SARPSBORG.

En vacker dag vill Stefan Billborn leda Hammarby igen.

Han ska bara bli lite bättre först.

Fotboll Sthlm åkte över gränsen för att möta en tränare som ofta mår piss men vars lag på kort tid utvecklats till ett av Norges mest hyllade.

Annons

När Stefan Billborn skulle presenteras som Hammarbys nye huvudtränare smögs han in köksvägen på Kvarnen där pressträffen hölls. På vägen till podiet stötte Billborn in i en äldre man med Bajenmössa på sig.

”Vet du vem den nye tränaren är?” undrade mannen.

”Ja, det är jag” replikerade Billborn snabbt.

”Nej, nej, sluta skämta” sa mannen.

”Men det ÄR jag” sa Billborn med tyngd i rösten.

”Idiot” svarade mannen.

Händelsen, som Billborn har återgett i en intervju med sin nya klubb, utspelades i januari 2018. Billborn var knappast en nykomling som tränare på den tiden, men han var inget större namn för den bredare publiken.

När han fyra år senare presenterades som Sarpsborg 08-tränare var meritförteckningen och kändisskapet ett annat. Rubriker blev det mest hela tiden i Bajen. Under Billborn utvecklades Hammarby till ett flyfotat fotbollslag som överraskade stort 2018 och som nosade på guldet och gjorde 75 mål året därpå. Därefter kom en misslyckad pandemisäsong följt av en märklig upptakt på 2021 där han fick sparken strax efter vunnet cupguld, Hammarbys blott andra titel genom tiderna på herrsidan.

Det sistnämnda verkar vara svårt att förstå för de cupälskande norrmännen. När jag står i pressrummet på Sarpsborgs stadion i halvtid till hemmamatchen mot Rosenborg vill en norsk kollega försäkra sig om att det verkligen stämmer att Billborn fick kicken efter finalen.

– Rart, sammanfattar journalisten, vilket betyder konstigt på norska.

Jag funderar på att försöka förklara, men hejdar mig, för det känns inte som att historien ryms på tiden som det tar att tömma kaffekoppen.

Jag tänker istället på att det är ganska rar miljö som jag befinner mig i. Pressrummet hade varit omöjligt att hitta om jag inte fått hjälp. Men om man smiter förbi kön till en kiosk, rundar disken på densamma och krånglar sig förbi en dam som vänder våfflor – det finns risk för smetstänk – i en trång korridor ser man till sist ett skrymsle där man kan fika och snacka skit.

Nej, Sarpsborg är inte Hammarby, de har ingen arena för tre miljarder med flådiga loger och ett i alla fall teorin skjutbart tak. Sarpsborg 08 byggde visserligen till ett par sektioner i samband med det oväntade Europa League-äventyret 2018, men det är i sammanhanget fortsatt en liten klubb från en mindre stad, vilket avspeglar sig i faciliteterna.

Jag kommer att tänka på när jag senast var här, 2017, för att intervjua Erton Fejzullahu som gjorde ett kortare gästspel i klubben.

”Kom vi drar, här finns inget att se” löd Ertons första kommentar.

Å andra sidan har jag precis sett Sarpsborg 08 spela ut Rosenborg, Norges mäktigaste klubb, i den första halvleken. Sarpsborg, som lägger blygsamma 25 miljoner på spelarlöner om året, lirar förbi RBK gång efter annan. 4-3-3-formationen som känns igen från Hammarby fungerar precis som den ska. På mittfältet kämpar Serge-Junior Martinsson Ngouali på som i fornstora dagar i en bollvinnarroll, och längst fram spelar en pånyttfödd Guillermo Molins som striker, även om han gör en rätt slätstruken insats just ikväll. 

Bredvid Serge-Junior spelar en annan svensk och han är bäst på plan. Den förre AIK:aren Anton Saletros, 26, styr och ställer och gör ungefär som han vill mot det meriterade motståndet. Eftersom jag följt Saletros sedan han var 18 är jag inte överraskad av att han tar kloka val på planen, men jag slås av vilken atlet som han utvecklats till. Precisionen och fotbollshuvudet är intakt, kraften och steget har tillkommit.

Det står 1-0 med mersmak efter 45 minuter, men efter vilan kommer Billborns lag av sig. De gör ofta det – än så länge i alla fall. Ett mönster känns igen från Hammarby: spelet bländar emellanåt, men det är svårt att hålla uppe nivån över 90 minuter.

Matchen mot Rosenborg, som har ett annat tryck i spelet i andra halvlek, slutar 1-1. Stefano Vecchia står för kvitteringen genom ett skott från snäv vinkel. 

SVENSKESNAKK. Stefano Vecchia, Adam Andersson och Anton Saletros i samspråk.

Efter slutsignalen är vi ett tag lika många svenskar som norrmän i den mixade zonen. Saletros, Vecchia och RBK:s ytterback Adam Andersson står och småsnackar när Billborn svarar på frågor i tv-intervjuer. Ikväll är det ovanligt mycket folk i Sarpsborg, som bara ligger en dryg timme från Oslo och de stora redaktionerna, och när Rosenborg spelar är intresset alltid högt. Inte minst nu när Kjetil Rekdal tagit över klubben. Tränaren, som är lika delar legendar och kontroversiell figur i Fotbollsnorge, är född och uppväxt i Molde och har alltid varit en nagel i ögat för just Rosenborg. Dessutom har Rekdal skrotat RBK:s patenterade 4-3-3-system till en 3-4-3-variant – som i matcherna som jag har sett inte sällan framstått som 5-4-1 – vilket vållat en fotbollsideologisk debatt.

Stefan Billborn har valt att gå den andra vägen: från defensiv till offensiv. 2017 tog Sarpsborg 08 en oväntad tredjeplats i serien, vilket ledde till det ovan nämnda Europa Leauge-gruppspelet året därpå, där Genk, Besiktas och Malmö FF väntade. Sedan dess har det gått tyngre med placeringar på den undre halvan i tabellen. Spelet har heller inte övertygat. Tack vare en relativt tät defensiv har Sarpsborg klarat sig kvar i Eliteserien, men någon publikfriande fotboll har det knappast handlat om.

Fram till 2022, alltså. För i januari kom en självutnämnd dåre från Sverige in och ville göra precis tvärtom.

Dagen efter Rosenborgs-matchen möter jag upp Billborn på Sarpsborgs stadion.

Han är en tränare i medgång. I premiären blev det visserligen en bitter slutminutsförlust mot fjolårstrean Viking Stavanger, men därefter en 3-2-vinst mot fjolårssexan Kristiansund och krysset med mersmak mot RBK.

Jag föreslår en intervju på en läktaren i det strålande vädret, men minns plötsligt en kommentar från Naoki Ishizaki, Stefan Ishizakis pappa från Rågsved, om att Billborn inte gillar att vistas i solen.

– Det var med i Noa Bachners reportage va? Det vetifan var det kom ifrån, jag har inget problem med solen.

Billborn har en Metallica-tröja under sin träningsjacka. Jag hinner knappt ställa någon fråga innan han börjar berätta om hur det kommer sig att han hamnade här. Den första träffen med Sarpsborgs sportsliga ledning blev något märklig. 

– Vi sågs på Gardermoen. De berättade i en och en halv timme om Sarpsborg, om samhället, klubben och sina tankar. Sedan var det i princip över: trevligt att träffas, vi hörs, ungefär. ”Vad fan var det här?”, liksom.

Du hade förberett en presentation?

– Det är klart, jag trodde att det var en vanlig arbetsintervju. Samtidigt var det en bra genomgång, väldigt ambitiös.

Och det blev en andra gång?

– Och en tredje. Den andra gången blev det mer som väntat där jag fick berätta vem jag var, tränarfilosofiska frågor och så vidare. Den tredje gången var vi här på stadion.

Vad berättade de om klubben?

– De berättade ungefär det som jag har upplevt under den första tiden. Det är en otroligt varm klubb, väldigt förankrad i bygden. Det är hur många pensionärer som helst som jobbar ideellt. Det finns massor av småföretag som sponsrar klubben vilket blir en rätt bra kaka när man lägger ihop det. Det finns ingen blåbärskung som skjuter in pengar, vilket är ganska vanligt i Norge annars, utan det lokala näringslivet ställer upp. Sedan märks det att det är en gammal arbetarstad, det är inte så flashigt här.

Nej, man ser mest industritomter och skorstenar när man kör runt.

– Ja, det är så det ser ut. Men det ska finnas några turistattraktioner också, jag fick det presenterat för mig.

Såsom?

Billborn skrattar.

– Jag minns inte exakt, men det var någon staty, någon borg, någon hällristning tror jag. Man kan väl säga att jag främst gick igång på vad fotbollsklubben ville.

Och vad var det?

– Vara långsiktiga. Investera i stadion och organisationen. Växa långsamt och solitt. Man har gått knackigt de sista åren och har försökt sig på för många quick fixes efter Europa League-säsongen då man trodde att man skulle vinna ligan i princip. Det ska vara hårt arbete som gäller. Det ska vara lokal prägel, spelarna och ledarna ska bo nära arenan och umgås. Det ska inte vara ”jag bor i Oslo, jag måste dra”.

Men vackra Fredrikstad ligger ju bara en kvart bort?

– Men där finns ju en jävla rivalitet. (Fredrikstad FK är en av norsk fotbolls stora klubbar, men är för tillfället nere i Obos-ligaen). Kanske att man kan bo där på nåder om frugan inte skulle trivas i Sarpsborg och vill njuta av kaféerna och hamnen… men annars är det Sarpsborg som gäller.

Passar miljön dig?

– Det tror jag. Jag är en tränare som gillar processer utan att det ska vara in absurdum. Jag gillar att bygga. Jag är nog inte tränaren som man ringer in för att rädda kvar en klubb.

Präglar arbetarandan klubben?

– Kanske. Jag tänker främst att norsk fotboll är annorlunda jämfört med svensk. Det är väldigt fysiskt här. Det går fortare, det är rakare.

Och innermittfältarna är indrelöpere.

– Mmm, man pratar om sina korridorer som man ska springa i. Jag fick en chock när jag kom hit. Vi har tre portugiser som kör fysträningen, och de kör så in i helvete, de är här från åtta på morgonen till sex på kvällen. När vi startade – startade! – träningen hade vi bara två spelare med över tio procents kroppsfett. Alla andra låg på åtta eller nio, och ingen sprang under 20 på jojo-testet. Det går ju inte att jämföra med Sverige, där finns det alltid några chokladpraliner.

På matchen slogs jag av Anton Saletros fysik. Han ser topptränad ut.

– En fantastisk spelare! Ojoj. Han kom ju hit som lite skadat gods. Först var han ung och lovande i AIK utan att riktigt hitta sin position och roll och därefter flyttades han runt i laget i många säsonger. Sedan blev det Ryssland och utlåningar och ingen riktig ordning. Här har han fått känna att han är tongivande, det tror jag är viktigt för honom, och verkligen blommat ut. Hans nästa steg blir att fokusera på att bli den där ledaren som han kan bli.

Är laget bra i övrigt?

– Riktigt bra. Det har gjorts ett otroligt fint jobb i att rekrytera spelare. Problemet är att spelarna inte fattar själva hur bra de här. Det finns stor potential och spelarna är otroligt ambitiösa.

Så vilken är din utmaning?

– Att ställa om hur man ska tänka. Om man jobbar med riskminimering och sen kommer det en dåre som säger att man ska spela ut bollen varje gång, ja, då kan det bli en chock. Invanda beteenden ska stöpas om. Men som sagt: kvaliteten finns.

Är svenska spelare mer vana vid din stil?

– Om Norge har en fördel i fysiken överlag är svenska lag bättre på att pulsera spelet. Här är den en växel som gäller: full fart. Då får man duell- och löpstarka spelare. Tobias Heintz (som var i Häcken i fjol) menar att man i Sverige pratar om vad man ska göra när man har bollen, och i Norge vad man ska göra när man inte har bollen. Här pratar man om att skapa övertag med spelare: in med bollen där vi har många av våra! Jag är mer för att strukturera ett övertag, hitta variation för att flytta motståndarna i alla riktningar.

Vad tror du att Bodö/Glimts framgångar får för effekt på norsk fotboll?

– Det är svårt att säga. Men man kan inte ha 16 Bodö/Glimt i serien. Alla måste komma fram till vad som är deras grej. Vad är vi bra på, och hur utnyttjar vi det? Vi förlorade ju nästan varenda match mot AIK men jag gillade deras ”shapefotboll” under Rikard Norling. Ligga rätt, hålla motståndarna på utsidan… alla tyckte att det var så tråkigt, men jag älskade det! Det var ju AIK, det var deras identitet. Jag kan också uppskatta Malmö FF:s kraftfotboll. De har bestämt att spela så. Ytterbackar, inlägg, fysik, pang – det är deras grej.

