MARBELLA. 

Från gång till annan höjs röster om att införa en idrottsminister i Sverige. 

Det är ett korkat förslag.

En renodlad idrottsminister skulle i Sverige ha ytterst liten möjlighet att påverka, och riskera att släpa in politisering och populism i idrotten.

Annons

På plan spelade Hammarbys b-lag mot FC Dallas, men i baren på Marbella Football Center dök det i halvtidsvilan upp en riktig superstjärna.

Han presenterade sig som före detta ordförande i Enskede IK och simpel supporter till Halmstads Bollklubb, men egentligen är Bosse Ringholms meritlista mer diger än så. Han har varit finansminister, EU-samordningsminister, tillförordnad utrikesminister, idrottsminister och vice statsminister under Göran Persson. Till Marbella hade 80-åringen åkt med en vän som hejar på Bajen, själv har han inget lag i Stockholm, men för en fotbollsman med tid över lät det kul att hänga med.

Det är inte varje dag man får chansen att diskutera idrottspolitik med någon med den meritförteckningen, så jag passade på att ställa Ringholms några frågor om hans syn på att införa en renodlad idrottsminister i Sverige. Frågan är ju ständigt aktuell, känns det som.

– Idrottsministerns första uppgift i Sverige är att se till att idrotten har bra villkor, började han med.

– Bra villkor handlar ju om pengar, men också om att idrottsministern företräder Sverige i olika sammanhang där idrotten syns. Sen är det i sista hand inte staten som ska lägga ut ett stöd, det är kommunen som ska ordna anläggningar och villkor för ungdomsidrotten.

Att det är just kommunerna som ska ordna anläggningar, gör inte det en idrottsministers möjlighet att påverka ganska liten?

– Jag tycker inte att idrottsministern ska påverka. Idrottsministern ska absolut inte lägga sig i idrotten, den ska sköta sig själv genom fria och frivilliga organisationer. Däremot kan idrottsministern bidra ekonomiskt via staten.

Hur kan man göra det?

– När jag var idrottsminister tog vi initiativ till att höja anslagen till framförallt Riksidrottsförbundet. Vi höjde med en miljard per år under de år jag var minister, vilket gjorde att fler föreningar kunde ta del av pengarna och fler ungdomar komma in i idrotten.

Sen pratade vi lite om att Halmstads BK värvat Viktor Granath från Västerås SK. Det tyckte Bosse Ringholm var kul, för han är liksom Granath uppvuxen i Skövde.

Ringholms svar om vad en idrottsminister egentligen gör i regeringen tycker jag fångar in mycket av varför jag själv tror att en idrottsminister är det sista Sverige behöver.

Varje gång det gungar kring idrotten i Sverige, om det så är coronapandemin, villkorstrappan eller Allsvenskans föga imponerande plats på Europarankingen, höjs röster på att Sverige ska införa en renodlad idrottsminister. När regeringen Andersson tillträdde i slutet av december 2021, och ansvar för idrottsfrågorna lämnades till integrationsminister Anders Ygeman, blev det ramaskri. “Det är obegripligt att regeringen struntar i idrotten på det här sättet”, sa Olof Lundh. “Det här var fan det värsta hittills”, sa Patrick Ekwall, båda till Expressen. När Jakob Forssmed fick ansvaret i nuvarande regering skrev Ekwall en krönika om hur respektlöst, nonchalant och allmänt uselt det var att inte regeringen innehöll ett statsråd med titeln “idrottsminister”.

Min motfråga: vad tror ni att en minister gör, egentligen?

Sveriges förvaltningsmodell är unik. Den har också två grundläggande karaktärsdrag som innebär att en idrottsminister paradoxalt nog skulle få mycket begränsat inflytande över idrottsfrågor.

Det första är något så ovanligt som det svenska förbudet mot ministerstyre, som står reglerad i regeringsformen.

Förbud mot ministerstyre innebär i huvudsak två saker: myndigheterna är självständiga gentemot politikerna och beslut inom regeringen fattas kollektivt. Formellt sett väger ingen ministers ord tyngre än någon annans. En idrottsministers röst skulle förmodligen bara bli en i mängden.

Det går heller inte att jämföra med en kulturministers uppdrag. Att det i Sverige finns en kulturminister är ganska självklart: i vårt land finns stora myndigheter inom kulturområdet – Diskrimineringsombudsmannen, Granskningsnämnden, myndigheterna för kulturanalys, press, radio och tv, de många olika museerna. De sorteras under kulturdepartementet, som leds av kulturministern.

Idrotten har inget motsvarande, den är organiserad inom Riksidrottsförbundet – inte en myndighet utan en opolitisk ideell förening. Är det den som det är det tänkt att en idrottsminister i förlängningen ska styra över?

Det andra problemet är kommunernas självstyre, vilket också det är reglerat av regeringsformen. Enligt regeringsformen är det i kommunerna den svenska folkviljan tar sitt uttryck, vilket också är varför det är kommunerna som har till uppdrag att tillhandahålla idrottsanläggningar. En ministers inflytande över kommunerna är obefintligt.

Nej, det framstår som aningen märkligt att propsa på att lösningen för idrottens problem är att införa en idrottsminister, i det enda landet i världen där ministerstyre är något man fälls i KU för.

Däremot är jag övertygad om att titeln idrottsminister skulle vara ett bra sätt att locka röster i ett val. Det signalerar handlingskraft, att möjligheterna till faktisk påverkan är små är sannolikt inget problem i en valrörelse. Att tillfredsställa Ekwall och Lundhs upprörda röster kan göras i en handvändning.

Men sen då? Vad händer efter att ni fått som ni vill? Vad blir nästa steg – att skapa ett idrottsdepartement som ska stå under politisk kontroll och organisera bidragen till föreningarna?

Gudarna ska veta att RF har sina brister, men det slår vakt om något värt att bevara: den svenska idrottsrörelsens politiska oberoende. Ibland glöms det i debatten att ministrar är politiska aktörer med politiska agendor. Jag var rätt tacksam att Sveriges regering inte hade en idrottsminister med ett idrottsdepartement när Liberalerna öppnade för att utreda 51-procentsregeln.