UR ARKIVET: Ingen annan framgångsfaktor kommer i närheten

Några tankar om Sveriges bästa sportchef.
Och framförallt: varför han är det.

✓ Krönikan publicerades i januari 2021 – men vi tycker att det är läge att lyfta den igen

Annons

Det händer att jag hamnar i diskussion med personer som jag brukar sortera in i JA-till-alla-värvningar-gänget. Personer som tycker ”att man aldrig kan ha för många bra spelare i en trupp” och som vill satsa så hårt det går varje transferfönster.

Att argumentera med sådana personer är lite som att argumentera med en klimatförnekare.

Vadå uppvärmning, det var ju minusgrader idag? Vädret går upp och ned.

För att vara framgångsrik inom svensk fotboll måste man vara långsiktig. I alla fall om man vill lyckas i mer än en säsong. Om man ser till utvecklingen i Allsvenskan under det senaste decenniet är det lätt att identifiera en kategori klubbar som vinner i längden, det vill säga som överpresterar över tid sett till sina resurser.

Hushållarna. Säljarna.

Det kan tyckas vara en tråkig slutsats att dra, särskilt fotbollsromantisk är den i alla fall inte, men det viktigaste för en klubb på toppnivå i Sverige är att lyckas med försäljningar. Ingen annan framgångsfaktor kommer i närheten.

Att gå till ett gruppspel i Europa League eller Champions League ska man visserligen också nämna. Där kan man få stora engångsintäkter som ger helt nya förutsättningar, men gruppspelen är dessvärre undantag i svensk fotboll. Och för att komma dit måste man ha gjort stora försäljningar av unga spelare på vägen.

Så här: 
Svenska klubbar kan inte ta in externa medel som många internationella kan. En sunt driven klubb måste stå på egna ben. Intäkterna i form av publik, sponsorer och centrala avtal är grundplåten för alla elitklubbar. Där sätts ramarna för vad man har att jobba med.

Problemen med det är två:

I) Det finns ett tak för intäkterna
II) Det räcker inte för många lag

Antingen drar klubbarna in för lite pengar i de två första kategorierna – här hamnar de flesta mindre lagen – eller är kraven så pass höga att lagen helt enkelt måste satsa och därmed dra på sig lönekostnader som man knappt har råd med. Eller inte har råd med alls.

Djurgården är ett bra exempel på det senare. Mellan 2008 och 2013 fick/tog klubben in runt 80 miljoner i externa medel för att kunna gå runt. Framförallt kom pengarna från olika näringslivstoppar. I vissa fall fanns delvisa krav på motprestation, till exempel genom andelar i spelare, men mest handlade om välbeställda DIF-anhängare som inte ville att klubben skulle gå i konkurs, för det var faktiskt ditåt det barkade.

Att det inte var en långsiktig modell tror jag att de flesta kan enas om. Djurgården tillhör också en undantag som kan få den typen av tillskott, för ibland stämmer schablonbilden av en överklassklubb.

Det var i det läget som sportchefen Bosse Andersson och vd:n Henrik Berggren kom in. Ekonomin var usel och truppen var till stora delar intecknad, så om man sålde en spelare fick man bara en del av övergångssumman.

(En parantes: Ungefär i samma veva hade Helsingborgs IF försatt sig i en än märkligare situation där de bisarrt nog kunde förlora pengar på att sälja spelare. För den som är intresserad av hur man sabbar en klubbs ekonomi skrev jag ett reportage om saken för Offside för några år sedan)

Hur som helst: Bosse och Henke förstod genast vad som krävdes. Ingen annan klubb har sedan dess jobbat lika konsekvent med unga spelare/köp och sälj som Djurgården, även om IFK Norrköping imponerat under de senaste säsongerna.

För DIF handlade det först och främst om att äga spelarna själva och att hålla lönerna på en rimlig nivå, samt att stabilisera laget, men efterhand ökade man de försäljningsbara spelarna i truppen samtidigt som man var noga med att anpassa kontraktslängderna. När Djurgården säljer spelare är de bäst i landet på att ta betalt i stort sett oavsett spelarkategori.

Eftersom Bosse och Henke oftast har varit fokuserade på att göra smarta dealar och hålla kostnaderna nere – giriga agenter har till exempel aldrig haft något att hämta – tog det ett bra tag innan truppen var ”färdig”. Ja, det var egentligen först 2019 som truppen var komplett och välbalanserad (samt förhållandevis dyr) vilket som bekant ledde hela vägen till SM-guldet.

Bosse och Henke drev bolag tillsammans innan de återvände till Djurgården. (Nej, det var inget callcenter.)

Det som gör Bosse och Henkes prestation allra mest imponerade handlar om Djurgårdens svaga ungdomsverksamhet. Medan exempelvis AIK plockar upp talang efter talang – och vips kan få 80-90 Alexander Isak-miljoner in på kontot – har Djurgården inte lyckas med unga egna spelare alls. 2016 såldes Emil Bergström för runt 12 miljoner till Rubin Kazan, men det var ett undantag från en annars dyster verklighet. Ändå har Bosse och Henke sålt för runt 300 miljoner sedan 2014, vilket är fenomenala siffror.

X-faktorn i det hela är Bosses unika kontaktnät i Afrika. För även om Djurgården till exempel sålt inhemska spelare som Erton Fejzullahu, Felix Beijmo och Marcus Danielson för stora pengar är det de afrikanska talangerna som sticker ut. Djurgården har dels varit skickliga på att identifiera löften och dels gett dem möjligheten att utvecklas. Det har varit en emellanåt snårig väg som krävt stort tålamod, men över tid har det varit en extremt framgångsrik strategi som ingen annan har förmått att efterlikna.

Årets silly season visar att Bosse och Henke inte har tänkt om. Försäljningarna har gett klubben ett stort eget kapital, men än så länge har de inte gjort några stora värvningar. Faktum är att de har gått tydligt plus trots att de värvat sex spelare och bara sålt två spelare, Jonathan Augustinsson och Jesper Karlström, som är i etablerad fotbollsålder. Samtidigt är fyra av nyförvärven, snart fem, relativt unga vilket kommer ge klubben nya betydande inkomster om de lyckas på planen.

Jag skulle inte bli överraskad om det ansluter en meriterad målvakt och en anfallare som kan kosta en hel del innan den 31 mars, men jag vet samtidigt att Djurgården inte kommer att äventyra sina finanser på något sätt. Dels för att 2021 kommer bli ett allmänt prövande år, men också för att Djurgården är ett sunt undantag bland en massa elitklubbar med små eller inga marginaler.

Jens Gustafsson har gjort ett gediget jobb som manager i IFK Norrköping.
Daniel Andersson har inte imponerat SÅ mycket på mig på senare år, men träffsäkerheten runt CL-triumferna var högklassig.
Jesper Jansson har nått höga högstahöjder i HIF respektive HIF.
Hasse Larsson har tagit Mjällby från division 1 till övre halvan i Allsvenskan på tre år.
Stefan Andreasson har gnuggat på med Elfsborg…

Ja, det finns kanske någon mer som bör nämnas, men i mina ögon står hela det gänget sig slätt mot Bosse Andersson (framförallt med Henke vid sin sida) som sportchefer under 2000-talet. Hur Bosse lyckas med sina affärer har jag egentligen aldrig förstått, han ger inte direkt intrycket av att vara en analytisk strateg när man träffar honom, men han gör ju det: lyckas, gång efter annan.

Det kanske retar en del, Bosse har länge varit en vattendelare bland supportrar i landet, men för mig är det närmast ett faktum att han är Sveriges skickligaste truppbyggare.

Motiveringen har ni just läst.