Månsson: Svensk fotboll förtjänar bättre än Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt får ses som favorit och på sätt och vis mest naturlig som Karl-Erik Nilssons ersättare.

Men det sagt säger jag nej tack.

Annons

Jag är inte naiv.

Jag förstår att ord ganska ofta bara är ord nuförtiden.

Men om vi leker med tanken på att det svenska fotbollsförbundet skulle ta sina egna kriterier och värdeord på allvar hade Fredrik Reinfeldt inte varit aktuell som SvFF-ordförande.

För en sådan roll ska man ”värna demokrati” och ha en ”hög moralisk kompass”. Jag vet inte hur en hög kompass (extremt tjockt glas?) ser ut, men de två punkterna borde rimligen frontalkrocka med att sitta i styrelsen och tjäna miljoner för ett bolag som kontrolleras av den kinesiska staten, vilket Expressen uppmärksammade häromåret.

Ja, om vi levde i en parallell värld vore det tack och hej, vi föreslår någon annan till förtroendeuppdraget.

När kollega Viktor Asp idag frågade Reinfeldt om Kina – ämnet som han tidigare har duckat – blev det dålig stämning. Den förre statsministern svarade undvikande och vägrade uppge när han avslutade sitt uppdrag. Reinfeldt var också störd på att frågorna inte handlade om hans möjliga framtida uppdrag – som han å andra sidan inte ville säga så mycket om.

Respekt för den demokratiska processen, har varit Reinfeldts motivering till bristen på visioner. Det återupprepades under presskonferensen, när reportrar ställde frågor om kandidaten som de knappt visste något om. I månader har han undvikit medierna förutom ett enda citat:

“Spännande för mig som stort fotbollsfan att få vara med i nästa steg”

Så vad vill han, förutom att ha jobbet?

Han påstår sig vilja ena fotbollsrörelsen, men vad det innebär är höljt i dunkel. Att han är försiktigt positiv till VAR fick vi i alla fall veta, samt att han stöttar 51-procentsregeln (även om jag har en känsla av att sista ordet inte är sagt).

Reinfeldts cv är per definition svårslaget, men vad gäller fotboll är meritförteckningen inte lika imponerande. När han flög upp och jublade över Rasmus Elms övertidskvittering till 4-4 mot Tyskland i Berlin 2012 kammade han hem folkliga poänger med sin oväntade spontanitet, och visst har han alltid gillat fotboll. Att han håller på Djurgården sedan barnsben är ingen hemlighet.

I sammanhanget är han emellertid mest känd för sin underliga presskonferens efter Magnus Pehrssons och Tommy Jacobsons DIF-avgång 2013 – ett framträdande som Järnkaminerna tog avstånd ifrån – samt det misslyckade försöket att ta en plats i Djurgårdens styrelse 2020. Även då opponerade supportrarna sig, vilket säger en del om Reinfeldts populäritet i de kretsarna.

Det ska förtydligas att det inte är klart att Reinfeldt blir ordförande, men han får ses som favorit. Han skulle vara en naturlig ersättare till Karl-Erik Nilsson som är en politiker ut i fingerspetsarna, en sådan som kalkylerar och maktspelar i kulisserna men som undviker känsliga frågor innan de verkligen, verkligen måste adresseras.

Det kan jämföras med Norges motsvarighet Lise Klaveness som ständigt är ute och skapar debatt om Qatar, ställer krav på FIFA och är allmänt obekväm i en fotbollsvärld som både är mäktigare och mer korrumperad än någonsin, inte minst till följd av diktaturer som Kina med sina jätteinvesteringar och sportswashingprojekt.

Se där ett modigt ledarskap att inspireras av, snarare än Reinfeldts beräknande uppenbarelse och i sammanhanget tveksamma förflutna. Landets största folkrörelse förtjänar en bättre ledare än honom.