Oskar Månsson: Jag har sett Qatars baksida med egna ögon

Annons

På ett sätt förstår jag varför landslaget lockas av Qatar.

Jag har varit på många försäsongsläger genom åren, för landslag och klubbar, och förhållandena i de rika gulfstaterna är överlägsna. I Dubai, Abu Dhabi och Doha är gräsmattorna klippta på millimetern. Faciliteterna och hotellen är överdådigt lyxiga och de flesta spelarna – jag tror inte att jag överdriver när jag skriver det – älskar att vara där nere.

Eftersom jag skrivit ett par reportage om gästarbetare på en golfbana i Abu Dhabi och VM-spektaklet i Doha har jag med egna ögon sett baksidan, jag har trätt in i en annan dimension under ett antal timmar, men som turist eller idrottare är det lätt att titta åt andra hållet och bara låta gästarbetarna finnas där i bakgrunden.

Men det går att ta ett val, att besöka den andra verkligheten. Om man som turist eller idrottare skulle ta en halvtimme och köra till ett av alla fängelseliknande områden där gästarbetarna bor skulle man förmodligen få en helt annan känsla av sin semester. Nu brukar arbetarstäderna vara noggrant övervakade, men en gång lyckades jag och fotografen Leif R Jansson ta oss in i en sådan i Abu Dhabi.

Förhållanden var miserabla, det var smutsigt och rörigt. I trånga rum bodde fem-tio arbetare i våningssängar, medan köken och toaletterna delades av betydligt fler personer än så. Var arbetarna befann sig kontrollerades med hjälp av vakter och angiveri var, i alla fall enligt arbetarna som jag pratade med, ett problem. Alla var rädda att förlora sina jobb, för då skulle det vara över. Isåfall skulle de kanske inte kunna betala tillbaka flygbiljetterna som de själva bekostat. Många var sjuka. Alla tycktes känna eller känna till någon arbetare som hade dött.

Ibland berättas den här delen av historien, men jag tycker att den borde vara mer återkommande. 80-90 procent av alla som bor i Förenade arabemiraten och Qatar är bisarrt nog gästarbetare, medan de exklusiva medborgarskapen endast är till för de infödda sedan många generationer. Qatar kommer fortsätta sitt massiva sportswashingprojekt med PSG, Messi, Neymar, Zidane, Xavi och alla andra för att marknadsföra tidernas mest spektakulära mästerskap, men den stora berättelsen borde handla om det andra. Om hur många liv som offras när arenorna byggs.

Förbundets ständiga ”påverka på plats”-argument är i sammanhanget inte bara tunt, utan förmodligen också direkt kontraproduktivt. För när SvFF bjuds in för att samtala med olika organisationer i landet styr Qatar spelet. Därefter kan landslaget åka hem och förklara att förhållanden för arbetarna är hemska, men att det blir bättre, och på så vis kan Qatar använda sig av svenskarna i syfte att lyfta fram sitt förbättringsarbete, så som man gjorde med Kim Källström när han bjöds ner till Qatar för att få en guidad tur av VM-organisationen som berättade om alla framsteg.

(Jag besökte samma statliga organisation som Kim och de försökte stoppa mitt reportage efter att jag pressat dem om dödsfallen. Några veckor efter mitt besök i Doha arresterades ett tyskt tv-team som också försökte undersöka om gästarbetarnas villkor.)

Visst kan man få till träffar med organisationer som även försöker förbättra villkoren, men det enda sättet att få en rättvis bild av hur gästarbetarna har det är att prata med dem direkt, utan mellanhänder. Att lämna hotellet, gå ut på gatan och snacka med folk. Särskilt svårt är det inte om man åker dit som privatperson eller journalist, arbetarna är överallt, och om man försöker ett tag kommer man hitta personer som vågar berätta.

Under mina resor i gulfstaterna har jag haft massor av sådana samtal – senast som jag undersökte var i början av 2019 – men jag har aldrig stött på någon gästarbetare som haft tillgång till sitt eget pass. Istället är det arbetsgivarna, till följd av det så kallade kafala-systemtet, som har passen och därmed kontroll på att arbetarna inte tar sig några friheter. Just kafala-systemet och företagens oinskränkta makt har det varit mycket debatt om, och det påstås på sina håll att det är borta eller ska tas bort, men om man sätter sig in i frågan eller läser Amnestys rapporter är det svårt att tro på någon verklig förändring från de slavliknande förhållanden.

Att de svenska klubbarna, och dess medlemmar, till sist satte sådant tryck på landslaget att de drog sig ur ska vi däremot se som ett framsteg. Att AIK framöver kommer låta bli att träna på kungafamiljens privata mark i Dubai likaså. Själv tycker jag nog att landslaget borde bojkotta hela Qatar-mästerskapet, men jag ser inte frågan som svartvit.

I den aktuella diskussionen är det lättare att tycka till. För hur jämna gräsmattorna än må vara måste man inte åka på träningsläger till landet som kommer arrangera tidernas värsta mästerskap och därigenom riskera att bli en del av sportswashing-projektet. Det borde ha varit ett enkelt val för landslaget även innan klubbarna protesterade.

LÄS MER. Månsson: Vilka positiva rubriker vill du läsa, Kim?