Nyheten om Ylva Johansson som en tänkbar SvFF-kandidat öppnade dammluckorna. På sociala medier och i mejl formligen vällde det in hån och hat. Vad är det som väcker sån avsky? [show_ad id=3] De senaste åren har en intressant fråga seglat upp i samhällsdebatten: vad ska vi med våra ex-politiker till? I den ena änden av skalan finns Bengt Göransson, socialdemokratisk kulturminister under Olof Palme och Ingvar Carlsson. Efter sin tid i regeringen återgick Göransson till sina åtaganden inom nykterhetsrörelsen och jobbade ideellt åt ABF. Någon lönsammare sidosyssla än att skriva krönikor i Helsingborgs Dagblad hade han inte. Till sin död bodde Bengt Göransson i en lägenhet i Hökarängen. I den andra änden hittar vi Stefan Löfven, en gång fackligt rotad partiledare, nu vapenlobbyist åt Rud Pedersen. Anna Kinberg Batra som efter karriären också blev lobbyist – bara för att återvända till politiken som vänskapskorrupt landshövding. Som Andreas Cervenka uttrycker det: om den gamla skolans politiker ansåg att det kapital man under karriären ackumulerat i form av stora nätverk och viktiga människors telefonnummer tillhörde samhället drar senare tiders förtroendevalda en annan slutsats. Det ska komma det egna bankkontot till gagn. På sistone har den debatten gjort sig påmind, åtminstone i mitt medvetande. I veckan kunde Fotboll Sthlm avslöja att Ylva Johansson är en kandidat till att ta över efter Fredrik Reinfeldt som ordförande i Svenska Fotbollförbundet. Nästa årsmöte är ett halvår bort, men Johansson själv ska enligt uppgifter vara intresserad och Hammarby är uttalat positiva till henne. Eftersom klubben planerar att lägga fram en egen ordförandekandidat är det inte omöjligt att det blir konkret längre fram. Reaktionerna lät inte vänta på sig, det rasade in mejl och kommentarerna tog aldrig slut. Kraftigt negativa sådana är en underdrift: bottenlöst hat är en bättre beskrivning. Någon ville skjuta sig i huvudet och sedan skjuta sig i huvudet en gång till. Någon undrade om "land(S)förrädare och samhällsfarlig" var valberedningens kravprofil. Någon tyckte att Ylva Johansson kunde ansöka om sjukpenning istället, vilket gav 343 likes. Det var... oväntat, ändå? Visst, tajmingen var usel. Den senaste tiden har Ylva Johansson varit i blickfånget för sitt försvar av och bristande förmåga att svara på frågor om det kontroversiella förslaget chat control. Samtidigt: av statsråden i Stefan Löfvens regeringsbildningar är det väl knappast Ylva Johansson som haft som lägst förtroende. Att Annika Strandhäll, Morgan Johansson och Stefan Löfven varit extraordinärt impopulära är välkänt. Ylva Johansson? Varför är alla så arga på henne? Trots att Ylva Johansson suttit som statsråd i tre olika regeringar är det svårt att minnas hennes stridsfrågor. Begränsad strejkrätt 2019 och apoteksmonopolets bevarande 2005 var två av dem, men det är knappast tillräckligt för någon hatstorm. I och för sig var hon skolminister när den utskällda läroplanen Lpo94 klubbades igenom, men den togs fram under borgerlig regering. Är det tiden som EU-kommissionär? I Bryssel har Ylva Johansson varit en av de huvudansvariga för migrationspakten tillsammans med moderaten Tomas Tobé, som klubbades igenom tidigare i år och beskrivits innebära fler utvisningar, tydligare rutiner för medlemsländernas flyktingfördelning och snabbare asylprocesser. Den har fått kritik av både Amnesty International och sverigedemokraten Charlie Weimers, men fem av åtta svenska partier röstade igenom den. Begränsad strejkrätt, ja till apoteksmonopolet, skarpare asylregler. Det är inte frågor som brukar göra en politiker avskydd i folklagren. Kvarstår gör chat control. Det märkliga förslaget, som vill bekämpa barnporr men framförallt skulle innebära massövervakning på oförutsedd skala, är djupt kontroversiellt. Förra höstens avslöjande om att Ylva Johansson haft kontakt med företaget Thorn, som arbetar med att ta fram de AI-verktyg som ska användas inom ramen för förslaget och som därför skulle tjäna pengar på dess införande, var förödande för förslagets förtroende. Men de flesta kritiska kommentarerna riktar inte in sig på chat control, utan helt andra saker. Så av någon anledning tror jag inte att det är turerna i EU-parlamentet som gör Ylva Johansson så impopulär på fotbollstwitter. En rimligare tanke är att Fredrik Reinfeldts impopularitet smittar av sig. Att fotbollssupportrar är trötta på politiker i gemen och ser framför sig en maktfullkomlig karriärist som vill åt de fina salongerna, men inte är beredd att göra jobbet. Att Ylva Johansson ska få den stämpeln är hårt. När Johansson valdes till vice ordförande i Hammarby DFF 2008 hade hon varit ungdomstränare i klubben i sex år. Därefter var hon ordförande i Stockholms fotbollförbund och styrelseledamot i EFD. Lika förankrad i fotbollsrörelsen som Lars-Christer Olsson är hon inte, men att betvivla att Ylva Johansson har ett genuint engagemang för nationalsporten är långsökt. Det räcker kanske inte för att göra Ylva Johansson till en lämplig ordförande, själv har jag svårt att bedöma det. Men det borde räcka för att lyfta debatten från slentrianmässigt politikerförakt till att höra vad eventuella kandidater har att säga. Ordförandeposten i SvFF är inte en bekväm position. Förbundet står inför jättelika utmaningar framöver och möjliga kandidater bör utvärderas noga och seriöst. Att Fredrik Reinfeldt kört i diket bör inte diskvalificera samtliga före detta statsråd.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription