Oskar Månsson: Utan större skador blir Djurgården ett topplag

BLOGG. Tre matcher, tre vinster. Några tankar om Djurgårdens start på säsongen.

Djurgården satsar på, som det hette förr, medalj. Målet är att slåss om Europaplatserna. En hög målsättning med tanke på att de var tio poäng bakom Bajen på fjärdeplatsen i fjol och att det rustats rejält hos de flesta topplagen.

Men det är också rimlig ambition, vilket jag slog fast redan i början av januari. Djurgården har en intressant trupp med slående spetskvaliteter på flera positioner. Trots att skadelistan har varit lång som ett Pa Dembo-utkast har Djurgården imponerat i samtliga cupmatcher. Framförallt har de fört matcherna på ett odiskutabelt sätt och hela tiden kommit till chanser. På tre matcher har de har 8-3 i målskillnad och den borde ha varit större.

Mot Elfsborg gav Djurgården bort två halvt onödiga mål, vilket alltid är en risk med en optimistisk, fartfylld fotboll; risken skruvas upp med tempot. Där måste vi sätta ett frågetecken, liksom för balansen på mittfältet. I går spelade Jesper Karlström som ankare på mitten, och gjorde det bra igen, men i en perfekt värld hade Djurgården plockat in en pålitlig balansspelare. Det lär dock inte hända, och kanske kan box to box-mittfältaren Fredrik Ulvestad underkasta sig en utpräglad defensiv roll. Jag är övertygad om att en sådan spelare behövs i långa loppet och Karlström har trots allt blandat och gett under sin tid i klubben. Här ska jag förstås lägga till Erik Bergs namn, man han är i första hand mittback enligt Kim och Tolles första intervjuer. Och Eriks återkommande problem med knät där korsbandet rök för ett tag sedan bådar inte gott.

Annons

Skadorna i övrigt oroar också en del. Det har ljusnat något på den fronten, men att klippan Jacob Une Larssons gick av igår är bekymmersamt. Förhoppningsvis är han tillbaka rätt fort i spel, vilket är viktigt. Likaså att Jonathan Augustinsson och Fredrik Ulvestad var tillbaka i matchtruppen i går. Mohamed Buya Turays pappersarbete får också gärna skynda på, han har förstås helt andra kvaliteter än Adam Bergmark Wiberg.

Nästa utmaning handlar om att få Astrit Ajdarevic i form. I fysisk form alltså. Astrits 20-minutersinhopp igår var stundtals bländande, han visade prov på exakt de där bryta av-egenskaperna som Kim och Tolle efterfrågat sedan de kom till klubben. Nu gäller det att jobba effektivt och metodiskt för att få den tunge Astrit i 90-minutersform vilket kan ta en stund.

En del frågetecken kvarstår alltså, men den övergripande känslan är att Djurgården har kommit långt med sitt spel till skillnad från sina närmaste konkurrenter. Kevin Walker och Jesper Karlström har visat att de inte gärna flyttar på sig, mittbackarna Jacob Une Larsson och Marcus Danielson har sett förtroendeingivande ut och Edward Chilufya lekte med Elfsborgs högerback Jesper Manns igår. Jag har länge haft ögonen på ”Chili” under Djurgårdens träningar och det skriker potential om tonåringen. Det lätta löpsteget och den blixtrande snabbheten med bollen hade platsat i vilken liga som helst. Chilis utmaning handlar om beslutsfattandet i och runt straffområdet. Än så länge spelar han ofta in bollen halvt på chans och många gånger blir det inte mycket till slutprodukt. Chili får se till att studera Astrit på träningarna, för Astrits specialitet är just att alltid hitta en lösning på den sista tredjedelen. I utbyte kan Astrit få gå i sprintskola hos Chili…

Som sagt, för Djurgården handlar det om tid, rehabilitering och att undvika nya skador. Men det KAN ju blir riktigt bra. Även om vi räknar bort Erik Berg kan Djurgården ställa upp med det här skapligt Kim och Tolle-optimerade laget: Bråtveit – Witry, Danielson, Une Larsson, Augustinsson – Ulvestad, Walker, Ajdarevic – Bärkroth, Buya Turay, Chilufya.

Mycket fokus på skadorna i den här posten (också), men det går inte att komma runt. Om Djurgården däremot slipper större avbräck under våren lär det rulla på. Isåfall är Kim och Tolles gäng ett topplag som slåss om Europaplatser när serien vänder – det är jag faktiskt säker på.

FOTO: Bildbyrån