Den senaste veckan har nyheten om villkorstrappans slopande lett till stora rubriker.

Men efter att ha jämfört polisens nya handbok med fjolårets kan jag inte känna någon större entusiasm.

[the_ad id="69588"][the_ad id="69590"]

Så kom det till sist. Beskedet om att villkorstrappan slopades.

Först ut var Robert Laul för tre dagar sen i Göteborgs-Posten. Villkorstrappan hade lett till stora protester i tre års tid, skrev han, men nu “är tongångarna annorlunda från svensk fotbolls sida”. Villkorstrappan som den tillämpats hittills var borta, den skulle ersättas av exkluderingsstrategin, ett mer individbaserat tillvägagångssätt, citerades Sefs ordförande Mats Enquist.

Visst kan jag förstå att man ser steg tas i rätt riktning. För första gången sedan 2014 har AIK nåtts av beskedet att Norra ståplats kapacitet inte kommer utsättas för publikrestriktioner. Detsamma gäller Djurgården, som kommer spela sin allsvenska premiär utan restriktioner. Hammarby har i skrivande stund inte heller mottagit några publikbegränsningar efter pyroshowen i cupsemifinalen. Det har också kommit en ny handbok, där åtgärden “minskad kapacitet på läktare x” försvunnit på några ställen.

Nyheten om villkorstrappans död är både fullständigt väntad och inte alls. Väntad därför att villkorstrappan inte bara varit fullständigt ineffektiv och skadlig, men också kritiserad av supportrar, politiker och enstaka poliser.

Men samtidigt helt oväntad av flera skäl. Till att börja med skrev polismyndigheten en utvärdering över säsongen 2021 så sent som i februari. Där fanns det inte särskilt mycket självkritik. Man konstaterade att det fanns en uppåtgående trend vad gällde användningen av pyroteknik, men skrev också att “polismyndigheten kommer att fortsätta arbeta för en enhetlig hantering av villkorsgivningen” inför 2022. Det lät knappast som att ett nytt arbetssätt var i antågande.

För den som hängt med ett tag var det också förvånande att just Per Engström var den som yppade självkritik. Engström fick i oktober 2020 ansvaret för idrottsfrågorna när Noa tog över frågan, och har aldrig vikt en millimeter från villkorslinjen. Snarare har han varit någon sorts villkorstrappepionjär sedan september 25 2015, året då han gjort sportmedial debut med att försvara polisens famösa containertest. Samma år uttryckte han i Mitt i Stockholm att “så länge bengaleldning finns kvar på läktarna kommer vi fortsätta glesa ur” i ståplatspubliken. Några månader senare, i januar 2016, svarade han på vad “sista steget på er villkorstrappa” innebar. Enligt Per Engström: “Naturligtvis tomma läktare”.

Till Göteborgs-Posten för några dagar sen sa han till sist det som alla redan visste, att "hissandet med publikneddragningar åt olika håll ger ingen effekt". Har alltså en av villkorstrappans främste försvarare helt bytt åsikt och lämnat linjen han företrädd i ett halvt årtionde?

Ett skäl till att vara skeptisk: villkorstrappan har redan skrotats. Det påstod i alla fall polisen själva för nästan precis ett år sen, men sen fortsatte publikneddragningarna, sektioneringen och villkorsgivningen i samma tempo.

Jag vill gärna tro att villkorstrappan är ett minne blott. Men efter de senaste tre årens totala kommunikationshaverier, repressiva återvändsgränder och rena lögner från Polismyndigheten väntar jag med att blåsa bort dammet från årgångschampagnen innan jag gått igenom urkunderna.

Det har jag fått möjlighet att göra nu. Fotboll Sthlm har fått tillgång till polisens nya handbok, som gjordes klar 16 mars 2022. Den har jag läst och jämfört varje kapitel med fjolårets, som gjordes klar 4 juli 2021.

Och det är här det blir lite jobbigt. För i Polisens nya handbok från 18 mars i år hittar jag ärligt talat inte mycket som är annorlunda från det gamla arbetssättet.

Det är 34 sidor långt, det vill säga sex sidor längre än handlingsplanen från i somras. På många punkter är den nya handboken på pricken lik sin föregångare. Den består, liksom sin föregångare av tre kapitel: Rättslig reglering, handläggningsprocessen och utformning av villkor. Det två första kapitlen, rättslig reglering och handläggningsprocessen är likadana som de i föregångaren. Det är i och för sig inget konstigt, för rättsläget har inte förändrats sedan i somras, men om villkorstrappan ska skrotas kan man ändå tycka att något måste till på det här området. För just här ligger ursprunget till mycket av villkorstrappans problematik.

Ett problem med villkorstrappan är att besluten bollas mellan rättsenheten och polisregionen, utan att poliser på operativ nivå får möjligheten att säga sitt. Det systemet är fortfarande kvar: “Handläggningsprocessen ska präglas av dialog mellan rättsenhet och polisregion” står på sida 12 i den nya handboken. Ett annat problem är att man tolkar ordningslagen som en ursäkt att hela tiden komma med nya villkor ifall ordningsläget förvärras. Det systemet är också kvar: “Om Polismyndigheten bedömt att ordnings- och säkerhetsläget vid en offentlig, tillställning inte varit tillräckligt bra kan det vara nödvändigt att utvärdera och förändra villkoren till kommande arrangemang” står det i den nya handboken. Exakt samma formulering återkommer i den från i somras.

