2022 var året Djurgården bröt en decennier lång tradition av underprestation i Europa och gick till gruppspel.

Med på resan var Fotboll Sthlm, som i Rumänien, Cypern, Dublin och Bryssel följde Blårändernas varje steg. 

Nu låser vi upp Draculabloggen, Viktor Asps samlade krönikor från resan till bortamatchen mot Rumänska Sepsi Sfantu Gheorghe.

Djurgårdens dubbelmöte mot Sepsi Sfantu Gheorghe, vars båda matcher slutade 3–1, var kanske inte den rent sportsligt mest minnesvärda omgången i Blårändernas Europaspel.

Men resan till Transylvanien och det Orbanstödda, ungerskspråkiga Sepsi Sfantu Gheorghe stack ut – både för de supportrar som gjorde resan och Fotboll Sthlms utsände.

För möjligheterna till god bevakning har sällan bättre. Spelare gick att intervjua både på hotellet och träningsanläggningen. Behövde vi skjuts kunde man få åka med antingen fysteamet eller supportrarna. Sepsi själva släppte in oss i maktens korridorer, lät oss se omklädningsrum och berättade om tillvaron som ungerskspråkig minoritet i Rumänien. Det gick helt enkelt att komma händelserna nära på ett sätt som inte alltid är möjligt ens hemma i Sverige.

Därför låser vi nu upp Draculabloggen, Viktor Asps fem krönikor från resan till Rumänien.

1 augusti 2022: Mot Rumänien, Orban och nya äventyr i östled

Två lag står mellan Djurgården och drömmen om ett gruppspel.

Nästa anhalt: Sepsi Sfantu Gheorghe från greve Draculas Transylvanien.

Imorgon flyger Fotboll Sthlm ner till Rumänien för att följa varje steg. 

Det blev hetsig stämning när Djurgården slog ut Rijeka. 4–1 över två matcher var ett resultat man nådde först efter rasistiska apljud mot Joel Asoro, gruff mellan spelarna i matchens slutskede och en uppmärksammad klackledarinsats från Bosse Andersson. När man pratar med folk i och runt laget kommer det fram att DIF allt som oftast varit rejält irriterrade på det kroatiska motståndet.

Under bortamatchen i Rijeka upplevde Djurgården att kroaterna till allsköns möjliga tjuvknep för att hitta sportsliga fördelar. På träningen kvällen innan match spärrades första halva planen av, varpå Djurgården fick tjata sig till elvamannaträning. Det fick de till slut, men då ska Rijeka ha haft synpunkter på vilka övningar som fick göras var. På vissa ytor höll inte gräset för att vända med dobbar. När väl den saken var ur världen ville inte Rijeka ordna ordentlig belysning över arenan.

Om Sepsi Sfantu Gheorghe är mer sportsliga än Rijeka återstår att se. Klart är att det på förhand verkar vara en helt annan match än den i Kroatien. Den adriatiska kusten är utbytt mot det rumänska inlandet, Rijekas stolta klubbhistoria mot elva år gammal uppstickarklubb, och följet beräknas av Djurgården själva uppgå till cirka 300 blårandiga (i dagsläget har 150 biljetter sålts till medlemmar och säsongare, och även om det finns plåtar till matchen kvar har supportrarnas slantar gått till Rijekaresan, tror DIF:s SLO Nils Ek).

Ja, ni hör ju. Dit DIF ska finns inga Medelhavsstränder eller romerska fornlämningar, däremot en Orbanfinansierad fotbollsklubb och en två timmars bilresa till byn Glod (namnet betyder lera på rumänska), inspelningsort för Borat. Något för konnässörerna, helt enkelt.

Att få hänga med ner till Rumänien höjer humöret av flera anledningar. Kanske först och främst för att Djurgården under året varit den klart enklaste klubben att jobba med ur mediasynpunkt (under året har vi bland annat fått hänga med på scoutinguppdrag, se ritningar på nya klubbhus, följa Haris Radetinac i småbarnspappevardagen samt lunchat med Bosse i Roslagen).

För skäl att bevaka DIF finns det gott om. Det här är året då Bosse Andersson för kanske första gången sedan Källströms dagar fått bygga en trupp som skulle prestera här och nu, där pengarna lagts på kvalitetsspelare med starka cv:n, inte tonåriga afrikaner som skulle behöva tålamod och inskolning. Det dröjde ett tag innan Djurgården fick upp farten, men nu dundrar laget genom både allsvenskan och Europakvalet – tävlingen som Bosse Andersson på förhand pekade ut som årets viktigaste.

Dessutom: det är inget ointressant fotbollsland vi ska till. De som läste motståndarkollen har pejl på att klubben Djurgården möter är Viktor Orbans privata nationalisthobbyprojekt, tänkt att stärka den ungerska identiteten i Szeklerlandet och stärka Ungerns anseende i regionen. Men det är bara en extra krydda till det fascinerande Fotbollsrumänien.

Eller vad ska man säga om ett land där den största klubben hamnat i en ägardispyt med landets försvarsmakt om rätten till det egna namnet och emblemet – en tvist de förlorar i rätten, med följden att Steaua Bukarest numer heter FCSB, länge spelat med en svart fyrkant på bröstet där emblemet borde sitta och framför en resultattavla där det bara står “hemmalag”?

Ja, tacka Gigi Becali, enligt These Football Times “Europas sämsta klubbpresident”, fåraherden som efter kommunismens fall blev en av Rumäniens rikaste män samt ledamot i landets parlament. Under sina 19 år som Steauapresident har Becali bland annat sparkat ett tränare för att denne var “för mycket muslim”, kallat Lady Gaga för “Satans lärjunge”, anklagat judar för infiltrera rumänsk politik, sagt att “värvar man en bög vinner man aldrig en match igen” och kallat en mörkhyad tv-hallåa som bevakade Europaparlament för “apa”. Ibland har han behövt ratta Steaua från bakom lås och bom: 2013 dömdes han till tre års fängelse för att ha kidnappat tre män och inblandning i en märklig markaffär.

Nu är det inte Steaua Bukarest som Djurgården möter, men alla fotbollsländer där den största pampen har en närtidshistorik som Gigi Becali är platser man bara måste besöka.

2 augusti 2022: Steget före DIF – Fotboll Sthlm på plats i Transylvanien

Fotboll Sthlm har landat i Rumänien.

Här är våra intryck från frispråkiga taxichaffisar, nostalgiska SLO:er och en playoff-lottning som var allt man kunde hoppas på.

Det var först ikväll som Djurgården landade i Rumänien, så än så länge finns det inte mycket att rapportera om i a-lagsväg. Men i morse hamnade Fotboll Sthlms utsände av slump på samma flyg som Djurgårdens säkerhets- och arrangemangsdelegation, och där fann SLO:n Nils Ek tid att reflektera lite över de olika platser dit supporterskapet och jobbet tagit honom.
– Senast vi var nere i Hockeyallsvenskan mötte vi Bofors. Man hade ju tyckt att Färjestad var bonniga raggare, men Bofors är en egen nivå. De är såna bönder att de inte ens får vara med i Färjestadklacken. När vi var där sålde de oöppnade läskburkar i kiosken som folk hivade iväg. Det är farligt på riktigt. I dokumentären om den säsongen slutar det med att vi går upp och att någon springer in på isen och bara vrålar in i kameran: aldrig mer Bofors!

Ett annat ämne som avhandlades var Djurgårdens bortafölje, som beräknas bli runt 300 personer. Inga Rijekanumerär, och på Skavsta diskuterade DIF-delegationen om siffran var bra eller inte. Några supportrar som slog sig ned bredvid var besvikna, Nils var av hållningen att man får ha förståelse för att supportrar som redan lagt pengar på att resa till Kroatien och Häcken måste snåla lite.

Annars är de intryck Djurgården får av Sepsi i arrangemangsväg att det rör sig om en ganska rak klubb som tycks hyfsat enkel att ha att göra med. Matchen verkar bli slutsåld och Sepsi verkar ha ganska bra stöd i staden, dock ingen organiserad supporterscen. Men det är en märklig förening, vilket den som läste motståndarkollen listade ut, och i taxin från flygplatsen passade chauffören Cristian på att lägga ut texten om den ungerskspråkiga staden.
– De är rasister mot oss rumäner, tycker jag. De ser ned på oss. De kom hit för århundraden sen, men trots att de bor i Rumänien vill de inte prata rumänska.

Redaktionens resebyrås val att ta tåget från Bukarest till Sfantu Gheorhge ledde till reaktioner. Ett nybörjarmisstag, menade chauffören, och skruvade ner Snoop Dogg-låtarna som dunkade i bilen.
– Tåg? Du kan inte mena allvar. De går aldrig i tid, blir alltid försenade, folk stinker svett, toaletterna går inte att använda. They are third world country.

Det vete katten. Mitt var i alla fall punktligt, rent och utrustat med fungerande toaletter. För djurgårdare som ska ta sig från den rumänska huvudstaden har jag inga skäl att avråda från CFR.

Ikväll blev det också klart att om Djurgården tar sig förbi Sepsi väntar vinnaren i mötet mellan cypriotiska Apoel och kazakstanska Kyzylzhar. Där räknar jag med att laget från det hopplöst otillgängliga Petropavl får respass (Kyzylzhar står i 9,5 gånger pengarna hos Bettingexpert, vad nu det är värt), och faktiskt, att Djurgården slår ut Sepsi. Laget är inne i en hysterisk formtopp, har inte visat några sprickor i fasaden och stått för två imponerande vändningar i tuffa matcher. Det kombinerat med självförtroendet som Rijekasegern ingav borde räcka långt.

Man ska inte gå händelserna i förväg, men lyckas bara Djurgården mot Sepsi har vägen aldrig varit lika krattad till Europaspel. Apoel är förvisso rankade som det 91:a bästa laget i Europa, före bland andra Rapid Wien, Schalke och Bodö/Glimt, på totalt 18 000 insamlade koefficientpoäng, men av dem är bara 2500 insamlade de senaste två åren. Det stärker uppfattningen att Apoels goda rykte är en produkt av gamla meriter. De senaste tre åren har de förluster mot lag som litauiska Suduva Marijampole, luxemburgska F91 Dudelange och tjeckiska Slovan Liberec på meritförteckningen. I cypriotiska grundserien var de ifjol sju poäng bakom ettan Apollon Limassol, det i en serie som spelades över bara 22 matcher.

Så nej, det finns alla möjligheter att det här blir en rolig Europasommar för Djurgårdens del, och Fotboll Sthlm ska göra vårt bästa för att bevaka det så noggrannt som möjlighet. Från och med imorgon verkar det finnas möjligheter till god tillgång, så håll utkik på sajten. På band har vi också en intervju med antropologen och Dinamo Bukarest-supportern Dinu Gutu, som forskat om bland annat rumänsk ultraskultur. Den som vill veta mer om vad som står att finna i Fotbollsrumänien behöver förhoppningsvis inte vänta längre än till onsdag förmiddag.

4 augusti: Bärs, björnar och butterkeks – en kväll på Sepsi Arena

SFANTU GHEORGHE.

Ute på vischan tornar plötsligt en slottliknande byggnad upp sig.

Innanför de guldfärgade tornen och murliknande väggarna finns en perfekt gräsplan, fika i mängder och Orbanvurm.

Fotboll Sthlm rapporterar från Sepsi Arenas innandöme.

Gheorghe Hagi, Ioan Sabau och Costica Stefanescu är några av Rumäniens största fotbollsikoner. De har sammanlagt gjort 245 landskamper, vunnit ligan och försökt sig på tränarkarriären med blandade resultat. En annan sak de har gemensamt: ingen av dem har spelat så mycket som en sekund för Sepsi Sfantu Gheorghe.

Ändå hänger deras porträtt i korridoren till spelarnas omklädningsrum på Sepsi Arena, tillsammans med andra utvalda delar ur den rumänska fotbollsadeln. I korridoren till motståndarnas omklädningsrum hänger porträtt av några världsfotbollens största – Dino Zoff, Ronaldinho, Michel Platini. Inga Sepsispelare där heller.

Vill man vara elak kan man säga att Sepsi försöker framstå som en större klubb än vad den är, men vad annars skulle klubben dekorera med? Under elva år föds inte många ikoner, och det är så gammal Sepsi OSK Sfantu Gheorghe är. Också arenan är nybyggd. På den kalkvita fasaden syns klubbens namn, ovanför tronar guldfärgade tornspiror. Stolsraderna har inte blekts av solen, inget damm har samlats i hörnen och ingen tapet har hunnit gulna. Alla i klubben är välkomnande, både mot media och motståndarlag. I omklädningsrummet har de dukat upp chokladkakor, butterkeks och cookies, och mig låter de ströva fritt. I spelargången träffar jag en lång man med skägg och fast handslag. Han presenterar sig som Endre Matyas, assisterande och scout i Sepsi. Mitt förnamn lockar fram en glad reaktion.
– Som Orban! säger Endre. Varje öre som den här arenan kostade, det betalade Ungern. Av den rumänska staten fick vi inte en spänn.

Är det jobbigt att vara ungrare i Rumänien?
– Det är här vi är, säger Endre med en axelryckning. Det här är vårt hem. Tänkte du på arkitekturen? Det är ungersk stil. Det är inget konstigt. Vi har varit här i tusen år.

Klubben grundades 2011. Varför just då?
– Ägarna ville ha en klubb, säger Endre och rycker på axlarna.

I ett annat rum finns en storskalig miniatyrversion av arenan. Den tog ett år att bygga för en Sepsisupporter i en grannby, förklarar Endre. Den flankeras av en björn, ett vanligt djur i regionen, och ett stort pokalsskåp. Det är välfyllt, men alla bucklor är bärgade av ungdomslagen. Än har inte Sepsi vunnit mer än en cuptitel och supercupen.

Endre, som verkar vara en sportslig allt-i-allo för Sepsi. Den ungerska statens satsning på infrastruktur har börjat betala av sig: Sepsi, som har sex fullstora fotbollsplaner att tillgå, lockar nu till sig talanger från den större grannstaden Brasov.

Arenans fasad. Det är svårt att beskriva hur mycket Sepsi Arena sticker ut från de åkrar och småhus den ligger insprängd mellan.

Chokladkakor, kex och kakor. Oklart om den sockerbomben är perfekt för återhämtning eller uppvärmning, men det är vad Djurgården bjuds på.

“We have a bear and we have beers too!”, berättade Endre glatt samtidigt som fem pallar öl från Sepsis egna bryggeri rullades förbi.

Djurgården bor inte i Sfantu Gheorghe, utan i den betydligt större staden Brasov. Där svängde undertecknad förbi igår och hann med ett gäng intervjuer. Tre av dem ligger ute på sajten, Hjalmar Ekdal, Victor Edvardsen och Elias Andersson, och strax kommer lite mer.

I övrigt funkar det bra här nere. Nu har Järnkaminerna fixat direktbuss till arenan från Brasov, så några tips till färdalternativ behövs väl inte, men det går att ta sig mellan städerna med taxi, buss och tåg. När Fredrik Segerblom, som jobbar med leveranser på DIF Business, skulle ta taxi valde chauffören att slita av taxiskylten och dra av taxitrycket på bilens sida, så att fordonet såg civilt ut. Syfte oklart, och Fredrik kunde bara betala kontant.

“Vilken jävla sallad!” hördes från mer än en djurgårdare när laget äntrade planen. Lagkapten Mange tycktes närmast förälskad i underlaget.

Djurgårdens träning var öppen för media och laget ägnade en timme åt att köra fys, öva teknik och köra lite smålagsspel. Lite svårt att avgöra om något var direkt matchförberedande, men det såg i alla fall inte ut så. Framförallt var nog träningen till för att få känna lite på mattan, som fick högsta betyg av Magnus Eriksson.
– En av de bästa jag spelat på, sa lagkaptenen. Det ska nog gå att trilla boll här också.

Träningens kanske mest taggade deltagare var också den spelare som förmodligen har minst chans att få speltid ikväl: tredjemålvakten André Picornell. Jag hann knappt fråga 18-åringen hur läget var innan han entusiastiskt började prata om hur stolt han var över att få åka med, hur kul det var att spela i Djurgården och hur väl Jacob Widell Zetterström och Aleksandr Vasjutin hade tagit hand om honom. Picornell kom till Djurgården inför säsongen, men sa att han haft ett gott öga till klubben länge, och framförallt gillat spelstilen som Kim och Tolle står för.

“Jag är så glad att vara här!” utbrast André Picornell direkt när vi tog ett snack efter träningen. Även om vi pratade i tio minuter fångar den första meningen det mesta.

Hur nära Picornell ligger a-lagsspel är oklart. Att Aleksandr Vasjutin sitter på bänken säger mycket, och än har inte Picornell seniordebuterat. Men målvaktstränaren Nikos Gkoulios håller Picornell högt och den största bristen med att ungtuppen inte lagt på sig tillräckligt med muskler. Sånt brukar ju gå att lösa med tiden, särskilt om man är 18.

Ikväll brakar i alla fall det hela lös, när första matchen i Q3 spelas. Vad jag förstår räknar Djurgården med att Sepsi kommer spela mer framåtlutat på hemmaplan än de gjorde borta mot Olimpija Ljubljana, men att man har några listiga knep för att ta itu med det. Mer om detta senare.

Avslutar med en bild från presskonferensen. Närvarande var DIF-TV och Wille Bäckström, en rumänsk fotograf och, förstås, Fotboll Sthlm.

5 augusti: Late bloomer-DIF blommade ut på Sepsi Arena

SFANTU GHEORGHE.

I Djurgårdslaget utan stjärnor spelar rehabiliterade fotbollsinvalider och före detta spelmissbrukare.

Igår, på Sepsi Arena på vischan i Rumänien, räckte det kanske hela vägen till playoff.

Det är inte helt lätt att ta sig mellan Sfantu Gheorghe och Brasov, så när Lena Gustafson Wiberg, SLO i Djurgården Fotboll, erbjuder mig skjuts till arenan tackar jag ja. Klubben har abonnerat två bussar för supportrar och ledare från ett torg i Brasov och gendarmeriet har ställt upp som eskort. Det är inte för säkerhetens skull, när vi rullar in i Sfantu Gheorghe möts bussen inte av någon upploppsstämning, bara ett gäng rumänska herrar som lägger armarna i kors och stirrar skeptiskt bakom tjocka mustascher. Nej, jandarmeriapiketen är här för att lösa trafiken. Den enkelfiliga vägen ut till arenan är inte dimensionerad för fullsatta läktare och vid fler än ett tillfälle blir vi stillastående bakom en karavan med Sepsisupportrar som tagit sig dit från landsbygden.

Det är ute på vischan Sepsi har sina fans, får jag snart förklarat för mig. I Sfantu Gheorghe är klubben omtyckt, men i grannstaden Brasov är den närmast hatad. Att en ungersk klubb med statligt stöd har klättrat genom seriesystemen ses inte på med blida ögon. För det är en ungersk klubb, det syns på t-shirttrycken de förbipromenerande hemmafansen bär (“Magyarország” och “Hungarian Hooligans”), men mest på Sepsi Arenas arkitektur. ”Dragon Gate”, liknar Lena den märkliga kolossen som tornar upp sig bland majsfälten vid. Att den sticker ut är ingen slump, den är byggd i klassiskt ungerskt snitt, har tidigare Endre Matyas, klubbens assistant manager förklarat. Vad nu det innebär, när matchen ska blåsas igång befinner han sig på pressläktaren iförd skjorta och kostymbyxor. Någon assisterande tränare verkar han inte vara.
– Sången vi sjunger nu är Nélküled, säger den två meter långe managern och lägger armen om mina axlar när lagen äntrar plan. Det är nationalsången för de ungrare som inte bor i Ungern. När FCSB mötte Dunajska Streda (som kommer från en ungerskspråkig region i Slovakien) tidigare ikväll sjöngs den där med.

Nere på plan inleder Djurgården avvaktande, några passningar slås med oklar adress och ett friläge bommas, men efter minut 20 är det ett lag på plan. Djurgården gör 1–0 på straff, sedan 2–0, sedan 3–0, utan att Sepsi Sfantu Gheorghe vaknar till liv. Försöker de spela upp från backlinjen är Victor Edvardsen nere och stör sexan, slår de en chansboll vinner Isak Hien nickduellen, Jacob Widell Zetterström räddar de få skott som riktas mot mål. Hjalmar Ekdal tillåts driva upp mot motståndarnas straffområde.

För några år sen var det inte många som trodde att spelarna i det här djurgårdslaget augusti 2022 skulle ha ena foten i playoff. För bara några år år sen var Victor Edvardsen en skuldsatt och överviktig division 2-striker i Karlstad, Isak Hien försörjde sig med ströjobb inom leveranser och grundskolan, Jacob Widell Zetterström var fotbollsinvalid och Hjalmar Ekdal flyttade till USA, för att slippa välja mellan elitsatsning och universitetsstudier. Det är knappt någon i laget som haft en spikrak resa, förutom möjligtvis Pierre Bengtsson, 2022 är Djurgården ett gäng late bloomers som få trott på sedan dag ett. På Sepsi Arena blommade de ut.

På pressläktaren suckar klubbfunktionärerna. Det ser faktiskt rätt uselt ut. När laget reducerar till 1–3 blir det karnevalsstämning i hemmaklacken. Därefter följer ljusshow, måljingel och en speaker som verkar tro att ställningen är 0–0 och matchminuten 92. Lite väl mycket firande, säger jag till scouten Radu som sitter bredvid, att baljan är ett tröstmål är väl uppenbart för alla.
– Det här är deras största match någonsin, säger han med en axelryckning.

När sedan djurgårdssegern är ett faktum råder ingen sorgestämning på Sepsi Arena. Sepsis kortsida applåderar sina spelare, som springer lite intervaller för att värma ner. Vägen ut från pressläktaren är inte helt enkel, dörrarna till hissen har gått i lås. En kort rumän erbjuder sin hjälp och presenterar sig som Sepsis före detta president. Varför slutade du, frågar jag.

– I left, svarar han.

Varför?

Inget svar. Men presskonferensen hittar vi till utan problem, där Thomas Lagerlöf förklarar för de närvarande journalisterna (undertecknad och två lokalreportrar) att han är nöjd med segern, att DIF:s spel gick i stå efter 2–0-målet, att Blåränderna kunde ha utnyttjat Sepsis passivitet bättre, men att det är omöjligt att göra en perfekt match över 90 minuter och att hemmalags straff minsann var den billigaste han någonsin sett.

En rumänsk journalist frågar varför Djurgården bytte system inför matchen.

– Nej, vi spelar 4-3-3 i nästan varje match, svarar Lagerlöf.

Nej, i er egen liga spelar ni lite annorlunda, säger den rumänska journalisten.

– Nej, vi spelar 4-3-3 där med, säger Lagerlöf.

Nej, nej, säger den rumänska journalisten och fortsätter: Jag såg en av era matcher på Youtube, där ställde ni upp med en ensam anfallare.

– Ibland blir vi kanske lite nedtryckta, men grundidén är alltid 4-3-3 säger Lagerlöf. Rumänen verkar nöja sig med svaret.

I korridoren mot utgången hänger porträtt av europeiska storspelare: Baresi, Platini, Ronaldinho, Maradona. Bosse Andersson verkar tycka att det är lite larvigt, ”något sånt behöver inte vi ha, vi har vår egen historia att vara stolta över”, säger den solbrände sportchefen.