INGET FIRLIR? Sarpsborgs stadion på utsidan.

Sarpsborg 08 bildades inte 1908 som man kanske kunde tro, utan 2008. 

I samhället, som har drygt 50 000 invånare, fanns det tidigare två stora klubbar, Sarpsborg FK och IL Sparta, och den nuvarande klubben var en sammanslagning av de båda samt ett antal mindre föreningar.

Det är numera också en liten svenskkoloni. 

Vid sin sida har Stefan Billborn assistenterna Magnus Edlund och Joachim Björklund. På planen finns tre spelare som alla har centrala roller: Saletros, Serge-Junior och Molins.

När jag pratar med Saletros är han smått lyrisk över spelet i den första halvleken mot Rosenborg. Precis så vill Stefan Billborn att det ska se ut, och spelarna har greppat budskapet.

– Stefan och Jocke satte sin prägel på laget direkt, säger Saletros.

– Vi vill dominera och Stefan vet vilka zoner han vill åt. Han är jättetydlig. Alltså jättejättetydlig. 

Serge-Junior håller med.

– Jag hade ju Stefan som tränare redan när jag var 12. Han har alltid varit pedagogisk, säger den numera 30-årige mittfältaren. 

Finns det någon skillnad i hans sätt att leda nu jämfört med Hammarby?

– Det är likt. Men han kanske har blivit ännu tydligare. Och jag tror nog att vi är än mer passningsorienterade.

Och du ser ut att vara tillbaka i gott slag?

– Det tog lång tid innan jag var helt återställd efter skadan (korsbandet rök under slutet av 2018). Man tror det ska gå fortare, men det är inte så lätt. Men nu känns det bra igen.

Saknar du Hammarby?

– Det kan jag inte säga. Det var fantastiskt att spela på Tele2, atmosfären var fantastisk, men nej, jag saknar inte det.

Vill du spela i Bajen på nytt någon gång dag?

– Jättesvårt att säga faktiskt, jag kan varken svara ja eller nej.

Följer du klubben?

– Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag vet ju lite vad som händer, ibland kollar jag resultat, men jag läser inte medier.

Du är i din bubbla?

– Jag trivs jättebra här, det är en inspirerande miljö med spelare som gör sitt bästa på träningsplanen och gymmet. Det var en chock att komma hit. Så hårt man tränar alltså!

Guillermo Molins skrattar till när fysträningen kommer på tal. Han erkänner att det börjar göra ont här och var i kroppen.

– Jag minns när jag var ung i Malmö FF och Jeffrey Aubynn snackade om ”vänta tills du är över 30, då kommer du inte lattja runt i gymmet och träna extra”. Nu fattar jag vad han menar. Här kör man på som fan.

Hur är det jämfört med Malmö?

– Det är stor skillnad. Där var det mycket lugna träningar där man håller igen. Inga divafasoner, men ändå: man vet att man är bra och att det är helgen som gäller. 

Vad tycker du om fysträningen då?

– Jag gillar ju egentligen att spela med touch och känsla… men jag har fått en hel försäsong. Det känns bra fysiskt. Men jag är 33, så jag vet väl att jag sjunger på sista versen.

Serge-Junior, som sitter bredvid, protesterar spontant.
– Nej, nej, du kommer lyfta igen!

Att Molins fått en nytändning på slutet råder det inga tvivel om. Sommaren 2020 bröt han kontraktet med Malmö FF och trodde att han skulle vara het på marknaden.

– Ärligt talat trodde jag att det skulle komma bättre bud. Men Sarpsborg var intressant. De vill bygga nytt, lite som Kalmar FF om man ska jämföra med en svensk klubb, och för mig som har barnen i Malmö passade det bra.

Molins, som även hann med en avstickare till Rosenborg under fjolåret, gillar framförallt den respektlösa inställningen.

– Vi ska spela på vårt sätt. Vi bryr oss inte om det är ett litet lag eller Bodö/Glimt som står på andra sidan. Det gillar jag, och det är mycket Stefans förtjänst.

