarade på mötet behöver inte svara på frågor om det. Och i månader kan Folksam snacka ihop sig med polisen om vilken bild de gemensamt ska basunera ut i media, samtidigt som utomstående sliter hund för att försöka förstå hur den här myndigheten faktiskt fungerar.

I alla fall jag kommer inte längre. Svaren vi sökte ger bara upphov till nya frågetecken.

Som i och för sig kanske är allvarligare än min stilla undran om vad som hände på det där mötet i september 2016.