BLOGG. Några tankar om var statyn egentligen borde stå.

Annons

Förbundets Håkan Sjöstrand har stått för några märkliga medieframträdande på slutet.

När Zlatans staty avtäcktes under pompa och ståt stod förbundets generalsekreterare bredvid Zlatan som just hade gått till frontalangrepp mot Janne Andersson. Generalsekreteraren strösslade med fina (och till största delen befogade) ord om Zlatans betydelse som symbol, förebild och spelare bara några timmar efter att Expressen publicerat en intervju där Zlatan hade (inte ett dugg befogat) stämplat förbundskaptenen som rasist.

Men Sjöstrand bet ihop, gjorde sitt jobb. Malmö-publiken jublade åt Zlatan som vid det laget förmodligen redan visste att han skulle bli delägare i Hammarby. Förhandlingarna hade i alla fall varit igång ett bra tag, vilket är en detalj som jag tycker har försvunnit något.

Häromdagen pratade Håkan Sjöstrand om landslagets val att åter åka till Qatar. Landslaget ska påverka på plats heter det, precis som förra året, och “höja rösten”. På ett teoretiskt plan kanske det finns en viss substans i ett sådant uttalande, men jag tror snarast att effekten blir den omvända av blågults närvaro. Att framgångsrika och respekterade landslag och klubblag väljer att åka till Doha, Dubai eller Abu Dhabi har länge varit en viktig del av PR-arbetet för oljediktaturerna. Och som jag har varit inne på tidigare: det är så lätt att tjusas när man väl är på plats i de totalitära staterna. Få röster ”höjs” om en säger.

Igår tvingades Sjöstrand in i ett världspolitiskt resonemang då Qatars närhet och förhållande till Iran hamnade i fokus. Skulle landslaget hamna i kläm på något sätt, nu när Iran och USA:s relation nått bristningsgränsen?

Och så i natt föll Zlatan-statyn. Efter månader av vandalisering lyckades någon kapa fötterna så att den långe åkte i backen. Om Sjöstrand varit luddig i Qatar-frågan och eftertänksam i Iran-diskussionen var det nu öppna spjäll. Äntligen kunde generalsekreteraren vara tydlig om att “alla gränser hade passerats” och förtydligade med ett citat som plötsligt fick mig att dra på smilbanden.
– Det är en sådan feghet att ge sig på en staty mitt i natten.

Det finns ingen anledning att försvara personerna – de lär dessvärre inte identifieras och lagföras – som har sågat ner statyn. Men det var heller inte svårt att se att det skulle bli så här. Ibland kan jag tycka att diskussionen om “klubblojalitet” överdrivs när spelare byter lag, men om man inte greppar varför Zlatans Hammarbyinvestering – och uttalanden i samband med den – gör folk i Malmö ledsna och förbannade förstår man inte Zlatans eller fotbollens genomslagskraft. Eller så mycket om samhället, för den delen.

Statyn fraktas bort. Foto: Bildbyrån

Egentligen har jag aldrig gillat idén på en Zlatan-staty överhuvudtaget, men eftersom den nu existerar, fyra meter hög och flera ton tung, gäller det att lösa dilemmat. Mitt första förslag är att ta bort den från Malmös gator. Ingenting gott kan komma av att den står utanför Stadion, i Rosengård eller för den delen Västra hamnen när vandaliseringen har blivit till en lokal tradition. Historien lär bara upprepa sig.

Att den ska placeras utanför Friends arena är heller ingen bra idé. AIK-supportrarna har ingen större lust att ha den där och storleken som var så viktig för Zlatan gör att marken bokstavligen inte håller.

Det oväntade (retoriska?) förslaget att flytta den till Milano är snäppet mer vettigt, men då gäller det att planera för ett antal parallella jättestatyer. Zlatans avtryck i Inter och Milan är definitivt stort, men han har trots allt rätt många namn över sig på legendarlistorna.

Jag tycker heller inte att man ska gömma undan statyn, likt förbundet gjorde med den nazistanstrukna Von Rosens pokal, så vad sägs om att flytta brons-Zlatan till ett museum? Som Simon Bank konstaterar: som konstverk har statyn aldrig varit bättre. Varför inte starta upp Malmö idrottsmuseum på nytt och ge den en publikdragare som i skånsk Lars Vilks-tradition låter reaktionerna (vandaliseringen) vara en del av verket? Att fånga mer än en sida av den komplexe Ibrahimovic och låta besökarna betrakta och fundera på egen hand? Att göra något mer intressant än en fyra meter hög koloss utan minsta charm och originalitet?

Jag förstår förstås att det är omöjligt. Då som nu. Ja, kanske framförallt nu när vi har inflytelserika politiker som vill styra konsten, så att allt som anses som anses provocerande ska rensas ut (påfallande ofta dock med undantag för just Lars Vilks). Dessutom har det investerats mycket från många håll i statyn, inte minst prestigemässigt, vilket lär göra en sådan lösning orimlig i sig. Men i en aktuell diskussion om Zlatan/statyn och förbundet/generalsekreteraren tycker jag faktiskt att det är ett rätt nyktert förslag.