Sedan Haris Radetinac kom till Djurgården har klubben värvat minst 17 yttrar.

Själv har han drabbats av två korsbandsskador efter 30, men ändå behållit sin plats i laget.

Fotboll Sthlm följde Haris för att teckna en karriär som ingen annan. 

✓ Reportaget publicerades i maj 2022 och är nu upplåst i samband med att Haris Radetinac lämnar Djurgården

Annons

Plötsligt byter Tele2 Arena färg. Långsidorna, som varit växelvis stolsgråa, växelvis skaljackesvarta, blir gnistrande arkblå. Sikten, som redan varit skymd av ett långt hänge med girlanger, blockeras av ett konfettiregn från övre etage. Det välbekanta klickandet från antända rökbomber avger signalen att ljudkulissen snart kommer stegras till max.  

Det är allsvensk hemmapremiär för Djurgården. Från läktaren försöker jag följa händelseutvecklingen nere på plan. Bäst syns Haris Radetinac. Delvis för att han är högerytter, och därmed befinner sig närmast min position på pressläktaren, men också för att han är en av de blårandiga som tar sig an dagens uppgift med störst inlevelse. Han far upp och ned längs långsidan, går in med hela tyngden i varje duell, slår hårda passningar mot sina medspelare. 

På just hans position hade egentligen Djurgården försökt spetsa inför säsongen. Men när Sead Haksabanovic prickskjuter in 1–0 till hemmalaget och kortsideläktaren exploderar i ett inferno av rök och ljud får Gustav Wikheim, norsk och dansk ligamästare, titta på från bänken. Så har det sett ut nu ett tag: när Djurgården spelar och yttern varit frisk har hemmapubliken vant sig vid Haris Radetinac, konstanten. Andra spelare har inte kunnat lägga beslag på hans plats. 

Inte för att det saknats försök. Sedan Haris kom in i laget har Djurgården försökt spetsa positionen med ett helt koppel olika spelare. Daniel Berntsen, Kerim Mrabti, Seon-min Moon, Mihlali Mayambela, Magnus Eriksson, Othman El Kabir, Jonathan Ring, Dzenis Kozica, Edward Chilufya, Omar Eddahri, Nicklas Bärkroth, Oscar Pettersson, Curtis Edwards, Albion Ademi, Joel Asoro, Gustav Wikheim och Sead Haksabanovic har alla försökt ta en plats på Haris Radetinac bekostnad. För vissa har det gått bättre än andra, men likförbannat har varje gång Haris Radetinac kämpat sig tillbaka in i laget.

Lägger man till att slitvargen varit med om två korsbandsskador efter att ha fyllt 30 blir det imponerande att han ens står på plan. Men att bara stå på plan tycks inte Haris nöja sig med den här aprilkvällen. I 53:e minuten slänger han sig mot ett inlägg från Pierre Bengtsson och prickar stolpen. Returen slår Victor Edvardsen i mål. 

2–0 till Djurgården. 

Tele2 exploderar på nytt.

Fyra dagar efter hemmapremiären klättrar jag in i passagerarsätet på Haris Radetinac svarta Kia utanför Tele2 Arena. Han ska in till stan och gå några ärenden, men innan dess ska vi ta en fika och prata lite om uppväxten i Serbien. Jag frågar om Haris bild av hemmapremiären. Djurgården vann, men släppte också till 15 skott mot sig. Det brukar de inte göra.
– Vi brukar inte ha tio hörnor emot oss heller! Det blev en konstig match, en ovanlig match. Men det är därför det kallas premiär, analyserar Haris och vrider på ratten i rondellen på Enskedevägen. 

Ni dominerade rätt rejält den första halvtimmen?
– Ja. Men sen hade de någon kille som glidtacklade stolpen, någon skickade iväg ett inlägg och de fick lite självförtroende. Så är det ibland. 

Snöblandat regn slår emot vindrutan när vi blåser över Skanstullsbron. Haris har vridit upp stolsvärmen så att det nästan bränner i ryggen. När vi ses bor familjen Radetinac tillfälligt hos en kompis till Haris, de har precis köpt ett hus i Tullinge och väntar på att få nycklarna dit. Det är inte helt optimalt för en familj med tre små barn, varav den äldsta behöver skjuts till och från träningarna med Djurgårdens pojklag. Jag undrar om han brås på pappa.
– Han tränar med ett år äldre killar, men han har inte riktigt det fotbollsintresset jag hade när jag var liten. Men det spelar ingen roll för mig. Jag vill inte att de ska hålla på med idrott för att de ska bli fotbollsproffs, jag vill att de ska idrotta för att må bra. Det viktiga är att de gör bra ifrån sig i skolan.

Inne i city beklagar sig Haris över hur dyrt det är med parkering och hur svårt det är att hitta någon (“men förstås, alla ska ju bo i stan”), sen dröjer det inte länge innan han hittar en ledig yta på Mäster Samuelsgatan. Samtidigt som han fickparkerar bilen får han syn på Daniel Majstorovic kliva ur en annan några meter längre bort. Sen klagar han på aprilvädret, ojar sig lite över att glömma betala parkering och styr kosan mot Espresso House. 

Hemmastadd. Inne i city lyckas Haris med konststycket att hitta parkering på Mäster Samuelsgatan. För några år sedan gled han runt i en Audi, men sedan barnen kom till duger bara en sjusitsig Kia.

Namnet Novi Pazar kommer från persiskans bazaar. Staden har sedan 1913 tillhört Serbien, men har liksom dess region Sandzak länge varit majoritetsmuslimsk och befolkad av bosnier. När Jugoslavien föll samman röstade 99 procent av Sandzaks befolkning för självständighet. Slobodan Milosevic svarade med att skicka in serbisk polis för att hålla ordningen. Sandzaks invånare började lämna regionen och när Bosnien försvann in i krig och etnisk rensning började kraven på självständighet också för Sandzak höras mindre. Kanske var det därför som Sandzak något förvånande skonades från krigets värsta fasor.

Idag verkar inte längre Sandzaks invånare driva frågan om självständighet med större engagemang. Frågan som nuförtiden upptar Novi Pazars borgmästare Nihat Bisevac tycks vara att Sandzak ska få status som en cross-border region, och därmed åtnjuta mer generösa EU-bidrag, men ändå tycks minnet av krigets splittrande leva kvar: när jag gör min research inför den artikeln snubblar jag över en uppgift om att en FK Novi Pazar-supporter slängde en hemmagjord spikbomb på Partizans ultras år 2013, att Mevlid Jasarevic, terroristen som besköt den amerikanska ambassaden i Sarajevo 2011, är född i Novi Pazar. 

Det hela låter krångligt för en nordbo på det där sättet som bara forna Jugoslavien är. En bosnisk stad i Serbien som skonades under kriget, som idag verkar leva i mångfald och harmoni men samtidigt producera wahhabiter och spikbombsultras? Haris Radetinac försök att inne på Espresso House förklara sin uppväxtort gör mig inte mycket klokare.
– Förut var det gamla Jugoslavien, säger Haris och sörplar på sin latte. Det fanns inget så här bosnier, serber, kroater… Allt var ett och samma. Det var blandat med vilka som bodde vart. När länderna började gå skilda vägar blev det lite konstigt. Det är svårt att förklara att man är muslim fast man kommer från Serbien för dem som inte har jättebra koll. Säger man Serbien förknippas man med serber och kristendom, fast man är inte serb, man är muslim. De som är från Jugoslavien är det lättare med, man slipper förklara hela processen.

Haris snurrar en diminutiv träslev i latteskummet och sammanfattar odramatiskt:
– Det är lättare att säga Balkan.

Var det en konstig period för er från Novi Pazar, under kriget?
– Nej, absolut inte. Det var fortfarande samma stad. Det var bara staten som ändrades. Det hemska som hände, det hände i Bosnien och i Serbien när Nato bombade. För oss var det inga konstigheter, man levde fortfarande normalt.

Haris Radetinac var fem år när kriget i Jugoslavien bröt ut och 16 år när det till sist blev fred. Nästan hela hans uppväxt ägde rum under ofredsår, men som vuxen säger han att han inte påverkats av kriget. Idag lider han mer med bosnierna än det Serbien som bombades av Nato.
– Man var så liten, man var inte medveten. Man tänkte inte på de stora konsekvenserna. När Nato bombade Serbien var det flyglarm och sirener, man hörde smällarna, såg elden, ljuden, fönstret började skaka. Sen satte man sig på en cykel och åkte dit. Jag minns att vi klättrade upp på tredje våningen i ett hus som inte var återuppbyggt och tittade ner på bombkratrarna. Man var barn, man var inte medveten om att det kunde smälla där också, för serberna hade lagt vapen i vanliga hus.

Dina föräldrar kan inte varit jätteglada?
– De var inte glada… Men man var nyfiken, man ville se. När man tänker efter var det inte så jättesmart att cykla dit och se en bomb. När det var klart cyklade man hem fort som fan för att gömma sig. Det var inte helt vanligt, men man får också tänka på att folk lade vapen där människor bodde. Det var inte helt smart. 

Det var en konflikt som präglades mycket av religion och etnicitet. Hur upplevde du kriget som muslim i Serbien?
– Jag tror inte att det handlade om religion eller etnicitet när Nato kom in, inte just då. Det som hände i Bosnien, jag vet inte om det är religion. Jag vill inte blanda in politik, men det var jättemånga som dog och de flesta var muslimer. Men det var kroater där också. Sen hur det var exakt, det kan jag inte säga.

Det kvittade egentligen vilken sport det råkade vara, som liten älskade Haris Radetinac allt som innehöll bollar och tävlingsmoment. Han spelade volleyboll, basket, handboll, spontant och uppstyrt. 

Men bäst var han på fotboll. Det låg i släkten: pappa hade också spelat fotboll och nått den jugoslaviska andradivisionen. Haris trivdes liksom pappa bäst i offensiven, och kunde egentligen spela lite överallt, bara det var högt upp i plan. Sina lyckligaste minnen har han från inomhusturneringar under ramadanmånaden.
–  Ramanan är en helt annan grej där nere. Där sitter man till klockan två på natten och väntar på att få äta, man umgås med folk utomhus tills dess. Man spelar turneringar, ramadan cup. De minnena är mäktiga. De glömmer jag aldrig.

Vad hände när det var ramadan cup?
– Det var en inomhusturnering. Många lag, olika ålderskategorier från småbarn till vuxna, det spelades varje dag från att man ätit tills natt. Det vart så stort att det började komma lag från andra länder. 

Som ett muslimskt Gothia Cup?
– Jag skulle inte kalla det muslimskt. Det var under ramadan, bara. Det blev populärt och det kom lag från hela gamla Jugoslavien. Man började se fram emot det ganska mycket när det skulle komma. 

I ramadan cup blev Haris Radetinac vald till turneringens bästa spelare när han var femton. Han stod ut i Novi Pazars ungdomslag och fick börja träna med a-laget. Men han började märka att andra spelare fick chansen före honom, från bänken såg han spelare han själv hade gått före i ungdomslaget lyftas in i startelvan. Haris tvingades inse att även om konkurrenterna inte besatt hans talang hade de något han själv saknade: pengar och kontakter att köpa sig en plats med. Där och då tycktes det vara viktigare än begåvning. 

Så när Haris pappa, som flyttat upp till Sverige från Serbien 1992, ringde upp och föreslog att sonen skulle flytta till Linköping tyckte Haris att det var ett bra förslag. Då var han 17 år, visste “inte ett piss” om Sverige, särskilt inte att landets två högstaligor hette allsvenskan och superettan. Spel i division två lät alltså för bra för att vara sant. Åtminstone bra nog för att lämna hemlandet.
– Jag tänkte att det var värt att testa att komma därifrån, säger Haris. Oavsett om det skulle bli fotboll eller inte var det bättre att komma bort från Balkan. 

Vad jobbade din pappa med när du kom till Sverige?
– Han kom som flykting. Det tar ju ett tag innan man får arbetstillstånd, men farsan jobbade ganska mycket med bilar som många andra gör.

Så han var bilmekaniker?
– Det kan man säga.

Var han det i hemlandet?
– Det tror jag inte. Han lärde sig några grejer på vägen hit.

Till en början var det nästan svårt att förstå att det bodde lika många människor i Linköping som i Novi Pazar. I hemstaden fanns det alltid någon som ville hitta på något och Haris behövde aldrig gå sysslolös ens en ledig dag. I Linköping blev han kvar i lägenheten när bröderna gick till skolan och pappa gick till jobbet. Kompisarna han kunde spela spontanfotboll med de dagar då han inte hade något att göra var utbytta mot svenskar som verkade låsa in sig på kontor så fort solen gick upp. När mornarna tog slut tog en schemastyrd, stängd tillvaro vid. Haris plågades av hemlängtan.
– När jag kom i januari 2001 var det mörkt, kallt, jättemycket snö. Jag tänkte “var fan har jag hamnat?”. Mina bröder gick i skolan. Tills jag skulle få uppehållstillstånd och få börja lära mig svenska var jag tvungen att vänta. De gick till skolan på mornarna och jag satt hemma. Det var en helt annan kultur. Det var mörkt och kallt, jag ville bara hem igen. 

När sommaren kom åkte en 17-åring Haris tillbaka till Serbien. Då visste han inte om han skulle tillbaka till Sverige någonsin igen.
– Det var mycket som jag funderade på, om jag bara skulle flytta hem igen. Farsan sa att jag fick välja själv. Att jag kunde komma tillbaka när jag ville, att jag skulle känna efter vad som var rätt. Jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Jag hade hunnit rota mig i Linköping. Sen så småningom började jag lära mig språket, då blev det lite lättare.

Framförallt ville Haris ge fotbollskarriären en chans i ett land där talang var viktigare än pengar och kontakter. Han frågade runt om vilket som var områdets bästa lag och fick svaret Linköpings FF. Att både Åtvidabergs FF och IFK Norrköping höll till i högre serier på pendlingsavstånd brydde sig ingen om att meddela.
– Jag tyckte att det lät perfekt. Är det här den bästa klubben i området, då kör vi. Jag sa till brorsan att jag ville testa i Linköping men han sa nej, jag vet inte om det var att han inte trodde på sig själv eller för att han precis börjat i Linghem. Men jag tjatade och vi gick dit.

Linköpings P19-lag hade precis tagit sig upp i P19-allsvenskan. Alla i laget var inte helt imponerade över att en okänd serb kom och ville ha en plats.
– Lagkaptenen sa att nu när vi är i juniorallsvenskan kommer alla och vill spela med oss. Nu passar det, tyckte han. Men jag kunde inte språket så jag tog bollen och bara körde. Sen fick jag vara med i laget direkt efter första passet. Min bror sa att alla snackade skit om mig men jag tänkte att om jag är bra kommer alla vilja vara vän med mig. 

Du brydde dig inte alls om att du var i ett nytt land, kände dig ensam, folk snackade skit om dig?
– Som tur var hade jag mina bröder. Min bror är 86:a, det är bara ett år mellan oss. Han hjälpte mig mycket med att översätta och sånt där. Det är klart att det var jobbigt, första halvåret var jättejobbigt. Men sen rullade fotbollen på, jag började lära mig svenska. Alla smågrejer började falla på plats, det var ljust till nästan halv ett på natten. Allt började bli roligt igen, jag började skaffa kompisar, känna att jag hittat hem.

Vem var din första vän i Sverige förutom dina bröder?
– Min brorsas klasskompisar, Jocke från Sverige och Mustafa från Somalia. Det var dem jag hängde med. När brorsan var klar med skolan gick jag också dit och hängde på fritidsgården. Jag hängde med honom, med hans vänner, försökte trycka in mig någonstans. 

Fotbollen blev Haris väg in i det nya landet. Han gick ett år SFI, men menar idag att han lärde sig bättre svenska utanför skolan, på fritidsgården och i fotbollslaget. I lägenheten kunde han känna han sig ensam och malplacerad, men inte på fotbollsplanen. Trots att han saknade sitt sammanhang i Novi Pazar och hånades av sina nya lagkamrater kunde han ändå dominera på sin första träning, kliva av den till ett kontraktsförslag och göra sig redo att hjälpa Linköpings herrlag studsa tillbaka till division 2. Någon plan b ifall fotbollen inte gick vägen hann han inte skaffa sig.
– Till och med i början kände jag någonstans att jag var för bra för Linköping. Jag tog upp dem till division 2 direkt, sen fick jag chansen att provspela med Åtvidaberg. Vi skulle spela träningsmatch mot Hammarby, förlorade med 1–3 men jag kom in i 65:e minuten och var skitbra. Gjorde assist fram till vårt mål. Tränaren sa att jag skulle spela i Real Madrid en dag.

Du själv hade tron på att du skulle lyckas?
– Jag kände att jag var tillräckligt bra. Jag kände att jag var överlägsen alla andra.

Men gjorde alla andra i din närhet det? Tyckte inte din pappa att du borde ha en plan b?
– Det är klart att om jag inte hade fått kontrakt med Åtvidaberg hade jag fått göra andra saker. Tanken var att jag skulle lära mig svenska ordentligt och börja en utbildning. Jag började faktiskt men slutade tack och lov efter en månad, när jag hade skrivit på för Åtvid. Från första dagen trodde jag att jag skulle få starta trettio matcher.

Haris bodde kvar i Linköping efter flytten till Åtvidaberg. Det var av bekvämlighetsskäl, han hade inget emot Åtvidaberg, tvärtom myste han över att bygden “andades fotboll” och att föreningen han tillhörde hade ett rejält knippe historia. På stan kunde farbröder gå fram och hälsa, barn kunde be om autograf. För en nybliven 20-åring som bara två år tidigare varit en anonym invandrare utan språkkunskaper var statusförändringen välkommen. 

Under Haris tre första år låg föreningen i Superettan. Men det passade bra, det gav honom tiden att anpassa sig till en ny fotbollsmiljö, där han förväntades jobba stenhårt mellan kortsidorna och inte hushålla med energin till nästa dribbling. När Åtvidaberg mötte Vasalund i Superettans sista omgång 2009 hade Haris Radetinac hunnit fylla 24 och bli en av seriens starkast lysande löften. Han blev segerorganisatör den dagen: ett avgörande mål efter ordinarie matchtid såg till att Åtvidaberg gick upp i allsvenskan.

Matchhjälte. 2009 sköt Haris Radetinac tillbaka Åtvidabergs FF till allsvenskan. Året därpå utvecklades han, enligt Östergötlands Fotbollsförbunds årsredovisning, till “en fullgod allsvensk spelare” genom “stort träningsflit”.

När spelarbussen rullade hem till Åtvidaberg möttes den upp av småstadens nästan alla invånare. Haris slogs av hur många som brydde sig om vad han gjorde, hur mycket det betydde att den här lilla klubben för första gången på en mansålder skulle spela i Allsvenskan. Kanske skänkte han en tanke till de ungdomsspelare som köpt sig en plats i FK Novi Pazar på hans bekostnad, på att han hade lyckats erövra en plats i elitfotbollen utan att behöva ta till sådana knep. Kanske tänkte han på sina första lagkamrater i Sverige, som tog honom för en självisk opportunist som ville njuta av Linköpings framgångar utan att själv ha bidragit till dem. Så såg i alla fall inte Åtvidabergs jublande supportrar på honom när bussen anlände till byn. För dem var han Haris: mannen som skjutit upp Bruket i Allsvenskan.

Sejouren i Allsvenskan blev varken vad föreningen eller Haris hade önskat. Efter 575 minuter och sex raka förluster hade laget fortfarande inte gjort mål när Haris gav laget ledningen i den sjunde omgången borta mot Djurgården, vars supportrar häcklade mittfältaren för hans rosa skor. Även den matchen blev till slut förlust. Inför sista omgången behövde Åtvid ta fler poäng än Gefle IF, men krysset hemma mot AIK räckte inte. Gefle kvitterade borta mot IFK Göteborg i den 89:e minuten. 

Haris Radetinac tyckte inte att det skulle falla på hans lott att bogsera tillbaka Åtvid till Allsvenskan, inte heller att det var bristfälliga insatser från hans egen del som var skälet till nedflyttningen. “Fyra, fem” allsvenska klubbar höll med och försökte värva honom. Men Åtvid ville inte lyssna till buden och en omotiverad Haris Radetinac fick göra sig redo för ett femte år på Kopparvallen.
– Jag tyckte att det var dåligt gjort, minns Haris Radetinac. Efter allt jag gjort för klubben fick jag inte fortsätta i Allsvenskan. Jag gjorde en sämre säsong året därpå, jag vet inte om det var för att jag var besviken över att inte få lämna. Jag tyckte att jag var tillräckligt bra för att spela i Allsvenskan. Vi studsade tillbaka, men jag kände att jag gjort mitt.

Så det blev Mjällby.
– Jag hade inte gjort min bästa säsong och kontraktet hade gått ut. Då har man inte så många alternativ. Mjällby hade Peter Swärdh som hade tränat mig innan. Visst, Mjällby är en lika stor klubb som Åtvidaberg, men jag ville framförallt hitta tillbaka till glädjen, göra bra ifrån mig och få självförtroende. Det visade sig vara rätt för efter ett och ett halvt år där hade jag kunnat gå till ett topplag i Allsvenskan.

I Linköping hade du din familj. Mjällbytiden måste varit första gången du bodde helt på egen hand?
– Jag bodde i Kristianstad, jag hade ingen släkt där. Min fru besökte mig några gånger. Men jag skaffade bra vänner, fotbollen ger vänner för livet. Så jag har bara gott att säga om den tiden. Sen har jag inte så svårt att anpassa mig heller.

Hur var den Mjällbyupplagan?
– Det var inte lika uppstyrt som i Djurgården. Man fick leta efter träningsplaner här och där, men allmänt var det jättebra. De hade värvat Erton Fejzullahu, El Kabir var där, Bagarn Rosengren, Mattias Asper, Marcus Ekenberg – jobbig att möta! – var där och så värvade de en kille från Rumänien som spelat i Champions League, Kivuvu, han var jättebra.

Du hade varit länge i Sverige vid det laget. Vad upplevde du när du åkte hem till Serbien på semester?
– Jag kände att jag hade hittat det rätta. Jag hade jobb, skaffat kompisar, ordnat ett liv. Varje gång man åker ner igen känns det jobbigt. Man träffar familj och vänner, sen gör det ont när man ska hem igen. Efter några dagar känns det rätt igen. Det är bättre perspektiv här. Och om jag skulle fundera på att flytta hem stoppar min släkt där nere mig. Det är liksom: “vad ska du göra här?”. 

Vad är det du uppskattar mest med Sverige?
– Livet man lever och chansen man fick. Det är ett annorlunda liv, mer styrt av scheman, där nere är det mer att man är ute hela tiden och umgås med vänner. Stockholm är nästan likt det, för det är en så stor stad. Det uppskattar jag ganska mycket. Men nu har jag bott längre här än där, jag har mina tre barn här, jag hittade min kärlek här. Jag känner mig mer hemma här nu än jag känner mig där nere. Det är här jag vill leva.

Är det något du reagerar på när du åker ner?
– Det är mer saker jag blir irriterad på. Folk har inte lika mycket i livet, de sliter för att få ihop pengarna och pengarna de tjänar är inte mycket. Man ser folk som inte har det bra ställt och det gör ont. Här ser man inte det på samma sätt, folk som inte har så mycket får ganska bra hjälp av socialen. Det finns ingen socialtjänst där nere som kan hjälpa dig att leva samma liv som här. De som har jobb lever inte heller som de borde göra. När man bott både här och där ser man en större bild, hur det fungerar och vad man ska tänka på. Där nere lever man för dagen.

Det låter charmigt, i och för sig.
– Man ser vad man vill se. Det är mitt folk och jag vill det bästa för mitt folk. Jag vill kunna hjälpa alla som går att hjälpa. Jag är glad att jag kan åka ner och träffa familjen och de vänner som är kvar, andas den här luften jag ibland saknar. 

Sommaren 2013 hade Haris Radetinac hunnit fylla 27. Planen att etablera sig i två mindre klubbar för att dra till sig intresse från större sammanhang hade tyckts fungera. Efter ett och ett halvt år i Mjällby var yttern jagad av nästan hela den svenska storklubbsadeln. Djurgården framstod som ett något märkligt val. 

Det året hade Djurgården inlett Allsvenskan med tre raka förluster och tagit sin första trepoängare först i den åttonde omgången. Vid det laget hade redan Magnus Pehrsson avgått från sin managerposition efter ett telefonsamtal och ett upplevt hot. Proportionerna blev enorma: landets statsminister Fredrik Reinfeldt kallade till presskonferens, på vilken Djurgårdens styrelseledamot Putte Carlsson uttryckte sig såhär: “Vi äts upp inifrån. Jag vet faktiskt inte om det finns någon förening kvar om ett par år”. 

Djurgårdens problem var äldre än säsongen 2013. När den inleddes hade inte Djurgården slutat på övre halvan en enda gång under de senaste fem åren. Under samma period hade man avverkat tre sportchefer, sex tränare och 22 personer i styrelsen. Sportchefer hade sagt upp sig efter hot, matcher hade avbrutits av knallskott, fotbollsekonomibloggaren Kristof Vogel hade sammanfattat de senaste årens utveckling med orden: “DIF – En studie i kapitalförstöring”. Det var den här utvecklingen Haris Radetinac var tänkt att vända.

Dagen efter att han skrev på för sin nya klubb förlorade Djurgården med 0–3 mot Brommapojkarna.

Full rulle. På Östermalms IP drillas Djurgårdens yngsta fotbollsspelare. “Det är lek med fotboll”, säger Haris Radetinac.

På Östermalms konstgräs snappar en blårandig fotbollsspelare upp bollen och rundar sin motståndare. På ryggtavlan syns nummer nio, Radetinac, spurtandes iväg mot öppet mål. Men de små benen är för korta för att hålla upp farten, motoriken är inte fotbollsfärdig. Den här nummer nio med Radetinac på ryggen är inte 36-årige Haris i a-laget, utan Didrik, en femåring i Djurgårdens knattelag, tillika lagkamrat till Haris son Imran.

Den riktige Haris Radetinac står i grå mjukisdress och adidasjacka några meter bort och iakttar. Han rycker mest åt axlarna på min fråga om det gör honom stolt att knattarna springer runt i hans tröja. Här är han inte som fotbollsspelare, utan som fotbollsfarsa till Imran som precis börjat med fotboll. När djurgårdare kommer fram på stan och vill snacka fotboll tycker han alltid att det är kul, men just här är han glad att det sällan händer. För att alla knattelagen ska kunna samsas om elvamannaplanens begränsade ytor får inte onödigheter stjäla uppmärksamhet. Dessutom har inte Haris tid att skriva autografer när Imran behöver hjälp att knyta skorna.
– De här förutsättningarna hade inte jag, det ska gudarna veta, säger Haris när Imran springer tillbaka till träningen. Han ska vara glad att vara här. Dessutom har han en fördel gentemot mig, för han har fått börja direkt i Djurgården. Gör han det bra har en bra chans att nå a-laget. 

Precis som förra gången vi sågs intygar Haris att det inte spelar någon roll om sönerna satsar på fotbollen eller inte. Men efter ett tag kryper det ändå fram att han när ett hopp om att åtminstone någon slår sig in på sin pappa och farfars bana.
– Imran har precis börjat gilla fotboll. För mig är det viktigt att han håller på med idrott, för han får bra vänner här och det är bra för hälsan. Jag har tre pojkar, jag hoppas att en av dem försöker bli fotbollsspelare. Vi får se. Jag hoppas att jag en dag får sitta på läktaren och titta på honom.

Än så länge gäller det omvända. I lördags fick familjen Radetinac titta på när Haris gjorde sitt första mål för säsongen i 4-0-segern mot Sirius.
– Säsongen har börjat bra, men det har kanske inte varit som man ville att det skulle vara med poängen. Vi har inte fått så många som vi hade önskat, trots att vi gjorde tre bra bortamatcher, tre tuffa gräsmatcher, fick vi bara en poäng. Men det jämnar ut sig i slutändan. Härifrån kommer det bara bli bättre och bättre.

Smålagsspel. Både bland fotbollsföräldrarna och Djurgårdens minstingar är Haris populär.

Haris Radetinac kommer inte ihåg mycket av sin debut i den blårandiga tröjan, 1–1 mot BK Häcken hemma 2013. Han minns däremot hur svårt det var att komma in i det nya laget, hur annorlunda en välmående landsortsklubb var från ett Stockholmslag i full kris på kvalplats. Det skriande poängbehovet och spelarruljansen försvårade acklimatiseringen. Efter debuten gjorde Haris bara tre starter den hösten Djurgården då räddade kontraktet i Allsvenskan. Det var knappast hans förtjänst att laget stannade kvar.

Året därpå fick han mer förtroende och började känna igen sig som fotbollsspelare. Än mer så säsongen 2015, där Djurgården skuggade topplagen och låg fyra efter halva serien. Då slet Haris av korsbandet på träning. På efterföljande match sjöngs det om Radetinac järnkaminer, men laget dalade i tabellen och slutade sjua. När Radetinac slet av korsbandet för andra gången, nästan ett år efter första skadan, och påbörjade sin andra rehab växte hjältekulten.
– Det är så när man går sönder på det här sättet och kommer tillbaka, är bra, men går sönder direkt igen… Man blir en järnkamin om man aldrig ger upp. Jag är en sån som aldrig ger upp. Det är stort att vara en av favoriterna runt laget. Det är svårt att förklara, man måste uppleva det.

Men när du kom till Djurgården var det inte för att spela tio säsonger och bli legendar?
– Nej, verkligen inte. Jag valde Djurgården för att vinna titlar, sen ta mig ut i Europa, det var tanken jag hade. Sen kom skador och sånt som bromsade, när jag var i som bäst slag gick jag sönder. Då tappar man mycket fart. Jag trodde aldrig att jag skulle vara här i tio år, men jag är ganska glad att det blev som det blev.

Imran Radetinac tar sig an fotbollsövningen med stor entusiasm. “Han är helt hajpad”, kommenterar Haris.

Plötsligt springer Imran av plan och behöver hjälp med att snyta bort en snorkråka. Haris hjälper till, men ropar också att sonen klarar av det själv när de små benen trummar tillbaka mot lagkamraterna. Familjetillvaron beskriver han som “livet han längtat efter”. Han trivs bra med att tömma energin med dagishämtningar och fotbollsträningar, och inte lägga sig med spring i benen som förut. För några dagar sen firade han Eid al-fitr med släkten i Linköping. Den senaste tidens upplopp i Skäggetorp, området där Haris bodde när han kom till Sverige, har han följt på nyheterna.
– Det är politik, jag vill inte prata om det. För min del är det dumt att han (Rasmus Paludan) ens får göra det, men det enda han vill ha är uppmärksamhet och folk ger honom det. Om inte folk hade brytt sig hade det inte varit en så stor grej. Samtidigt, felen börjar med att man i högtid kommer och försöker provocera, och sen att folk ger honom det han vill ha är dumt. Jag tror att många som var där bara ville skapa problem, tyvärr. Oskyldiga människor kommer till skada. Det är lite jobbigt.

När vi sågs förut sa du att du inte påverkades så mycket av kriget på Balkan…
– Som sagt, man var mindre, man var inte medveten om hur farligt det är. 

Nu är du förälder, hur skulle det kännas om dina barn var tvungna att gå igenom det du växte upp i?
– Det är därför jag uppskattar livet här. Man är frisk och man är i ett lugnt land. Det där som händer nu i Ukraina och Palestina, där folk krigar, det gör en tacksam att vakna varje morgon och att barnen är friska. Att de går till dagis, lever normalt, bor i ett land där det finns jobb, där det finns allt. Det är bra.

Haris vänder blicken mot träningen. De svarta hårstråna har nu fått sällskap av några gråa. I slutet av oktober kommer han fylla 37, två månader senare går kontraktet ut. Några konkreta diskussioner om att förlänga det förs inte, men Haris vill gärna stanna.
– Vi har inte pratat så mycket, vi har mest drivit med varandra. Jag har varit här så länge att jag kan säga till Bosse vad jag känner och tänker och han kommer aldrig ta illa upp. Samma med mig, han kan säga vad han vill och vet att jag adlrig kommer ta illa upp. Men det är klart, man vill förlänga för att känna sig säker. Framtiden är framtiden, man vet inte vad som händer imorgon, men så länge jag är frisk och det går bra med fotbollen så känner jag ingen oro. Jag vet att jag har mer att bidra med. Jag tar det inte lugnt bara för att jag kommit upp i en viss ålder.

Vad driver dig?
– Jag vill vinna fler titlar. Det är väl det alla fotbollsspelare drömmer om. Och att spela i Europa, göra det så bra som möjligt där också. Fotbollen är en så stor del av mig, det kommer bli svårt att säga en dag att “nu vill jag inte spela fotboll”, säger Haris och knäpper med fingrarna.

– Det kommer inte hända. Det kommer bli ett svårt beslut att ta, jag tänker inte på det än. Inte på några år. Det kommer komma när jag själv inser att jag inte bidrar länge. Men där är jag inte nu, och det är jag tacksam för. 

Vattenbärare. På pojklagsträningarna håller Haris låg profil.

Som ung drömde Haris om att slå igenom i serbiska ligan och spela i Serie A. Istället blev det Sveriges fyra högsta serier. När han kom till Djurgården drömde han om att fort vinna en titel och sedan studsa ut i Europa. Istället fick han vänta fem år på den första pokalen. Något utlandsäventyr blev det aldrig. Men bitter framstår han absolut inte som, snarare totalharmonisk. Jag frågar Haris om man kan sammanfatta hans karriär med att inget blev som han tänkt, men att allt blev bra ändå. Han viftar bort frågan med att han faktiskt vunnit cupen och allsvenskan och mer kan man inte vinna i Sverige. Jag provar istället med en fråga om hur han vill bli ihågkommen den dag han inte längre spelar fotboll i Djurgården.
– Jag vill bara lämna avtrycket att jag var en bra människa på och utanför plan. Det är det viktigaste, att vara en förebild för småttingarna som tränar här, så att de kan göra saker när de blir äldre. Och som fotbollsspelare… I Djurgården måste man vinna många titlar för att bli ihågkommen som en av de största. Jag är med i historieböckerna för jag har vunnit två, men för att vara där uppe måste man vinna fler. Där är jag inte. Men jag har några år kvar. Jag har tid på mig.