I frågor om medlemsdemokrati och anti-VAR har Sverige gjort sig känt som den sista utposten som omvärlden ser storögt på.

Att vi skulle vara föregångare genom att styra upp den kriminellt belastade agentbranschen lär man däremot kunna glömma, att döma av de senaste deprimerande rubrikerna.

Annons

För en vecka sedan var Richard von Yxkull upprörd. Hammarbys vd ville prata med sina jurister för att se om de skulle agera på det faktum att FC Porto offentliggjort sina transferkostnader, däribland siffrorna för Deniz Güls HCM-orkestrerade övergång från Hammarby.

Von Yxkull var tagen på sängen då den portugisiska klubben inte hade berättat för Hammarby att de skulle lansera en banbrytande transparensportal. Det kan man kanske ha viss förståelse för, men det som stack ut var att Bajen-vd:n även var skeptisk till metoden som sådan.
– Om det är en trend i fotbollsvärlden, att vi blir mer transparenta, så tror jag det blir svårt. Avtalen mår nog bäst av att inte vara offentliga, sa Yxkull till Expressen.

Ytterligare en vecka tidigare avslöjade Fotboll Sthlm att det svenska förbundet slutat att sammanställa och offentliggöra agentavgifterna som klubbarna betalar varje år. Ett juridiskt vakuum hos Fifa låg bakom och SvFF hade inte agerat på egen hand. Integrity officer Mikael Thorstensson tillstod att det vore bra med transparens, och lyfte fram att förbundet ofta var ute och informerade klubbarna om agentbranschen, men kunde inte svara på om det fanns något hinder mot att sammanställa eller publicera de årliga betalningarna. Förbundet såg heller ingen ökad problematik under sommarens fönster, menade Thorstensson, och jag tog mig för pannan.

Ingen ökning från vadå?

Ni som har följt Fotboll Sthlm på senare år har kunnat läsa om uppseendeväckande kopplingar mellan olika agenturer och gängkriminalitet. Genomslaget för våra granskningar tillsammans med Dagens ETC och Expressen har varit omfattande, men fenomenen som vi undersökte var inte nya. På sätt och vis var vi sena på bollen, de braskande rubrikerna om exempelvis agenturen Universal hade varit flera innan vi drog igång. Enbart innehållet i böckerna Matchfixarna och Matchfixarna II av Jens Littorin och (i det första fallet) Magnus Svenungsson borde ha lett till krisinsikt och drastiska åtgärder hos det svenska förbundet och de svenska klubbarna.

I rapporter från Polisen och stiftelsen Tryggare Sverige slås det fast att agentbranschens skuggsidor är många. I den sistnämnda rapporten beskrivs hur agenter strösslar gåvor runt sig, för att locka till sig unga spelare, även de som är under 15 år som enligt förbundets regel inte får ha en agent. Det kan leda till ett beroendeförhållande mellan spelaren och agenten, som senare i karriären kan kräva att spelaren deltar i matchfixning eller skickar betalningen svart. Att stora delar av övergångssummor försvinner utanför landets gränser, exempelvis till Turkiet, är vanligt enligt tipsen som vi får, samtidigt som suspekta postlådeföretag öppet kan motta miljonutbetalningar från de svenska klubbarna utan konsekvenser.

Fotbollen är en smörgåsbord för kriminella, för att citera ex-polisen Fredrik Gårdare som länge jobbat med frågorna. I motvind ska sägas, för trots Gårdares larm har de kriminella krafterna ätit sig allt längre in i fotbollen, samtidigt som agentbranschens betydelse successivt ökar. Agenternas makt har sällan eller aldrig varit större och många spelare är obrottsligt lojala med agent, ofta mer lojala än mot sin klubb.

Att frågan är såväl komplex och krävande för förbund och klubbar är otvetydigt. Den negativa utvecklingen har pågått länge och agenterna verkar på en global och oreglerad marknad som det är svårt att ställa sig vid sidan av. Det finns också en förlamande tystnadskultur inom fotbollen där alla känner alla. Att det kommer med ett pris i form av risker och relationer om man höjer rösten, ifrågasätter eller granskar vet vi på Fotboll Sthlm det mesta om. När gängkriminaliteten kommer in i bilden med sitt våldskapital tystnar de allra flesta.

Nej, det går knappast att städa upp i en handvändning. Men man måste börja någonstans, och vad vore mer lovvärt som kickstart än en FC Porto-modell? Tänk om medlemmarna satte press på klubbarna att redovisa hur mycket och till vem som de betalar. Tänk om förbundet satte upp ett regelverk där förmedlarna vid försäljningar måste uppfylla vissa krav vad gäller redovisning, skattehemvist, belastningsregister och så vidare. Tänk om fotbollens parter gemensamt hade tagit krafttag för att Sverige skulle framstå som ett föregångsland på samma sätt som vi gör (i mångas ögon) genom den medlemsägda fotbollen och VAR-motståndet.

Tänk om Richard von Yxkull hade stått upp för något viktigt istället för att svamla om ”konkurrenskraft” och ”förtroende mellan flera parter” när han opponerar sig mot en utveckling där en ljusskygg del av idrotten blir mer öppen.

Ja, tänk om någon gjorde något som gjorde skillnad. Det framstår som orealistiskt med tanke på att verkligheten sedan länge är den motsatta, men i en fungerande, sund bransch vore det en självklarhet med ett tydligt regelverk och transparens.