Ni klickar?

– Ja, jag skrev på mitt kontrakt direkt efter Stefan kom hit. Det var tufft att möta Hammarby när han var där, och jag gillar verkligen hans fotboll.

Vad gillar du?

– När vi mötte Rosenborg såg det ut som att de inte ville ha bollen i långa perioder. Så mycket styrde vi. Och såg du matchen mot Kristiansund? Vi ledde med 3-0 i halvtid men det kunde stått 6-0, vi var totalt överlägsna. Vi har kommit riktigt långt. Det är bara de sista justeringarna som ska till.

Molins har kommit igång med snacket. Han fortsätter entusiastiskt att berömma Billborns sätt att se på fotboll och få ut budskapet.

– Jag ska berätta en kul sak. Jag har tränarambitioner själv. När jag var 21-22 fick vi Pep Clotet som assisterande tränare i MFF och hans sätt att leda träningarna var helt otroligt. Han förklarade så mycket för oss: övningarna, filosofierna, hur det hängde ihop. Jag köpte ett block där jag började anteckna en massa av det som han sa. Sedan dess har blocket blivit liggande, jag har liksom inte haft något att skriva. Fram tills nu.

Du antecknar vad Billborn lär ut?

– Ja, för man lär sig så mycket. Vilka ytor som man ska hitta och hur. Hur man kommer ur press mot en, två eller tre anfallare. Hur man förklarar grundläggande saker. Jag tror det ger mycket mer att lyssna på Stefan än att gå kurser.

KORRIDORSSNACK. Molins och Serge-Junior i norska katakomber.

Stefan Billborn låter uppriktigt förvånad när jag upplyser honom om Molins tränaranteckningar. Men att han utvecklats i sitt värv håller han med om.

– Jag försöker ju vässa till mig hela tiden.

Många tror nog att du tänker på fotboll dygnet runt. Stämmer det?

– Nja. Man kommer aldrig undan, det kan vara svårt att koppla av. Men jag försöker ju: kolla film, läsa en bok. Och där är det bra med Jocke (Björklund), vi är bra på att snacka om annat än fotboll när vi är lediga.

Hur ser livet ut i Sarpsborg då?

– Jag bor en bit utanför centrum. Det verkar inte vara någon bostadsbrist, vi åkte runt och tittade på olika alternativ. Nu bor jag i en liten lägenhet.

Du tog en liten lägenhet när du kunde välja och vraka?

– Det var möblerat. Det passade mig ganska bra, då slapp jag tänka på det.

Hur mycket Södertugg kör du här?

– Alldeles för mycket. Man får ju feeling ibland… man vill ju inte hamna i svorsk-facket som alla andra tränare.

Det är bara att ge upp.

– Haha, är det så? Man har ju redan börjat slänga in vissa norska ord. ”Vad trenger du?” Men det är inget större problem. Det är så nära gränsen, dialekten är ganska enkel och de äldre har växt upp med svensk tv. Andra dialekter förstår man inte hälften av. Mats Solheim, han är från något som heter Stryn tror jag. Riktigt lurigt. Det är samma med danskan, om inte värre. När Björn Paulsen gick igång på bred jylländska förstod inte ens Köpenhamnarna vad han sa.

Saknar du Stockholm?

– Mest vännerna. Jag hinner ju inte göra så jävla mycket utanför fotbollen. Och det tar fem timmar och en kvart att köra dit, det är inte så farligt.

När vi träffas har Billborn just varit ”hemma” i Stockholm en sväng. Enligt ett sociala medier-rykte var han även på Kvarnen och levde om. Billborn skrattar åt påståendet.

– Stämmer inte, men jag var ganska nära. På (restaurangen) Biblioteket på Medis. Så det var väl någon som såg mig i krokarna. Nä, Kvarnen alltså, det ska mycket till. Jag gillar stället, men ska man vara hemma någon dag får man se till att vara lite mer i fred. Jag bor på Kungsholmen och gillar att ta något kvartershak där man är mer inkognito. 

Du gillar inte att få ryggdunkningar?

– Jo, det är trevligt att snacka med supportrar. Men jag vill hålla en låg profil. Vi var ju på träningsläger samtidigt som Hammarby i Marbella men jag ville inte gå på deras matcher. Varför ska jag dit och sprätta när de kan få lugn och ro?