Det allra mesta är sig likt. Alltså helt likt, ord för ord samma meningar. Det är fortfarande polisregion och rättsavdelning som ska bolla villkor. Det är fortfarande samma formulär för uppföljning av idrottsevenemang som används. Utdelade villkor ska fortfarande utvärderas en gång per år (lite tätare intervaller på uppföljningen hade jag ändå förväntat mig, när det är just villkoren som är grunden för hela strategin).

Man verkar fortfarande ha en rätt soft inställning till att använda sig av arbetssätt som man i förväg inte vet är effektiva. "Det kan inte förväntas att det på förhand, redan i samband med villkorsgivningen, ska kunna konstateras eller garanteras att villkoret kommer att få den avsedda effekten". Det öppnar förstås dörren för felriktade villkor.

Visst, det finns förtroendeingivande formuleringar, som att “de villkor som belsutas ska vara proportionerliga”, “ett villkor får inte vara opåkallat eller för långtgående” och att “om ordnings- och säkerhetsläget förbättras [...] ska villkoren anpassas”. Men de formuleringarna återkommer i exakt samma form i den förra handboken. Om de formuleringarna under fjolåret inte kunde hindra polisen för att först spjälka upp Norra stå i två sektioner à 400 åskådare, det vill säga 14,5 % av läktarens maxkapacitet, bör de inte tas som intäkt för att något kommer att bli bättre.

Om man jämför vilka villkor som polisen exemplifierar med kan förändras från ett arrangemang till nästa finns heller inte skäl till att vänta sig förändring. De ytterligare villkor som polisen förbehåller sig kunna ändra är exakt samma i den nya handboken som i den gamla: utvidgad idrottsanläggning, visitation, sektionering och publikneddragning. Det låter inte riktigt som att ett nytt, revolutionerande exkluderingsarbete står för dörren.

På sida 26 i den nya handboken finns kapitlet 4.6.3 Exempel på händelser och villkor som kan användas för att säkerställa ordning och säkerhet. Det är samma kapitel som i den gamla handboken (där användes ordet problembild istället för händelser).

Vissa förändringar har gjorts. Händelsen “Material som utnyttjas för att underlätta maskering som försvårar identifikationen” har försvunnit i den nya handboken, men “Våld mot polis och/eller ordningsvakt” samt “Brand med person- och/eller sakskada” har tillkommit.

I övrigt är kapitlet sig likt. Man kan fortfarande villkora med utvidgad idrottsanläggning, visitation och fler ordningsvakter. Formuleringen “antal åskådare på läktaren ska begränsas” har försvunnit från kategorierna “Brott eller ordningsstörningar på läktare”, “Brott eller ordningsstörningar på övriga delar av anläggningen”, “användning av icke tillståndsgiven pyroteknik”, och jag gissar att det är den förändringen som gör att så många är beredda att tala om villkorstrappan som slopad.

Men i de tre kategorier där åtgärden med minskad publik försvunnit kvarstår formuleringarna om sektionering. Just sektioneringen, som ju var en bidragande faktor till att AIK:s ståplatsläktare krympte så dramatiskt under fjolåret. Polisen skriver själva om sektionering att den "kan innebära att åskådare inte tillåts vistas på en läktare/sektion". Att sektioneringen kvarstår som åtgärden mot pyroteknik innebär att det fortfarande finns all möjlighet för att ståplatsläktarnas kapacitet krymper när bengaler oundvikligen tänds.

I de nya kategorierna “Våld mot polis” och “Brand med person- och/eller sakskada” återfinns villkoret om att antalet åskådare på en viss läktare ska begränsas.

– Den stora supporterkulturen kommer att kunna känna sig betydligt lugnare, sa Sefs ordförande Mats Enquist till Göteborgs-Posten för två dagar sen.

Jaså? Sektionering är kvar som ett exempelvillkor efter pyroteknikanvändning, minskad publikkapacitet finns kvar som ett generellt villkor och två nya exempelhändelser har fått minskad kapacitet som planerad följd. Den stora supporterkulturen får svara för sig själv, men kolugn räknar jag inte med att någon ska vara.

Det går alltså att tolka den nya handboken på olika sätt.

Antingen tar man polisen, efter tre år av konstant dribblande, på orden när de säger att villkorstrappan är avskaffad för den andra gången i ordningen. Den tolkningen stöds av att åtgärden minskad publik faktiskt försvunnit från tre exempelhändelser.

Eller så konstaterar man att det fortfarande är villkorsgivning som är myndighetens huvudspår och att det är samma personer på rättsenheten och polisregion Stockholm som ska bolla villkoren fram och tillbaka. Förvisso har minskad kapacitet försvunnit i några exempelhändelser, men åtgärden finns kvar bland de generella villkoren, liksom sektionering som kan användas i samma syfte och med samma effekt. Att polisen skriver in villkor om minskad kapacitet i de nya exempelhändelserna kan också tolkas som att myndigheten centralt har en tolerans för det arbetssättet och att polisregionerna kan komma att använda det utan att möta internt motstånd.

Det är i stort samma arbetssätt, samma åtgärder och samma människor som ska styra polisens arbete mot fotbollen.

Med det i beaktning är det kanske läge att inte jubla allt för högt.

Tills vidare betraktar jag ryktet om villkorstrappans död som just det, ett rykte.

Ett kraftigt överdrivet sådant.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier