De afrikanska marknaderna blir allt mer lukrativa.
De andra marknaderna blir allt sämre.
De statistiska trenderna är tydliga och vissa allsvenska klubbar borde ställa om.
Helst redan igår.
För ett tag sedan skrev jag den här texten som vissa av er kanske minns.
Den handlade om framgångsfaktorer inom fotbollen och ifrågasatte varför fler klubbar inte använde sig av kunskapen som trots allt finns att tillgå. Ja, vissa klubbar jobbar i stort sett i motsatt riktning vad gäller sportsliga strategier.
Om man ska förenkla resonemanget handlar det om att ekonomi är den enskilt största framgångsfaktorn och att det – förutom publik och sponsorer – finns tre viktiga saker: I) att äga truppen på egen hand, II) att behålla marginalerna och III) att sälja spelare.
Om man kan läsa en årsredovisning, eller bara har ett sinne för proportioner, är det lätt att se varför den tredje punkten kan vara avgörande. Vad gäller fasta intäkter finns ett tak (Malmö FF kan ses som ett undantag med konstanta chanser på europeiska gruppspel), men vad gäller spelarförsäljningar finns inga begränsningar.
De som lyckas bäst i den kategorin kommer få en konkurrensfördel som saknar motstycke. Det kan kan man tycka vad man vill om, men så är det i alla fall.
Så hur ska man sälja spelare? Det mest naturliga är att utveckla talanger på egen hand genom ungdomsverksamheten, vilket vissa klubbar kan. Det som krävs då är en genomtänkt strategi som bygger på tålamod och att man inte värvar för många äldre spelare till a-truppen.
Det andra svaret stavas Afrika.
Av allsvenskans hundra dyraste försäljningar under 2000-talet är 34 utländska, enligt Transfermarkt. Hälften av dem kommer från Afrika och dominansen har blivit tydligare på senare år. Mycket tydligare.
I övrigt går det knappt att se några mönster. Fem spelare kommer från Brasilien, men bara en (Neto Borges) under de senaste tio åren.
Tre kommer från Island. Två från Danmark, två från Norge… och sen hittar jag inte andra nationer med mer än en affär. Inte heller om man räknar kontinenter eller regioner går det att dra några särskilda slutsatser.
Åtminstone inte några positiva sådana. Om man ska vara krass – eller bara uppriktig – kan man konstatera att det för det mesta är en dålig affär att värva från andra utomnordiska ligor än de afrikanska söder om Sahara. Visst kan vissa spelare prestera på kortare kontrakt, eller utan att generera övergångssummor, men om man jämför med spelarna som sålts dyrt är det en rungande klasskillnad även beträffande sportslig prestation.
Att värva från Balkan eller övriga Östeuropa, Syd- eller Nordamerika är ingen bra idé ur ett makroperspektiv. På 90- och 00-talet kunde det kanske fungera, men inte längre. Nederländare, engelsmän, fransoser? Nä, värva då hellre inhemskt och mer långsiktigt.
Inte helt oväntat är det ekonomin som styr. Det finns få ligor där spelare med högre potential än allsvensk nivå spelar för mindre pengar än vad man betalar här. Dessutom talar geografin ofta till vår nackdel. Om en talang poppar upp på Balkan ska det mycket till för att svenska klubbar ska gå före hundra rikare klubbar som ligger närmare.
Övriga Norden då, att värva från Danmark, Norge eller Island? Behöver inte vara fel, det finns många goda exempel, men topptalangerna går till större ligor direkt. Undantaget är IFK Norrköping som med speciella kontakter etablerat sig som en mellanstation för en del isländska löften, däribland supertalangen Isak Bergmann Jóhannesson.
I jättelika fotbollsnationer som Ghana, Nigeria och Elfenbenskusten kan svenska klubbar däremot värva topptalanger, ibland de allra främsta. Inför den här texten ringde jag till agenten Patrick Mörk för att höra om hans analys om varför det är möjligt. Mörk har egna intressen i saken – han har jobbat med västafrikanska spelare i många år – vilket man ska väga in i omdömet. Men det hindrar inte mig från att dela kärnan i analysen.
– Om jag är överraskad? Nej, det är ingen överraskning att hälften av de största försäljningarna kommer från Afrika. Det är uppenbart att vissa klubbar, exempelvis i Stockholm, byggt sina ekonomier på afrikanska försäljningar, säger Mörk.
– Om du åker till Brasilien, Argentina eller Colombia kanske du kan värva talang 58 eller 78 i landet. Priserna är så pass höga nuförtiden. Men om Malmö FF eller AIK åker till Västafrika kan de ha möjlighet att värva nummer ett, två eller tre i hela landet.
Är det så lätt?
– Nja, lätt är det väl aldrig. Men om man har rätt kontakter och är villig att lägga ner tid kan man komma långt med en vanlig allsvensk budget.
Förutom att afrikanska spelare är mindre scoutade och hade fått problem med arbetstillstånd i vissa länder ser Patrick Mörk två orsaker till varför Sverige kan locka till sig de bästa spelarna. Dels handlar det om ett regelverk.
