Oskar Månsson: Vilka positiva rubriker vill du läsa, Kim?

BLOGG. Några tankar om Kim Källströms oväntade ställningstagande.

Det är ju så lätt att bli hänförd.

Kim Källström har varit i Qatar och tycker att VM 2022 ska bli härligt. Eller han tyckte det fram tills han backade i en intervju med SVT. En halvpudel kan man väl kalla det, för Kim stod på sig om att svenska medier har överdrivit situationen. Det blir ju bättre, menade Kim.

I sak har han delvis rätt i sin första intervju. För spelarna och supportrarna (som inte dricker öl) kommer det att bli toppen. Qatar är litet och det går snabbt att ta sig mellan arenorna i motsats till de senaste turneringarna i Brasilien och Ryssland. Två matcher på en dag? Inga problem. Hettan? VM spelas i december och arenorna – samt områdena runt dem – kommer att luftkonditioneras till perfektion.

Och vilken lyx! Med en budget som är 15-20 gånger (ja, gånger) så stor som Brasiliens och Rysslands (genomkorrumperade) mästerskap kan man vara säker på det blir ett häpnadsväckande spektakel. Förmodligen det mest spektakulära någonsin.

För fyra år sedan träffade jag Supreme Committee for Delivery & Legacy i Doha, samma statliga VM-organisation som Kim nu har besökt och uttalar sig till. Vi har med andra ord fått samma presentation och på ett sätt förstår jag Kim. Det är lätt att ryckas med. Till och med jag, en journalist från ett avlägset land, blev välkomnad med öppna armar. Presentationen sköttes av tre unga, trevliga västerlänningar: en från Tyskland, en från Spanien, en från Australien. Det var skönt snack och flashiga videopresentationer där Xavi, Pep Guardiola och Michael Laudrup berömde Qatar på olika sätt. Rundturen avslutades med att vi slog oss ner i bekväma biostolar och fick en 3D-föreställning som berättade om Qatars historia, gästfrihet och storslagna planer. Det var pampig musik, hisnande fotbollsarenor och Zinedine Zidane som lovordade projektet.

Filmens avslutning – där budskapet hamrades in en gång för alla – låg i linje med resten av presentationen:

QATAR
2022
CAN
CHANGE
THE
WORLD
FOREVER

Efter biostunden blev det frågestund och då ändrades stämningen, för att uttrycka det milt. Ett år tidigare hade jag varit i Abu Dhabi och skrivit ett reportage om gästarbetarna på en golfbana. Därefter hade jag slukat allt som skrivits om Qatar. Dagen före mitt besök på The Supreme Committee hade jag besökt en byggarbetsplats i närheten och pratat med gästarbetaren “Jojo” från Bangladesh som berättade en historia som jag kände igen från min tid i Abu Dhabi. Det var nämligen samma kärna som det brukade vara: uteblivna löner, sjukdomar utan rätt till sjukvård och rädslan för att göra eller säga något som sprids till arbetsgivaren. Ja, och så om död. Bara ett par veckor hade gått sedan Jojos kollega dött i en arbetsplatsolycka. När deras chef tillkallades till platsen var budskapet till Jojos och hans kollegor tydligt: fortsätt jobba!

Det var med det i bagaget som jag träffade VM-organisationen. Eftersom jag fortsatte att fråga efter ett antal politikersvar blev stämningen inte bara tryckt, den blev ganska obehaglig. Tysken, som heter Matthias Krug och är ansvarig för PR-relationerna mot Europa, ville stoppa min publicering efter frågestunden. Eftersom jag hade en extra bandare i fickan fick jag med det också. Han sa att jag inte kunde citera dem alls. Istället föreslog han att jag skulle mejla frågor (eller få citat från Michael Laudrup!) så att han kunde adressera dem vidare till rätt personer. Men eftersom jag läst ett antal Qatar-reportage förstod jag att det var en avledningsmanöver. I reportagen saknades nämligen nästan alltid konfrontationerna med ansvariga personer/organisationer. Att dribbla bort eller stoppa reportrar är en strategi, en för det mesta effektiv sådan, och när jag mejlade mina frågor fick jag förstås inga svar. En månad efter mitt besök i Doha arresterades ett tyskt tv-team som ville berätta om ungefär samma saker som jag gjorde.

Prognosen från världsfacket ITUC pekar på att runt 4000 gästarbetare från Nepal och Indien väntas att dö från 2010, då Qatar tilldelades VM, till 2022. Alla dödsfall går inte att koppla ihop med VM, och naturliga dödsfall är inräknade. Det kan också vara en viss förbättring på gång. Samtidigt är gästarbetarna för det mesta unga personer och siffrorna – som kommer från ländernas ambassader i Doha – gäller alltså bara Nepal och Indien. Det finns över en miljon gästarbetare i Qatar utanför statistiken.

Utöver det finns en FIFA-muthärva som slår det mesta. Kvinnors och homosexuellas rättigheter ska vi inte tala om. Vad det gäller det sportsliga är Qatar igång med att köpa in ett landslag precis som de gjort i till exempel friidrotts- och handbollssammanhang med stor framgång.

Det har blivit bättre, hävdar Qatar och Kim. Kafalasystemet – där företagen tar arbetarnas pass och har oinskränkt makt över sina anställda – ska skrotas sägs det. Det låter som goda nyheter, och om det stämmer är det ett litet steg i rätt riktning, men vi ska inte glömma vad vi diskuterar om i utgångsläget. För även om vi utgår från att det blir lite bättre så innebär det fortsatt att många dör och kommer att dö. Färre, men fortfarande många. Är det sådana positiva nyheter som du vill läsa om i svensk press, Kim?

Nu har ju Källström gjort sin halvpudel, men de internationella rubrikerna handlar fortsatt om hur han hyllar mästerskapet. Det förvånar mig att Kim inte har bättre omdöme. Han har ju dessutom gjort sig känd som något av en humanist genom åren. Han engagerar sig för funktionsnedsatta, håller brandtal för flyktingar och är minst sagt världsvan efter alla sina år utomlands. Sommaren 2017 gjorde jag en så kallad omslagsintervju med honom för magasinet Café. Vi pratade om det franska presidentvalet som nyligen avgjorts och Kim var uppenbart lättad över att Marie Le Pens Front National hade förlorat. Det hade varit början till slutet, resonerade Kim.
– Att välja hat och exkludering? Stänga gränser, packa ihop Frankrike? Även om det är ett fantastiskt land måste man förstå att samhället är globaliserat i dag, sa Kim.

Men det är ju så lätt att bli hänförd. Simon Bank skrev tidigare idag en krönika om Kim och Qatar och tog upp hur Georg “Åby” Ericson beskrev militärdiktaturens Argentina efter VM 1978.
– Här är det alldeles utomordentligt, vår vistelse här är toppen. Vi har det bra. Träffar underbart fina människor på gatorna, vi applåderas när vi går på stan, vi applåderas på bussen. Alla människor är vänliga, ser ut att ha glädje, jag har inte sett något som inte tyder på att det är ett fint land, sa förbundskaptenen.

2010 var jag i Minsk och såg Vitryssland-Sverige på Dinamostadion. Det var en träningsmatch som jag inte kommer ihåg så mycket ifrån, men jag minns militärerna som med full stridsmundering tog hand om säkerheten inne på arenan. Det var ganska stilla på läktarna, kan jag meddela. Den gången var det Lars-Åke Lagrell som blev hänförd av ordningen. Kort senare kom den dåvarande förbundsordföranden med ett utspel. Militären på fotbollsmatcher – tja, det kanske inte är en så dum idé?

Sedan dess har jag funderat mycket på fenomenet. Jag tycker mig se exempel överallt på personer som imponeras över ordning, reda och (faktisk eller skenbar) rikedom i allehanda diktaturer. För ett tag sedan såg jag den häpnadsväckande dokumentären Dennis Rodman’s Big Bang in Pyongyang om när Rodman bjöd in ett basketlag med gamla NBA-stjärnor för att spela en uppvisningsmatch i Nordkorea. Det omedelbara intycket var den vandrande sociala katastrofen Rodman, men det som fastnade mest hos mig var slutorden från de amerikanska spelarna. Plötsligt hade en del av dem vänt. För Nordkorea, det är väl inte så dumt när allt kommer omkring? Det är ju så trevligt att vara här!

(Nu har jag inte ens nuddat vid de uppenbara samarbetena. När Cristiano Ronaldo tar emot ett låtsaspris, och en fet check, i Dubai i utbyte mot några extravaganta Instagrambilder till exempel. Den typen av transaktioner är så vanliga att man knappt höjer på ögonbrynen.)

Idrott och politik, någon? Frågan är lika självklar som dum: klart att det hänger ihop, tätt som bara den. Hur man ska navigera i frågan har alltid varit snårigt och svårigheten stegras i en allt mer globaliserad och komplex värld. Just nu sitter jag på Oslos flygplats på väg till AIK:s träningsläger i Dubai, vilket föranleder en besläktad fråga: Vart får och bör man åka som idrottare? Ska man bojkotta vissa länder som ett statement? Nobba i tystnad? Förbundslinjen: “ifrågasätta på plats”, eller bara glida med för att minska avstånden?

Jag sitter inte på några säkra svar, men jag har i alla fall en grundregel som jag tycker står sig om man ska bedöma situationen i ett specifikt land. Om det kommer uttalanden från någon som har varit på plats och mest umgåtts med makten – ja, då är det den personen som man ska lyssna allra minst till.

I det här fallet är den personen Kim Källström.

FOTO: Bildbyrån