I familjens lanthandel lärde sig Bosse Andersson att det gick att mixtra med jordgubbslådorna för att ta mer betalt av packade ålänningar. Senare i livet har affärssinnet tagit Djurgården från ett konkursmässigt skick till att bli en av landets rikaste och mest framgångsrika klubbar. Fotboll Sthlm träffade ”Super-Bosse” på hans hemmaplan i Roslagen för att lära känna en sportchef som ingen annan. ✓ Intervjun gjordes sommaren 2022 – vi lyfter upp den med anledning av Bosses avsked från Djurgården [show_ad id=3] Jag väntar på Bosse Andersson i Åtellets lobby. Det är ett hotell och en restaurang i Norrtälje och när en solbränd Bosse kommer in genom dörren är det genast uppenbart att det inte är första gången han är här. Han styr med vana steg mot uteserveringen och väljer ett bord med soffa. Dagens lunch är schnitzel. – Det är det som man ska äta här, konstaterar han. Bosse är på hemmaplan i Norrtälje. Han växte upp ovanpå sina föräldrars lanthandel i Rö – en bakgrund som är både ovanlig och fullkomligt logisk för en sportchef. Att göra klipp var något som tidigt intresserade Bosse. – Du kan lätt bli kreativ, du kan se var du kan tjäna pengar. Ålänningar som kommer packade blir glada för röda lappar fast det är ordinarie pris. Du kan trolla lite med jordgubbslådorna och du kan trolla mot den finska marken och köra igen på valutan. Även det sociala livet i lanthandeln gav lärdomar för livet. – Är du uppvuxen i ett samhälle där affären är en mötesplats samtidigt som mycket folk som har sommarstugor som passerar, plus Ålands- och Finlandstrafiken, så möter du otroligt många människor. Du får en social kompetens och fattar att människor är lite olika. Mina föräldrar lärde mig tidigt att det finns något bra i varje människa oavsett vem man är. – Det var många typer av människor som kom dit. Politiker till exempel. Moderatledare och kommunistledare. Gösta Bohman var intresserad av att få ett bra vichyvatten när han skulle åka ut på Sundsskär för det var dåligt vatten där. Och när Lars Werner kom då ville han ha Schweppes till groggen. Ett framgångsrecept för lanthandeln var att det i princip alltid var öppet. – Man kunde alltid knacka på. På söndagar fick man inte köpa öl... men det kunde vara möjligt att göra det i Rö. Du hade lokalbefolkningen där som drack öl varje dag och sen var det slut på söndagarna, så då behövde de påfyllning. Djurgården har Börje Anderssons lanthandel att tacka för mycket. Där formades "Super-Bo", som tillsammans med Henrik Berggren varit involverad i så gott som samtliga framgångar som Djurgården haft på 2000-talet. Bosses trollande med jordgubbslådorna blev sedermera till ett skarpt affärssinne och den sociala kompetensen har gett ett sällsynt stort kontaktnät. Pojken som bodde ovanför lanthandeln blev sportchefen som tog Djurgården från ruinens brant till att bli en av Sveriges ekonomiskt mest välmående klubbar – utan en akademi som spottar ur sig talanger, utan återkommande Europaspel och utan Gothia Cup. Den resan började i mångt och mycket när en bil stannade vid lanthandeln och några trevliga djurgårdsspelare klev ut ur den. – När jag bodde i den där butiken så hade jag två drömmar. Den ena var för att jag tyckte det var jävligt häftigt när en djurgårdsbil som var stripad stannade i slutet av sjuttiotalet. Det kom ut djurgårdsspelare och då tyckte man att fan det där: tänk att göra det en dag. – Den andra var eftersom polisen tankade hos oss och då fick man ju gå upp mitt i natten och slå på. De ringde och så gick man upp i pyjamas, slog på soppatanken så att de kunde tanka och så fick man reda på lite info. Då tyckte man ju att det här polisyrket var jävligt spännande, fortsätter Bosse som under 90-talet jobbade som polis under några år. När jag sitter mitt emot Bosses extremt blå ögon och han konstaterar att han alltid har haft ”en enorm drivkraft” är det inte särskilt svårt att förstå hur det kom sig att båda hans drömmar blev verklighet. I en minnesskrift över lanthandeln i Rö (Sjuhundrabygdens årsskrift 2017) skriver Per Hesselgren att Börje Andersson var en man med ett ”brett nätverk” bland ”både leverantörer och kunder”. – Jag lärde mig att nätverk är ganska viktigt. Och att du får mycket vänner ifall du uppträder schysst och bra. Att Bosse känner mycket folk vet alla som intresserar sig för svensk fotboll. Under intervjun fick jag också själv tillfälle att konstatera att det stämmer. Vi kunde knappt gå en meter på Åtellet utan att han hälsade på någon som han nyfiket frågade hur läget var med. Många av hans vänner från uppväxten är kvar i Roslagen. Och det är till stor del även Bosse. Så fort han får chansen drar han till familjens stuga i skärgården. Ibland tar han till och med hela Djurgården med sig – att laget under uppehållet spelade sin träningsmatch mot Sirius på Norrtälje Sportcentrum är knappast någon slump. Rötterna går djupt. En av de saker jag innan intervjun föresatt mig att ta reda på var därför hur det är möjligt för en jordnära rospigg att vara "Mr. Bo" med Patrice Motsepe, president för det afrikanska fotbollsförbundet. – Det handlar om tillfälligheter. Sen om du är open minded... Så uppstår tillfälligheten? – Ja men precis. Jag har ju dragit den historien om när jag kommer ner till Johannesburg på ett hotell. Så kommer det en sydafrikan i leopardbyxor och gympadojor och Adidasjersey med en keps och börjar inleda en diskussion. Jag visste inte då att det var en av världens viktigaste guldhandlare som senare skulle sitta i FIFA:s styrelse. Jag har bara träffat honom två gånger i livet men klubben [Mamelodi Sundowns som ägs av Patrice Motsepe] tror att jag känner honom. Det gör jag ju inte riktigt. Men hans namn öppnar många dörrar i Afrika? – Det har ju inte stängt några dörrar. Många säger att man har goda kontakter. Man kan säkert lyfta luren och de svarar. Jag har bra kontakter men jag vet vilka som är mina vänner. Det är en viss skillnad. Att Djurgården har lyckats så bra med värvningar från Afrika genom åren beror dock inte bara på Bosses kontakter. Han understryker själv att nyckeln har varit en tålmodig och trygg miljö. – Det finns inte en spelare från Afrika som kan komma hit, byta miljö och lyckas dag ett. Däremot så kan du lyckas på i bästa fall 1,5 år och det måste man vara tydlig med. – Med människor gäller det att de har förtroende för oss. Jag vet inte hur många gånger jag ryckt ut på natten för att det hänt något med våra spelare. Du måste alltid finnas där. Jag är jävligt stolt över Tino Kadewere som kom hit som 18-åring och även ”Chili” som kom hit som 18-åring. Väldigt vilsna. Och sen bli proffs efter fyra år. Jag vill att tålamodsaxeln ska vara såhär, säger Bosse och visar med händerna. Djurgårdens sportchef fortsätter: – Sen gäller det att bygga en kultur och där tror jag Nyasha Mushekwi var extremt viktig. Han var lite mer erfaren och otroligt klok. Han tog Sam Johnsson och Omar Colley under sina vingar. Han är otroligt social och vill att människor ska lyckas. Tino tappade sin pappa och så fanns Nyasha med på något sätt. – Många av dem coachar varandra. När man har dåliga dagar. Man kanske har lite ont om pengar, så finns det någon som hjälper. Det är en viss kultur och kan du ha det där över tid... Nu är det ju Banda som har varit med Chilufya. Kulturen har alltså förts vidare. Emmanuel Banda har tagit över rollen som Nyasha Mushekwi hade tidigare. Men även spelare som har lämnat klubben deltar och är behjälpliga när nya afrikanska talanger anländer och ska acklimatiseras. Michael Olunga var en stor anledning till att Frank Odhiambo valde Djurgården och han finns fortfarande med i bilden. – De pratar varje dag. Det är klart att de då gör ett jobb som är ovärderligt för oss som klubb. Att man har kontakt med spelarna efter att de lämnat oss är jävligt viktigt för både mig och Henrik. Djurgårdens framgång med afrikanska talanger har avgörande för klubben, såväl sportsligt och ekonomiskt. Det har kompenserat för bristen på de talanger från akademin som AIK och på senare tid även Hammarby har kunnat ta upp i A-laget och sedan sälja vidare dyrt. Vissa kritiker menar till och med att det varit en bidragande faktor till avsaknaden av egna produkter eftersom Afrikaspåret har slukat utrymme och uppmärksamhet. Bosse Andersson hymlar inte med att han gärna sett fler egna spelare ta klivet upp. – Det är klart att man har den ambitionen. Alla klubbar har någon typ av brist eller unicitet. AIK, det är bara att lyfta på hatten, de har gjort Isak-affären bland annat. Hammarby har lyckats, senast med Williot Swedberg. Det sista vi egentligen sålde från våra egna led i akademin var Christian Sivodevov till Schalke 04. Jag tror att alla djurgårdare vill se egna spelare som går från fotbollsskolan som sexåring till a-laget. Men där har vi inte varit tillräckligt skickliga. – Sen ska det nämnas att vi har lyckade exempel med ett annat koncept. Vi har sålt många spelare som varit utbildade i Stockholm. Det är bara att titta på Hampus Finndell, du har Jesper Karlström, Jonathan Augustinsson, Simon Tibbling, Tim Söderström. Vi ska kunna bli bättre och kommer jobba stenhårt för det. Det hade varit värre ifall vi bara hade sålt afrikaner och utlänningar. Bosse Andersson lyfter Jesper Karlström som ett lyckat exempel. – Vi sålde honom efter sex säsonger. Det kanske blev på bekostnad av någon ungdomsspelare för att vi hade tålamod med Jesper. Samma sak med Tino Kadewere som var hos oss länge. Vi fostrar också spelare som slår igenom i andra klubbar. De håller i och blir elitspelare, kanske inte när de är 20 bast men när de är 24-25. Djurgården vill bygga upp en bild av sig själva som en familjär och omhändertagande klubb. När man pratar med Bosse Andersson är det uppenbart att det är den biten han är mest stolt över. – Om vi är en fotbollsklubb, då är vi en fotbollsklubb. Det var viktigt när Henke och jag kom tillbaka, att det ska vara herr och dam, det ska vara pojk och flicklag. Idag har vi 22 000 medlemmar, vilket är en helt jävla fantastisk utveckling. Att så många vill känna tillhörighet med Djurgården som ägs till hundra procent av medlemmarna. Det är en dröm för mig. Att göra som Hammarby och prata om att bli ”Skandinaviens ledande klubb” är inget som lockar. – Det är många som säger att vi ska bli bäst på det och det. Jag tror att det var något år i Allsvenskan där 12 hade som målsättning att spela i Europa. Det säger ju sig självt att det inte går. Men vi kan idag säga med trygghet att vi har förutsättningar att kunna vara med och slåss om Europacupplatser och gör vi det tillräckligt bra, då kan vi vinna SM-guld också. Djurgårdens trygghet i sig själva speglar – och är nog i hyfsat hög utsträckning ett resultat av – Bosse Anderssons trygghet i sig själv. Rospiggen från lanthandeln har i mångt och mycket lyckats forma sitt hjärtas klubb till sin egen avbild. – Jag är en föreningsmänniska, jag är uppväxt i det. Det passar mig mycket bättre än att jobba i en rik klubb i England. – Det måste finnas en trivsamhet, klubben ska vara familjär och det måste vara några som står för någon typ av galenskap eller glädje. Bosse skyggar inte heller undan för ansvaret som kommer med att han har satt så stor prägel på Djurgården. – Jag är inte bang på att ta ansvar. Det är mig man ska hänga om det inte finns utveckling. Att vara nåbar är en annan nyckel. I lanthandeln i Rö som alltid hade öppet var tillgängligheten en förutsättning, och alla som haft med Bosse att göra vet att han nästan alltid går att få tag på. Att hänvisa till sms eller skjuta på samtalen till morgondagen har aldrig varit ett alternativ för Djurgården sportchef. – Det är viktigt att ta sig tid. Om du ringer så svarar jag, säger Bosse som om det vore världens mest självklara sak.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier