Det är oroväckande att Sveriges största klubbar säljer sina största talanger till Danmark. Om det är jag och Sportbladets Robert Laul överens. Men sedan tar det stopp. [the_ad_group id="566"] Hur mår Allsvenskan egentligen? När AIK, trea i den allsvenska maratontabellen, och IFK Göteborg, tvåa i den samma, säljer tre av sina främsta talanger (Eric Kahl, Emil Holm, Rasmus Wikström) till Danmark kan det vara läge att ställa frågan. Vilket min före detta kollega Robert Laul också har gjort i en krönika efter Örebro SK-AIK där han beskriver en sömnig liga med låg attraktionskraft – ett spår som han varit inne på ett antal gånger. Det sista håller jag för övrigt inte alls med om, jag är övertygad om att Allsvenskan kommer att leva och frodas i (minst!) gammal god stil när arenorna kan fyllas upp på riktigt igen. Och det är supportrarna och kulturen runt sporten som är det verkligt speciella med vår serie. Laul driver också tesen att dansk och norsk fotboll har sprungit ifrån den svenska, vilket jag inte heller helt håller med om. På sponsorsidan ligger de svenska klubbarna visserligen efter, och det är illavarslande, men publiken är större här och, om man jämför med Danmark, är klubbarna i regel mer stabila. I Danmark har man ingen 51-procentsregel vilket gjort att utvecklingen spretat åt alla möjliga håll på senare år. Vissa klubbar har blivit uppköpta av utländska investerare med mer eller mindre klara syften, och det är sannerligen inget scenario att hoppas på även för vår serie. Om man ser till Europarankingen är Danmark en bit före oss, men trenden är inte enbart positiv. Norska Eliteserien är något bättre, men ändå ungefär jämbördig med Allsvenskan (vilket i och för sig kan ses som ett svenskt underbetyg.) Däremot är det lätt att se att flera danska klubbar har en annan typ av sportslig strategi än den typiskt svenska. I korthet går den danska modellen ut på att köpa yngre spelare, skriva längre kontrakt och på så sätt tjäna mer pengar i form av spelarförsäljningar. I Sverige är det vanligare att man lägger störst pengar på etablerade spelare som ger ingen eller liten avkastning vid avskedet. Vad som är mest framgångsrikt på sikt är enkelt att svara på: den danska strategin är inte bara bättre, den är överlägsen. För om Sönderjyske köper Emil Holm, 20, från IFK Göteborg får de inte bara använda honom i en bättre ålder än Blåvitt, de kommer också med all sannolikhet få mycket mer pengar än IFK Göteborg som skolat spelaren sedan 12 års ålder. När AGF Århus köper AIK-produkten Eric Kahl, 19, är prognosen den samma. Visst får AIK en bra slant på vägen, men det är danskarna som sannolikt både får den klart bästa prestationen och avkastningen. I Robert Lauls analys menar han att de danska värvningarna beror på en struktur och hänvisar till sponsorintäkterna.  ”Utvecklingen är inte enskilda sportchefers fel” skriver Laul och på nytt måste jag opponera mig. Jo, det kan finnas mer pengar i den danska ligan, men så stor skillnad är det trots allt inte. Den stora skillnaden handlar inte om hur mycket pengar som man använder, utan HUR man använder dem. Och visst är det är upp till enskilda sportchefer att ta de avgörande besluten, det är i själva verket ofta där som knuten sitter. Frågan är snarare om man... ... ska maxa truppkostnaderna varje år?  ... ska fortsätta att skriva långa kontrakt med äldre spelare och vänta med talanger tills de slår igenom i a-laget? ... ska sommarvärva hysteriskt varje gång man ser chansen att avancera ett par tabellplaceringar? ... eller om det finns en annan väg där man med utvecklingsfokus och långsiktighet på några säsonger kan ändra förutsättningarna helt för sin klubb? Jo, det finns ju det, vilket jag skrivit ett antal krönikor om vid det här laget. Det har även Lukas Berglund gjort på ”AIK-tankesmedjan” 2091. Lukas jobbar som konsult med att analysera data åt företag och har hjälpt en (ej namngiven) klubb i utlandet med att lägga upp transferstrategier, vilket ter sig ganska logiskt då Berglund enligt egen utsago har byggt upp ett dokument med ”data över alla övergångar i världen de senaste 10 åren” (jag lovar att jag ska faktakolla den uppgiften vid läge). När jag intervjuade Lukas Berglund – den intressanta texten kommer imorgon på sajten – slog han inte bara fast hur mycket yngre spelare som danska klubbar satsade på än svenska, utan även hur mycket det skiljer i kontraktslängd. I Sverige ligger snittavtalet för en spelare på 18,4 månader medan motsvarande siffra i Danmark är 32,9 månader – det vill säga nästan dubbelt så långt, vilket är minst sagt anmärkningsvärt. Hade svenska klubbar jobbat på det danska sättet, och prioriterat längre avtal med sina talanger, hade de inte behövt sälja i halv panik över sundet, utan i godan ro kunnat vänta på rätt läge då större klubbar från större ligor klivit in. Pengarna hade då i standardfallet kunnat återinvesteras i kärnverksamheten istället för att täppa till hål. Det må vara en enkel slutsats, men den är lika klar som underbyggd och gäller en majoritet av klubbarna. Svensk fotboll bör ställa om så snart som möjligt. LÄS MER. Oskar Månsson: Afrika kan vara skillanden mellan succé och misslyckande

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription