I nödens år 2020: Vad har hänt med laguttagningarna? Hur står det till med spelarnas psyken? Hur mår de egentligen? [the_ad_placement id="under-ingress-hammarby"] Det var i år som det skulle hända. Efter sin sprudlande fjolårssäsong var Hammarby andrahandsfavoriter efter Malmö FF. Undertecknad hade Bajen som etta, vilket kommer bli ett guldtips att minnas. Muamer Tankovic och Alexander Kacaniklic knackade på landslagsdörren efter sina fenomenala säsonger. Jeppe Andersen och Darijan Bojanic var lika bra i stort sett och Nikola Djurdjic... ja, han var nog lagets viktigaste spelare. Så kom nödens år 2020. Säsongen sköts upp. De förmodade toppkonkurrenterna som uppenbart inte var i slag fick mer tid på sig och Hammarby tappade fart. Nikola Djurdjic lämnade som en bad boy innan det hela drog igång. Muamer Tankovic har också lämnat, vad det verkar, efter en tredjedels säsong där formen och motivationen försvann efter en fin inledning. Alexander Kacaniklic har bytt idel topprestationer mot mestadels anonyma sådana. Jeppe Andersen har inte nått samma höjder som i fjol. Darijan Bojanic briljanta/nonchalanta spelstil har dragit för mycket åt det senare hållet. Ja, när vi ändå är igång kan vi lista fler spelare som det inte stämmer för: Nyförvärven Abbe Khalili och Paulinho har inte bidragit särskilt mycket av olika anledningar. Simon Sandberg har inte kommit igång när han inte varit skadad. Imad Khalili är inte en spelare som gör skillnad längre. Aron Johannsson har gjort noll mål som nia på sjutton allsvenska matcher och hundra avslutsförsök. Junior är dessvärre inte i närheten av kapaciteten som han hade före korsbandsskadan. Vladimir Rodic är ständigt styvmoderligt behandlad av Stefan Billborn. Här skulle analysen kunna stanna – och så hade vi konstaterat att Bajen helt enkelt inte räcker till – men den gör faktiskt inte det. Hammarby har visat glimtar av 2019:s skyhöga kapacitet även i år. Den finns ju där någonstans, men så fort som det har sett ut som att det ska lossna och bara rulla på har något kommit i vägen. En smått absurd derbytaktik mot AIK, till exempel, eller andra märkliga laguttagningar från Stefan Billborn. Vad har hänt där egentligen? Det är som att han tappat fingertoppskänslan i samma takt som truppen har mist sitt självförtroende. Allt mer pekar dessvärre på att det här – i synnerhet sedan Nikola Djurdjic har lämnat – är ett gäng som är starka i medvind och svaga i motvind. Emellanåt ser det ju närmast paralyserat ut. Igår kväll till exempel: Efter att Stefan Billborn korrigerat sin underliga startelva fick Hammarby ett massivt övertag på Falkenbergs FF. Det blev 1-1 och det var på väg att bli 2-1 när Alexander Kacaniklic tvingades halta av och Bajen oturligt nog avsluta med tio man, vilket gjorde att spelarna kom av sig helt. Det var som om det under en liten period bara flöt på för att alla slapp tänka, men så fort det kom enmotgång knöt det sig. När det återstod en halvminut och Hammarby hade kontroll i backlinjen klarade de knappt av att skicka upp bolljäveln mot straffområdet – så veligt betedde sig spelarna. Hur mår de egentligen? Startuppställningen förtjänar en egen liten passage. Hammarby visste på förhand att de skulle ställas mot ett Falkenberg som backade hem i en 5-3-2-formation och att nycklarna för att spela förbi en sådan taktik är kreativitet och löpvilja. Det är heller ingen match som man kan “chansa” med för tränarteamet som snart har kniven på strupen. Att man då väljer en märkbart formsvag Junior före en – visserligen också ganska formsvag – Darijan Bojanic övergår mitt förstånd, liksom att Imad Khalili prioriteras före Vladimir Rodic eller Alexander Kacaniklic. (Den sistnämnde behövde kanske vila?) Den här gången fick Gustav Ludwigson starta, vilket var det uppenbart rätta valet (jag är nästan säker på att Bajen hade vunnit mot Helsingborg i förra omgången med Ludde från start istället för Aron Johannsson – det var ett av alla tillfällen när det borde ha lossnat för Hammarby) men att det totalt sett skulle bli för lättläst och statiskt mot Falkenberg var ingen avancerad gissning när man såg laguppställningarna. Vem skulle slå genomskärarna och bryta linjerna från mitten? Vem skulle dribbla förbi sin gubbe på kanten? När Bojanic, Kacaniklic och Rodic väl var på plan samtidigt var det snudd på utklassning spelmässigt, men så kom den där skadan som saboterade kvällen... och som ställer till det inför derbyt mot Djurgården. Redan nu vet vi att Kacaniklic missar helgens prestigemöte vilket sätter Billborn i en knivig sits i en match som närmar sig ödeskaraktär för honom. Eller är det tvärtom månne?  Att ta ut en elva med så många spelare borta – även Tim Söderström och Simon Sandberg linkade av igår kväll – är kanske inte alls svårt: det är bara att stoppa in de som är kvar och har levererat någorlunda. Att det kommer att bli tufft mot det formstarka Djurgården kan en idiot däremot räkna ut vid det här laget. Att mycket måste bli bättre i Bajen, likaså. Det är lätt att peka finger i ett sådant här läge, och man kan sätta frågetecken på vissa håll för truppbygget, men grundkvaliteten och fotbollskunnandet ser jag alltjämt som det minsta problemet. Värre då med de återkommande skadorna, de mentala knutarna och Stefan Billborns tveksamma tajming som i kombination gör att Hammarby har gått från att göra 75 mål på en säsong till att bli ett anonymt mittenlag ett halvår senare med en i stora stycken identisk trupp. Som det ser ut nu har jag svårt att hitta argument för varför Bajen skulle ta poäng av Djurgården på söndag, och då är det trots allt ett derby med DIF som vi talar om.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription