Är det för mycket snack om och åldersstruktur, truppvärde och försäljningspotential nuförtiden?
Har en del av charmen med fotbollen försvunnit?
Frågar du mig är svaret tydligt ja – men lika tydligt nej.
Annons
Min åsikt i frågan är klar. I många år har jag argumenterat för att svenska lag behöver ställa om radikalt för att hänga med. Att de flesta lagen borde lägga en större del av resurserna på yngre spelare och låta fler av dem få mer speltid.
Att exempelvis Hammarby har lagt upp en strategi enligt tankemönstret applåderar jag därför. Eftersom den samtidigt hänger samman med en genomtänkt helhetsfilosofi är jag odelat positiv till planen. Ju fler von Heijne-KPI:er som tickas i, desto bättre lär det gå för klubben. Ju mer tålamod hos de krävande supportrarna – förutsatt att vägvalen följs i praktiken – desto fler sålda öl på Gröne Jägaren.
Diskussionen har en tendens att röra upp känslor. Det är nog bara när vi skriver om gängkriminella kopplingar inom agentbranschen som vi får fler reaktioner. Bara begreppet KPI kan få folk att vilja spy rakt ut och på sätt och vis kan jag förstå det.
Att fotbollsmarknaden inte är särskilt sund tror jag de flesta kan skriva under på, men den framstår också som allt mer skev. Att en talang av Alexander Isak- eller Lucas Bergvall-snitt kostar hundra eller tvåhundra miljoner är begripligt i en värld där en toppspelare kan bli värd det tiodubbla, men begreppet potential har rent allmänt nått extremnivåer.
Låt oss ta ett aktuellt exempel: Anton Saletros är AIK:s klart bäste spelare, han platsar till och med i landslaget, och är i sin prime som 28-åring. Att han kan prestera på samma nivå i tre-fyra-fem år till är troligt. Nu verkar det som att han stannar åtminstone över våren/sommaren i Gnaget, men vad skulle han kunna säljas för här och nu? 30 miljoner?
Samtidigt rapporteras det att Laurs Skjellerup såldes för 46 miljoner från IFK Göteborg, en 22-årig striker som gjort nio mål i seniorkarriären och som tillhörde i ett lag på undre halvan Allsvenskan. Anfallare har visserligen högre prislappar än mittfältare, men ändå. 22 är också precis på gränsen till när priserna börjar sjunka som en sten för en liga på Allsvenskans nivå.
För tonåringar är det än mer iögonfallande, ibland känns det nästan som att man kan “fuska” genom att slänga in en 17-åring i ett par allsvenska startelvor och invänta bud från klubbar på kontinenten vars scoutingprogram plingat till.
På så vis kan jag också tycka att en del av charmen har försvunnit. För visst var det härligare när bara de allra största begåvningarna såldes till världsligorna? När man skulle vara en Zlatan i Malmö, Ljungberg i Halmstad eller Markkanen i AIK för att ge klirr i klubbkassan? Och visst vore det fint om sportsliga framgångar gav de största intäkterna? Ja, det vore det.
Men som det brukar heta: don’t hate the player, hate the game. Vad man än tycker finns det inte så mycket som man kan göra åt transfermarknadens mekanismer. Det går inte att ställa sig utanför, det går bara att göra bra eller dåliga affärer. I längden kommer pengarna nästan alltid att avgöra – det är i sig inget nytt – och med tanke på hur marknaden fungerar lär ett systematiskt utvecklingsfokus i de flesta fall vara ett vinnande koncept. Eller, om man delar min övertygelse: ett överlägset koncept.
Jag tycker också att man kan vända på diskussionen om man ser den som binär där en truppvärdesstategi är ocharmig och andra vägval, vilka de nu är, känns mer äkta. Dels för att jag inte håller med, men också för att ungdomssatsningen kan göras på ett förhållandevis genuint sätt. Om man värnar om att klubben ska vara lokal och behålla sin identitet i en tid där trupperna byts ut i rasande takt är det ingen dålig utgångspunkt i att fördela större resurser på sina faciliteter, sin personal och inte minst akademi där egna grabbar får chansen att förverkliga sig själva, snarare än att jaga etablerade nyförvärv utifrån så fort det finns lite pengar över.
I idealfallet har klubben efter en tid byggt sig robust och rik nog för att inte behöver sälja så fort genombrotten kommer. Istället kan man behålla spelarna ifråga under ett antal säsonger innan man cashar in och ersätter med nya förmågor underifrån. Som vanligt i fotbollens värld är det lättare sagt än gjort att ta sig dit, särskilt i stora klubbar, men som målbild är den tilltalande. På så vis kan man främja sin identitet, jobba med kontinuitet och prestera sportsligt på en jämn och hög nivå.
Sedan kan man påpeka att allt kanske vänder en vacker dag. Kanske ändras dynamiken av en eller annan anledning. Kanske kommer äldre spelare få lägre löner än yngre och därmed bli mer värda att satsa på, samtidigt som övergångssummorna jämnas ut över åldersspektrat. Isåfall gäller det att ställa om på nytt för klubbarna – samt för alla supportrar som har synpunkter på vägvalen. Blir det mindre infekterat då? Kanske, kanske inte.
Dessutom finns det en snuttefilt för båda lägren i debatten. Fotbollen må styras av pengar, men den avgörs inte i ett Excel-dokument. Om man inte utför sin strategi på ett träffsäkert vis kommer man ändå inte vinna, hur välformulerad planen än är. Det finns betydligt fler saker är åldersstruktur som är utslagsgivande även i det långa loppet. Att successivt öka värdet i truppen är en stark indikator på att det kommer att gå bra över tid, men för att lyckas med det krävs fingertoppskänsla och samma gamla kunskaper som alltid varit avgörande för vem som skriver historien.
