Vägs ände. Jag har svårt att se varför Marti Cifuentes är tränaren som tar Hammarby in i framtiden. Jag har lättare att se varför en gammal punkare från Rågsved kan göra det. [show_ad id=1] Kanske borde jag ha uttryckt mig skarpare tidigare. Kanske har jag låtit bli för att jag inte vill vara tyckaren som ropar på avgång till höger och vänster, men faktum är att jag inte kunnat se varför det skulle vända för Marti Cifuentes. Jag har länge tyckt att han har kört fast, att det har gått prestige i hans projekt, att han intagit lite av en martyrställning. Idag skrev Aftonbladet om bråk på Bajens träning mellan Marti och etablerade spelare. Jag kan inte värdera uppgifterna i nuläget, men att det finns missnöje i truppen är ingen skräll med tanke på den bedrövliga säsongsinledningen. Efter elva omgångar har Hammarby minus fem i målskillnad. De har också tagit ett antal steg tillbaka spelmässigt, numera Hammarby ett lag som försöker kriga ner motståndarna lika mycket som att försöka spela ut (och så fungerar inga toppklubbar längre). En förklaring till det sista är truppen. Hade Hammarby spelat med en eller helst två kreativa ytterbackar av hög klass hade saker och ting sett annorlunda ut. Hade de haft en stjärna till nummer nio likaså (även om det finns gott om offensiv potential.) Karaktärsmässigt finns det också frågetecken. Edvin Kurtulus och Shaquille Pinas må ha individuell kapacitet över allsvensk nivå, men när båda mittbackarna skäller och gestikulerar mot medspelarna från minut tio hemma mot Värnamo är det lätt att få känslan av att något inte riktigt står rätt till i truppen. Att Marti Cifuentes är en skicklig tränare är de flesta nog överens om. Jag tycker att han var en klok rekrytering i fjol, och jag kan i ärlighetens namn inte riktigt förstå varför han tappat riktningen så; jag brukar ju landa i att han ska vara mer av sig själv och inte kompromissa så mycket. Att rekrytera en skolad katalan kunde inte ligga mer rätt i tiden när i princip alla toppklubbar i Sverige och Norge spelar 4-3-3 med mittfältstriangeln vänd nåt. Men någonstans gick det snett. Successivt har risken i spelet dragits ner och med det modet i laget. I vintras var Marti aktuell för QPR vilket jag tror att karriäristen och världsmedborgaren hade tagit direkt om han valts ut. På minussidan hittar vi också ett detaljfokus vid sidan av planen som riskerar att trötta ut spelarna. Att han på kort tid förvandlat Hammarby till en klubb som i stort sett bara har stängda träningar tycker jag också att man ska väga in i ett större perspektiv, och sammantaget menar jag att det är dags för ett tränarbyte. Hammarby och Marti har nått sin gräns, men på andra sidan gränsen kan en lösning finnas. För Stefan Billborn drömmer fortsatt om att komma tillbaka till Hammarby. Kanske inte redan nu, han trivs uppenbart i Norge, men i den här branschen kan man sällan vara så kräsen med tidsperspektiven. I Sarpsborg 08 har Billborn och Joachim Björklund gjort ett stort jobb. I fjol implementerade de en ny spelstil, ett offensivt 4-3-3 såklart, och landade åtta i tabellen vilket var klart godkänt för ett lag som slagits i botten de senaste åren. Bakom tabellplaceringen gömde sig en sensationellt svängig säsong men mersmaken var uppenbar. I år har de stabiliserat laget, och trots att de åkt på ett par oturliga poängtapp kan Sarpsborg 08 gå upp som serietvåa om de vinner sin hängmatch. Vad man främst kan notera är att defensiven har suttit som en smäck, Billborns gäng har 10-6 på åtta matcher i målskillnad. Jag är rätt säker på att målsnittet kommer öka med tiden, men att Billborn fått till stabiliteten är intressant. Det som karaktäriserat hans lag på senare år har varit de spelmässiga topparna, perioderna av total dominans, men också dippar och vilsenhet i vissa segment. Att Billborn utvecklats som ledare i en helt ny miljö är jag övertygad om. Två gånger har jag rest till Sarpsborg för att träffa honom och det har bubblat av intryck och analyser. Kanske har han i den lugna arbetarstaden i Østfold hittat precis rätt proportioner på ingredienserna i sitt fotbollsrecept. Perioden i Hammarby var strålande till en början, men stökigare efterhand. Det blev rörigt vid sidan av planen för Billborn, vilket påverkade honom som ledare, och han och den sportsliga ledningen hade sällan samsyn mot slutet. Nu ska Jesper Jansson snart sluta men den sportsliga ledningen är fortsatt den samma. Det talar emot en återförening, liksom det faktum att Billborn inte ville släppa fram vissa talanger. Själv kritiserade jag honom emellanåt under tiden i Hammarby, men som helhet gjorde han ett gott arbete, och hans filosofi är nu liksom då i grunden som klippt och skuren för ett topplag på våra breddgrader. Om Billborn 2.0 ska funka i Hammarby behöver man vara noggrann i det som på managementspråk kallar för onboarding. Att man förklarar förutsättningarna och strategierna från början. Så här jobbar vi, detta gäller, och ditt jobb utgår från det. Där slarvade klubben uppenbart med Marti – vilket öppna/stängda träningar-frågan vittnar om – men på så sätt kan man i bästa Billborn-fall bygga vidare på styrkorna från förr och förbättra det andra, såsom talangbiten. Därefter kan tyglarna vara relativt fria som de bör vara för en kunnig och självgående tränare. Utöver det? Ja, det finns förstås mycket annat som måste korrigeras. Det faktum att Hammarby snart inte har en sportchef och ingen som tar hand om teknisk analys – och överhuvudtaget borde förtydliga vad klubben vill och är på väg – hade man kunnat skriva långt om, men det får bli en annan text. Framförallt sportchefsfrågan är värd ett eget kapitel, det börjar faktiskt bli bråttom, och att det klaffar mellan sportchef och tränare är ett måste. Mitt förslag kanske inte är realistiskt, inte görbart redan nu. Kanske måste mer vatten rinna under broarna för de inblandade huvudpersonerna, men om man vidgar perspektiven är det svårt att se en mer naturlig lösning än att den gamle punkaren från Rågsved styr upp Bajen igen.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier