Strategin har knappt hunnit verka, men effekterna syns redan.
Hammarbys nya plan är inte bara bättre än det traditionella svenska arbetssättet, den är överlägsen.
Annons
När den nytillträdde tekniske chefen Adrian von Heijne i vintras pratade om Hammarbys plan för framtiden tänkte jag på två saker.
Dels att jag gillade vad jag hörde. Efter många år av fördjupning i det underbara ämnet fotbollsdrift har jag skaffat mig en idealbild av hur en elitklubb ska byggas upp och den är lik von Heijnes. Han var nog den förste beslutsfattaren i vår bubbla som uttryckte en helhet där delarna hängde ihop på samma sätt som jag ville, så jag var förstås mycket positiv till hans inträde i Hammarby.
Det andra handlade om efterlevnad. Jag har nyligen hoppat av ett styrelseuppdrag i norska Obosligalaget IK Start, och det eftersom jag inte kände att tanke och handling stämde överens. För visst kan man prata om utveckling, tålamod och modet att ta krävande beslut innan säsongen börjar, men när det väl testas faller många till föga. Trycket utifrån skapar ängslighet, personliga intressen trumfar klubbens, politiskt spel kan stå i vägen för rationalitet och branschkunskapen bland ledande företrädare och i styrelserummen är i många fall inte tillräcklig. Fallgroparna är många, det är tufft att driva fotbollsklubb.
Så hur skulle Hammarby klara det? Von Heijnes budskap togs överlag emot väl, upplevde jag, samtidigt som knivarna slipades på sina håll. De senaste säsongerna har Hammarby slutat åtta, femma, trea och sjua i Allsvenskan och årets trupp var långt ifrån färdig. Att resultaten skulle variera på våren kändes troligt, och med resultat vet vi hur det fungerar. Om det går bra har du opinionen med dig, om det går dåligt har du den emot dig, och det oftast oavsett hur klubben mår i ett större perspektiv. Med andra ord föreföll det troligt att Hammarby skulle ifrågasättas och den 16 maj, efter 0-3 mot Mjällby, sattes en banderoll upp på Årsta IP:
”Du får aldrig vinnarkultur på planen, så länge det är Korpennivå på ledningen”.
I samma veva pratade Mikael Hjelmberg om att få in etablerade spelare till sommaren, men la till att truppen trots allt inte är SÅ ung.
Det ska poängteras av protesten inte var primärt riktat mot von Heijnes tankar, eller Hjelmbergs sportcheferi, men stresstestet var totalt. Det var en sådan punkt då klubbledningen brukar vackla, och jag undrar om den inte gjorde det. Ett par förluster till och von Heijnes strategidokument kanske hade förpassats till papperskorgen.
Men så vände det. 2-1 mot AIK i derbyt, talangen Deniz Gül gjorde mål. 3-0 mot Sirius, mål av Bazoumana Touré och Viktor Djukanovic. 3-0 mot Djurgården, mål av Touré igen. Vårsäsongen var över, Bajen var trea i tabellen och framtidstron hade återvänt, och även om återstarten varit sisådär har klubben fortsatt vind i opinionsseglen. Kim Hellbergs första tränarhalvår har innehållit toppar och dalar, men det mesta tyder på att han är på rätt väg.
För tre månader skrev jag om AIK:s besvärliga ekonomiska situation. Trots en kortsiktig satsning och kostnader som är på tok för höga presterar inte klubben, och med det blir bubbelrisken uppenbar. I krönikan nämnde jag Hammarby vars utgifter också skenat iväg, men det finns en avgörande skillnad mellan lagen: hundra miljoner plus. Nu har vi kommit till sommaren och Bajen har redan fått kontroll. Nathaniel Adjei, Edvin Kurtulus, Oliver Dovin har sålts för stora pengar och Viktor Djukanovic följer sannolikt dem. Montader Madjed och Saidou Alioum har kört fast i Bajen men lär också ge en del miljoner snart.
Samtidigt har ersättare redan värvats och laget bör stå sig fint. Sommarfönstret har med andra ord inletts på ett utmärkt sätt, så som det kan bli när man satsar ungt. För AIK:s del är goda råd däremot dyra. Klubben har tagit en checkkredit för att ge sig själva handlingsutrymme och de värdefulla spelarna i truppen är framförallt nyckelspelarna som blir svåra eller omöjliga att ersätta.
Med andra ord: Hammarby har arbetsro, AIK har det inte. Gnagets potential har minskat, Bajens har aldrig varit större. På ett halvår har truppvärdet enligt Transfermarkt gått upp nästan 50 procent och Hammarby är numera klar tvåa efter Malmö FF, och det trots stora försäljningar.
Just truppvärde är kanske inte ett begrepp som får den generiske Bajaren att gå i spinn, men det är ett nyckelmått i dagens fotboll. Om man bygger truppvärde över tid går det nästan inte att misslyckas, och på pappret har Hammarby allt som krävs. Klubben är numera en jätte på ungdomssidan, både sett till kvantitet och kvalitet, och har en unik konkurrensfördel i HTFF-projektet. Med Mikael Hjelmbergs know-how och kontakter i Västafrika kan klubben rekrytera ett antal talanger på högsta nivå varje år vilket lär ge hundratals miljoner till klubbkassan.
I ett övergripande perspektiv ser jag tre avgörande utmaningar för Hammarby: att hålla koll på kostnaderna, att få tillgång till en träningsanläggning till samt att ha modet att följa planen som von Heijne kommunicerat även när det kärvar.
Som plan är den inte bara bättre än det traditionella, kortsiktiga, svenska arbetssättet – den är överlägsen. Redan efter ett halvår skönjer man effekterna och med tiden kommer det inte gå att missa. Hammarby har hittat ett vinnande koncept och jag hoppas att så många som möjligt inser det.
