Månsson: På gränsen till moralpanik när Wolodarski går på derby

Peter Wolodarski har gått på fotboll.

DN:s chefredaktör tog med ungarna till Sveriges hetaste rivalmöte, AIK-Djurgården, som spelades inför 42 539 åskådare. Ingen match är större eller mer historisk laddad, och ibland blir det stökigt i samband med derbyna. Skulle man gradera alla hundratals elitfotbollsmatcher i barnvänlighet hamnar denna förmodligen allra längst ned. 

Trots det är det svårt att argumentera för att det är farligt. Mer populärt har det heller aldrig varit. 42 539 personer var uppenbarligen på Friends arena och hade den varit större och villkorstrappan inte funnits hade det varit betydligt fler än så. Den vanligaste besökaren är en vuxen man, men publiken har blivit allt mer blandad på senare år. Andelen kvinnor och tjejer ökar successivt och det finns gott om barn även på ett derby av denna karaktär.

Om man räknar bort pyrotekniken – apropå moralpanik som denna text delvis handlar om – inträffar det ytterst få ordningsstörningar på matcher i förhållande till publikmängden. Om man jämför en fotbollsmatch med valfri festival eller liknande tillställning är arenan en mycket trygg plats.

Peter Wolodarski är däremot förskräckt i sin krönika. Han radar upp mer eller mindre upprörande vittnesmål.

Dels ganska allvarliga – men ovanliga sådana, vågar jag påstå – som att en vuxen man tacklat till hans 13-årige son eftersom denne burit ”fel” halsduk. Eller att en kille gör apljud mot en mörkhyad spelare.

Att vissa personer skriker ”hora” är kanske inte lika allvarligt, men dessvärre en återkommande sak. Det vet vi som går på fotboll till vardags. Sexism av det slaget har minskat på läktarna på senare år, men den är långt ifrån borta.

Att någon är påverkad av öl och spiller en pöl i betongen behöver man kanske inte uppröras lika mycket över som Wolodarski gör, kan jag spontant tycka. Men det är ändå efter ölpöls-beskrivningen som Wolodarski gör en tillbakablick. Han tänker på 90-talet när han själv gick på fotboll och hockey och hur trevligt det var då.

Wolodarski, som är född 1978, minns tillbaka:

”Jag började själv gå på fotboll och hockey när jag var 12 år. Jag fick se matcherna gratis genom att vakta grindar, sälja matchprogram och senare vara assisterande speaker. Det var fina år, även om mitt lag under en period åkte ur allsvenskan.”

Lite senare i texten återkommer jämförelsen mellan då och nu.

“Jag kanske är naiv som tar med mig barn på ett derby. Men jag tänker att om det gick bra för mig att gå på fotboll i deras ålder borde det gå bra för dem, även om det stundtals var stökigt också på den tiden.”

Här tycker jag att texten närmar sig klassisk moralpanik med en direkt ohederlig historieskrivning. Även om det handlar om Wolodarskis magkänsla kan ingen argumentera för att det var mer familjevänligt att gå på fotboll eller hockey på 90-talet. 

Tvärtom var det en mörk period för svensk läktarkultur, förmodligen den värsta. När Wolodarski började gå på fotbollsmatcher kunde det vara färre än 10 000 åskådare på derbyt mellan Djurgården och AIK men problemen på och runt matcherna var stora med upplopp, kravaller och huliganism. Barnvänligt var det sannerligen inte.

Idag är supporterföreningarna välorganiserade och har en i många avseenden konstruktiv röst i frågor som rör värderingar, beteenden, säkerhet och så vidare. Idag gör supportrarna så många sociala insatser att det knappt är lönt att rada upp exempel. Jag känner heller inte till någon plats i samhället som är så integrerande och inkluderande som supportermiljön.

Det innebär inte att man ska blunda för problemen, framförallt inte för huliganismen på stan, eller att supporterklubbarna har utvecklats till kopior av IOGT-NTO på senare år, men minns Wolodarski Black Army i början av 90-talet?

Snälla, minns du hur det såg ut när AIK åkte på bortamatch?

Det är svårt att tänka sig en större kontrast mot dagens upplevelse.

Wolodarski skriver vidare om hur klackarna skanderar om snutjävlar och fotbollsmördare, för att landa i händelsen vid Solna station där konfrontation mellan DIF-ultras och Polisen uppstod och där den beryktade ROG-enheten gick loss med pepparsprej.

Att den konflikten är olustig skriver jag under på. Jag blir också illa till mods när ett gäng unga killar vid Solna station skanderar ”hela Stockholm hatar polisen” mot vakter och poliser – samtidigt som en bengal och två skyltar har kastats i riktning mot dem – och inte minst scenerna som följde där oskyldiga hamnade kläm och duschades med pepparsprej. Sådana situationer och den problematiken bör vi i media fortsätta att granska. Varför har konflikten uppstått? Hur har Polisledningen agerat och kommunicerat? Hur beter sig supportrarna? Hur sätter supportergrupperna gränser? Vilket ansvar tar klubbarna för sina supportrar? För huliganerna? Varför får ROG-enheten jobba på derbyt? Var är politikerna?

Frågorna är ofta komplexa och förtjänar ett konstruktivt angreppssätt. 

Wolodarski gör det emellertid enkelt för dig, han slänger ur sitt ett antal frågor som blir hängande.

Visst kan man diskutera huruvida det är lämpligt att ta med ungarna på Sveriges hetaste rivalmöte, och i vilken utsträckning just den matchen ska vara anpassad för barnen. Visst kan man – bör man! – diskutera hur man förbättrar klimatet runt fotbollen, det ämnet är ständigt aktuellt.

Derbyt i helgen blev bitvis stökigt, framförallt efteråt vid Solna station, det tror jag att alla kan enas om. Men i ett större perspektiv är skillnaden mellan då och nu stor. Att gå på fotboll 2021 är i många avseenden en dröm jämfört med hur det var på 90-talet. Att det är mycket tryggare idag är ett objektivt faktum.

Wolodarskis krönika tycks dock bygga på motsatsen. Att 13-årige Peter gick på matcher i Stockholm och tyckte att det var ”fina år” framstår som fullständigt obegripligt med tanke på tonläget i hans nutida beskrivning.