– Jag tycker att det är orättvist att det fungerar på det sättet, men som icke EU-spelare måste man vara 18 år för en internationell övergång. En islänning kan lätt flytta när han är 15, men en afrikansk spelare måste vänta. Om det skulle dyka upp Jordens största talang på Madagaskar måste han ändå vänta till 18-årsdagen innan han kan flytta till Europa.
Mörk fortsätter:
– Jag vet att många franska klubbar tycker att det är för låg nivå på akademierna i Afrika. Om man jämför en ung fransman som börjar i Monacos eller Rennes akademi när han är 16 med en afrikan som tar sitt första steg i Europa när han är 18 år så är risken att afrikanen halkat efter i utbildningen.
Lösningen blir därför att de större klubbarna i Europa ser Skandinavien som ett slags kontrollstation, enligt Mörk.
– Skandinavien är ofta en lagom nivå för de största talangerna när de är 18. Därefter kan klubbar i Belgien, Frankrike eller Italien bedöma spelarna på ett lättare sätt. Då betalar de hellre bra mycket mer för att få säkrare svar på vilken potential som spelaren har.
Att den afrikanska marknaden är viktig är knappast en nyhet för alla som håller på Djurgården. Utan Bosse Anderssons kontakter och minst sagt framgångsrika affärer på kontinenten hade DIF sannolikt bara varit en allsvensk mittenklubb, vilket ger ett visst perspektiv. Nu är det istället Djurgården som för stunden framstår som Malmö FF:s främsta utmanare.
Hammarbys Afrika-spår som man initierade för några år sedan har också redan blivit en jättelik succé för en klubb som var usel på att sälja under lång tid. Häromdagen säkrades runt 20 extra miljoner då Odilon Kossounou såldes från Club Brügge till Bayer Leverkusen för sisådär 300 miljoner kronor, apropå att kunna värva de största talangerna från stora fotbollsnationer.
(Det är värt att poängtera att jag inte räknar in vidareförsäjlningsklausuler i min sammanställning. Hade jag gjort det hade Afrika dominerat än mer.)
Med HTFF-projektet igång kan Hammarby hela tiden ha ett helt gäng talangfulla afrikanska spelare i träning och matchspel, vilket känns snudd på orättvist. Potentialen i ett sådant upplägg – om man lyckas hålla det flytande – är inget annat än enorm. Att chefsscouten Mikael Hjelmberg lika ofta tycks befinna sig på afrikansk mark som svensk lär fortsätta ge Hammarby stora fördelar i många år.
AIK hade stor framgång i början av tiotalet med sina afrikanska värvningar, såväl sportsligt som ekonomiskt, men släppte spåret ungefär när Hammarby tog upp det (i AIK:s trupp finns endast återvändaren Ebenezer Ofori, 26, och Erick Otieno, 24, som hittades i grannklubben Vasalund). Alexander Isak-försäljningen 2017 gav en stor skjuts till hela föreningen och ett SM-guld året därpå, men nu är ekonomin ansträngd igen.
Hade AIK värvat ett par talanger från Västafrika per år under de senaste sex-sju säsongerna hade den inte varit det. Det är mer troligt att AIK behållit eller utökat avståndet till klubbarna som nu kommit ikapp.
Så finns det några baksidor med att värva från Afrika?
Ja, man kan ställa frågor om hur sunt det egentligen är, men jag har svårt att dra några generella slutsatser utan att ifrågasätta världsfotbollens, hela systemets, rimlighet och den diskussionen ska jag inte trötta ur er med nu. Jag ser heller inga grundläggande skillnader mellan att kontraktera spelare från exempelvis Elfenbenskusten och Brasilien eller Serbien. Det viktiga, oavsett karaktär på värvningarna, är att man som klubbar uppträder korrekt, att pengarna hamnar där de ska och att man tar ett socialt ansvar. Det gäller att ha respekt för vilken omställning som det är för en 18-årig ghanan eller nigerian att komma till Sverige. Här upplever jag att vissa klubbar, framförallt på lägre nivå, inte erbjudit det stöd som de unga killarna hade behövt – jag har dessvärre sett några sådana fall på nära håll.
Men jag har också bevittnat ett antal lyckliga historier där drömmar gått i uppfyllelse.
Om man ska dra resonemanget till sin spets – vilket backas upp av historien, statistiken och trenderna – borde allsvenska klubbar bara värva afrikanska spelare när de går utanför Nordens gränser. Alla andra marknader kan de strunta i.
Eller säg åtminstone så här: om man ska värva från andra ligor bör man ha synnerligen goda särskilda skäl till att göra det.
Odilon Kossounou gav som sagt klirr i kassan till Hammarby häromdagen, den övergången är redan värd runt 70 miljoner för Bajen. Akinkunmi Amoo och Edward Chilufya står näst på tur att bli storaffärer. Om vi blickar över sundet sålde FC Nordsjälland nyligen Kamaldeen Sulemana till Rennes för runt 150 miljoner kronor, vilket visar i vilken riktning vinden blåser.
Ingenting tyder heller på att vinden kommer att vända. Desto mer tyder på att den kommer öka i hastighet.
FLER TEXTER PÅ SAMMA TEMA
Oskar Månsson: Alla vill vinna i längden men få gör vad som krävs
Oskar Månsson: Ingen annan framgångsfaktor kommer i närheten
