Annons

Sammanhållning, stolthet och en folklighet som smittar av sig.

Norge har vunnit tolv raka tävlingsmatcher och har en generation spelare som lever sin dröm i landslagsdräkten.

Jag önskar att jag såg samma lidelse i blågult.

Annons

Jag delar min tillvaro mellan Norge och Sverige. Jag har bott vid en fjord de senaste tio åren och har dubbla pass. Med jämna mellanrum är jag i Stockholm och i övrigt snackar jag med kollegorna och andra svenskar i timmar varje dag.

Att jämföra faller sig därför naturligt, och ur svensk synvinkel finns det mycket att avundas det norska landslaget. Inte historiskt naturligtvis, men de två senaste åren har Norge presterat på en häpnadsväckande nivå.

Det tog sin tid innan Haaland och Ødegaard-generationen hittade rätt. De hade under flera år ungefär samma problem som Sverige med en opålitlig defensiv och obalans i laget trots offensiva kanoner, men till sist föll brickorna på plats.

Defensiven är på pappret rätt lik Sveriges. En svaghet jämfört med resten av truppen.

Den som har högst status är högerbacken Julian Ryerson som gjorde 15 assist i Bundesliga den gångna säsongen, men i 3-2-segern mot Senegal blev det faktiskt ett lyft då Marcus Holmgren Pedersen kom in sedan Ryerson skadat sig. 

I övrigt är det hyfsade försvarare som fått ihop det väl tillsammans med mittfältsankaret Sander Berge som har en nyckelroll. Det har i sin tur gjort att Ødegaard spelat ut på mitten och att kantattraktionen Antonio Nusa flyger fram till vänster, han var sensationell i kvalet. Centertanken Alexander Sørloth är för farlig för att inte spela, så han har kvoterats in som en hybrid mellan striker och högerytter, vilket har fungerat oväntat bra. Och så makalösa Erling Braut Haaland, som inte längre snittar ett mål per match i landslaget – han snittar två.

Formationen i försvar är ett gammalt hederligt 4-4-2. Tryggt, förutsägbart och effektivt på ett sätt som jag alltid har förknippat med blågult. Spelare för spelare påminner Sverige och Norge mycket om varandra, Norge är bara snäppet bättre, men vad gäller resultat under de senaste åren är klasskillnaden total.

Hösten 2024 förlorade Norge med 1-5 borta mot Österrike i en hopplös Nations League-tillställning. Därefter har våra grannar tolv raka vinster i tävlingsmatcher och 53-9 i målskillnad.

Sverige under motsvarande period? Nej, det orkar jag faktiskt inte räkna ut.

Förutom den ihållande formtoppen och den konstanta taktiken kan man avundas hur lätt det är att gilla laget. Den nationella yran är fullständig, och har man sett småungar RO på en barnehage går det inte ens att invända mot vikingakitschen. Det norska landslaget är folkets lag. Spelarna är ”ett gäng kompisar på äventyr” för att fritt citera Martin Ødegaard. Relationen till medierna förefaller avslappnad, även om det förstås märks att världsstjärnorna ibland måste hålla på sin integritet. För det mesta bjuder ledarna och spelarna på sig med skratt och självdistans, åtminstone om man jämför det sammanbitna, kontrollerade svenska laget där kaptenen pratar om bristande respekt på frågan om hur han ser på att spela högerback.

I premiären mot Irak var norrmännen uppenbart tagna av stundens allvar – de har inte spelat mästerskap på 26 år – men räddades av ett svagt motstånd och en skoningslös Haaland. Till sist blev det enkla 4-1. I matchen därpå mot Senegal syntes däremot klassen som vi vant oss vid under de senaste åren. Allt var inte perfekt, långt därifrån, men intensiteten och viljan att vinna var total. Norge har sin överlägset mest stjärnspäckade upplaga någonsin, men det hårda arbetet kommer de aldrig tumma på. Stoltheten i att representera nationen går rakt igenom rutan i match efter match.

Jag skulle önska att jag såg samma lidelse i det svenska landslaget. Att Sverige byggt på samma sätt under samma pragmatiska förbundskapten under ett antal år. Att Dejan Kulusevski skulle länka samman mittfält och anfall på samma sätt som han länkat samman gruppen från superstjärnorna till gnuggarna. Det senare är inte så mycket att göra åt, och det grämer mig, men med en fot i varje land går det att ta på kontrasterna.

Självfallet brinner även de svenska spelarna för att spela VM och jag hoppas fortsatt på ett Potter-trollspö som gör att grunderna i spelet plötsligt bara sitter. Det är bara inte så mycket som talar för det. För norrmännen, däremot, har äventyret just börjat. I utslagsmatcher kan lotten och marginalerna vara skoningslösa, det vet vi svenskar allt om, men jag skulle inte bli överraskad om Norge tar sig förbi både sextondels- och åttondelsfinal.