Sen trummar logistikapparaten igång: Daniel Granqvist och Nikos Gkoulios bär resväskor, spelarna pizzakartonger, och jag hinner bara med några få intervjuer innan bussen måste lämna. Utanför Sepsi Arena står säkerhetsansvarige Mats Jonsson i Rumäniennatten och njuter av ett tryggt arrangemang. Ses vi på Cypern, frågar jag. Vi ses när vi ses, säger den lite vidskepliga säkerhetsansvarige.

6 augusti 2022: Ett steg närmare att förstå DIF:s framgångsrecept?

BUKAREST.

Varför har Djurgården så få skador? Varför har Asoro och Hiens utveckling under året varit lavinartad? Varför toppar Blåränderna tabellen?

Efter fyra dagar i Rumänien tror jag att vi kommit ett steg närmare svaret.

En svart minibuss blåser fram genom den rumänska högsommaren. Den körs av en tystlåten man som jobbar för Sepsi och bär med sig utvalda delar ur DIF:s fysio- och mediagrupper. På landsbygden mellan Brasov och Sfantu Gheorghe vänder Wille Bäckström huvudet ut mot landskapet som svischar förbi. Hans blick möts av små skjul, platta fält och halvfärdiga hus. Och majsfält. Majs, majs, majs.

Det här är mitt i ingenstans om något är det, en obygd så osexig att Jacob Widell Zetterström inte vågade packa ner sin favoritförfattare James Baldwin som reselektyr (”Jag vill inte ständigt associera boken till Rumäniens inland”, har han förklarat på sms tidigare under dagen), Europas periferi oavsett om man utgår ifrån Moldavien, Rumänien, Ungern, Ukraina eller Serbien. Men Wille Bäckström uppskattar det. Det är bättre än Sydafrika, där laget var på träningsläger 2020. Där bodde man i kvarter där man knappt vågade gå ut på kvällen, så DIF-delegationen fick aldrig någon riktig bild av landet.
– Det är riktigt mycket majs här, alltså, säger Wille Bäckström.

– Det är väl en stapelvara. Majsmjöl och så, säger materialansvarige Patrik Eklöf. Bäckström hummar med och plockar upp telefonen.

Under året har Djurgården varit oerhört väl förskonade på skadefronten. När toppkonkurrenterna behövt dras med en rehabande Nabil Bahoui, en sjuk Loret Sadiku eller totalt kaos i Malmö FF, har DIF kunnat mönstra den starkaste elvan i match efter match. Också nu, när matcherna duggar tätt i Europa och allsvenskan, verkar det inte ta allt för mycket på spelarna. Victor Edvardsen erkände att han var lite småtrött efter Sepsimatchen på bortaplan, men säger också att han aldrig i sitt liv varit i bättre fysiskt skick. Fystränaren Viktor Helander, som sitter i baksätet, har ingen bra förklaring.
– Det handlar väl om att vi gjort rätt saker vid rätt tidpunkter. Vi har gnuggat på för varje år och blivit lite vassare med tidens gång, säger Helander.

Tränar ni hårdare än de andra?
– Jag tror inte vi tränar hårdare än Malmö FF. Det är inte det som det handlar om, det handlar om att ha en metodik och följa den. Vi har inte haft så mycket skador i år, peppar peppar, men jag vet inte om det finns någon enskild förklaring.

– Fysik är bara en grundförutsätttning, säger Patrik Eklöf. I sig är det ingen viktig faktor, men ju bättre fysiskt skick du är i, desto lättare blir det att spela fotboll rent tekniskt och taktiskt. Är du inte i bra fysiskt skick får du inte ut max av din tekniska förmåga. Och då blir det svårare att ta till sig taktiska direktiv.

Plötsligt avbryts samtalet. Wille Bäckström har breddat sin allmänbildning med lite Europakunskaper.

– Nu ska ni få lära er något om Rumänien, säger plötsligt Wille Bäckström och läser högt från Iphoneskärmen:

– Majs är en kulturväxt medan de vilda släktingarna benämns teosint. Näst efter vete och ris är det det viktigaste och mest spridda sädesslaget i världen. Rumänien producerar 18 tusen ton majs per år, och är världens nionde största majsproducent.

När jag hörde Viktor Helander diskutera DIF:s starka skadefacit slog det mig hur många olika faktorer som är inblandade i lagets starka 2022, men som sällan lyfts fram.

Frågar man djurgårdsspelare varför laget ligger i topp i allsvenskan efter halva serien låter svaren oftast så här: ”Vi har en fantastisk stämning i laget”, ”det är grym energi på Kaknäs”, ”alla är glada när de kommer till jobbet”. När Sportbladets Daniel Kristoffersson twittrade ut ett inifrånavslöjande som skulle förklara varför Djurgården är i topp lät det såhär: ”Rapporterna man får säger att lagsammanhållningen i Djurgården liknar den 2019”.

Visst, lagsammanhållning i all ära, gott så, men lite retfullt är det att det är dit folk i och runt laget återvänder så ofta. Det går ju inte att kvantifiera, går inte att dissikera på samma sätt som ett taktiskt upplägg eller en transferstrategi.

För sådana har ju Djurgården också gott om: Kim och Tolles 4-3-3, vars bultande hjärta är mittfältet där offensiv licens ges till Magnus Eriksson och Hampus Finndell, kombinerat med seriens bästa rollspelare Rasmus Schüller, har nu fått en tung nia som behärskar presspel och målskytte i Victor Edvardsen. Joel Asoro och Isak Hien har haft en individuell utveckling som få kunde förutse och Hjalmar Ekdal verkar ha vuxit ut till den mittbacksgeneral han ville bli när serien stod i antågande.

Ser man ur ett lekmannaperspektiv tycks de flesta av Thomas Lagerlöfs uttryckta önskemål under säsongens gång blivit uppfyllda. Ledarskapet verkar vara utspritt över flera spelare, Elias Anderssons nya vänsterbacksroll verkar hjälpa till med de åtråvärda diagonala uppsättningarna och nu blir chanserna mål.

Men av någon anledning känns det ändå som att det finns ett lager mystik över Djurgårdens framgångar. Det tycks inte finnas ett enskilt genidrag eller någon taktisk revolution på serieledningen, snarare ett kaizengnuggande som nu ger resultat. Lagsammanhållningen, den svårförklarade avsaknaden av skador och individuell utveckling är olika faktorer som nu står i full blom. Det bästa sättet jag kan beskriva Djurgården 2022 är en perfekt storm, där en massa olika faktorer stärker varandra.

Fråga bara scouten Radu, som jag hade till sällskap under matchen mot Sepsi, och som inte tyckte att någon spelare stack ut. Det var ett väldrillat kollektiv som lyckades med olika spelrotationer och gemensamma löpningar på ett sätt som Sepsi inte var med på, menade han.

En coachseger, med andra ord. Vi som följt Djurgården har sett den pågå nu i nio raka matcher.

Brasov Globetrotters. I den här tunneln inhandlade Nils (t.v.) en fräsch piké för 64 kronor.

Det här är sista inlägget på Draculabloggen, och därmed sätter vi punkt för Djurgårdens strapatser i östled för den här gången. Stort tack till er som velat läsa och ännu större till er som hört av er med glada tillrop. Ni ska veta att det är uppskattat.

Tanken med den här bloggen var väl att samla de intryck som inte riktigt hade nyhetsvärde nog att bli egna artiklar, så vad passar väl bättre än att avrunda med några citatpärlor.

“Jag är adopterad från en icke-skidåkande nation.”
– Fredrik Segerblom från DIF Business om sitt ursprung.

“Jag har aldrig haft Tinder. Jag har inte fokuserat så mycket på att jaga tjejer, jag har fokuserat på att dricka bärs med kompisarna. Tjejerna har kommit ändå.”
– Anonym djurgårdare om fokus.

“Kunde man se hans grav?”
– Fråga från anonym om DIF:s besök på Draculaslottet Bran.

“No.”
– Taxichaffisen Bogdan svar på frågan om SLO:erna Nils och Linus fick dricka några av sina medhavda öl i taxin. Resan var två timmar lång. Kategori: tre stjärnor på Uber.

Ses i spalterna!