Trots att en god del vatten har runnit under broarna sedan avskedet från Hammarby, som är inne på sin andra tränare post Billborn, har det inte ens gått ett år sedan han fick sparken.

När jag frågar hur han ser på det dramatiska slutet blir Billborn något reserverad, även om jag dröjer kvar vid ämnet med ett antal följdfrågor.

– Jag tänker inte så mycket på slutet, jag tänker mest på de fina åren som jag hade i klubben. Jag menar, när det blir ett sånt avslut, vad ska jag göra? Ska jag slänga skit på någon? Nä. Det får vara. Jag vill klubben det bästa. 

Han tänker till lite.

– Och sen var det väl ingen chock heller att jag skulle få gå. Man märkte att det var på gång. Man märker sånt.

Vill du träna Hammarby igen en vacker dag?

– Javisst, det vore fantastiskt. Jag får se till att bli lite bättre först bara.

Ett tåg blåser förbi bakom läktaren där vi sitter. Några av lagets bänkspelare kör avslutsövningar framför oss.

Vi pratar om vad pressen på resultat betyder för en tränare. Billborn säger att han vill bli bättre på att njuta av framgångar. Att stanna i nuet.

– Jag är jävligt dålig på att glädja mig åt segrar. Jag njöt knappt under andra halvan av 2019 där vi hade 15-1-1 i matchsvit.

Vad beror det på?

– Det är en svår balansgång. Man ska hitta vad vi kan förbättra, men man ska inte fastna i skitsaker. Jag är för benägen att gå in i gyttret. För det personliga välbefinnandet är det ju en katastrof. Man mår piss ibland.

Billborn vänder på resonemanget igen.

– Alltså, spelarna måste förstå att jag aldrig blir nöjd. Det är jätteviktigt. Men det gäller också att leda, vara positiv, lyfta fram det som fungerar främst.

Kan du komma på någon tränare som är en förebild i att se livet från den ljusa sidan?

Billborn funderar utan att komma på ett enda exempel. 

– Jag tror att många tränare är självspäkare. Det är svårt att förklara, jag tror man måste uppleva det. Jag har varit med i ett par undersökningar om elittränares välbefinnande och det är inte högt alltså.

Matcherna är väl terror för många?

– Jag kan ta ett exempel. Jag och Jocke har träningsklockor som visar på daglig aktivitet. Man ska nå upp till hundra procent där. I cupfinalen hade vi på oss klockorna med noll procent när det började. När det hela var över låg jag på 220 procent och Jocke på 240. Då förstår man att man inte mår bra. Man kan se lugn ut, men pulsen är ju bara dam-dam-dam.

Samtalet ebbar ut, vi reser oss och lämnar läktaren. Vi går igenom ett gym där tre spelare lyfter vikter.

”HÄR LYSER FLITENS LAMPA!!!” vrålar Billborn till spelarna som inte ser ut att förstå ett ord.

Därefter stöter vi in i klubbens sportchef Thomas Berntsen och vi tre hamnar i en engagerad diskussion i hur man formerar en trupp på bästa sätt, vilket skulle kunna utgöra startpunkt för ytterligare ett reportage av den här längden.

Det får bli en annan text.

Fem dagar efter mitt besök vinner Sarpsborg med hela 5-2 på bortaplan mot Tromsö, vilket innebär att Billborns nya gäng delar tredjeplatsen med Bodö/Glimt efter fyra omgångar trots ett knepigt spelschema.

En mycket bättre inledning kunde klubben inte ha hoppats på, vare sig spel- eller resultatmässigt, och det råder inga tvivel om att Billborn redan har blivit en populär profil sin nya hemstad.

Men om han klarar av att njuta av den fina starten?

Att döma av hans uttalande efter matchen har han fortsatt viss utvecklingspotential. För även om Billborn nämner att det fanns många positiva delar att lyfta fram i 5-2-segern kan han inte skaka av sig känslan av att det fanns mer att hämta.

– Jag är förbannad på att vi inte vinner med 10-0 när vi kan vinna med 10-0, lyder den svenska tränarens citat på klubbens hemsida.

LÄS MER. Reportage: Williots vägval – månaderna som han aldrig kommer att glömma