Bollen har rullat mot avgrunden länge, och det är hög tid att sparka tillbaka den så långt det bara går.
För när dina säsongskortspengar i förlängningen kan hamna i gängkriminella fickor behöver de enda som kan vända utvecklingen agera.
Det är dags för medlemmarna att vinna en ny stor strid.
Annons
En spelare som fungerar som ”extraagent” (många vittnar om hur han försöker locka över spelare till agenturen ifråga) får inte ett nytt kontakt med sin förening. Beslutet är inte särskilt konstigt då spelaren har hög lön och inte längre är given i startelvan, men reaktionerna blir hätska.
Agenturens chef är särskilt förbannad. Han svarar med att sätta igång en övergång med en av lagets tongivande spelare och klubben står i princip handfallen. Vill man neka en affär och försätta sig i onåd hos agenturen och ha en omotiverad spelare? Övergången blir av.
En annan spelare vill lämna sin klubb som är villig att diskutera. Budet från den intresserade klubben är dock för lågt, menar man, vilket gör en annan agent vansinnig. Agenten terroriserar sedan klubben med samtal och nattliga sms med mer eller mindre hotfull ton. Övergången blir till sist av.
Nyhetsförmedlingen i de största tidningarna handlar emellertid inte om detta, utan om avslöjanden om buden, med för agenturerna väl vald tajming. Det hela följer på så sätt ett tydligt mönster i vår bransch, där många vet hur det funkar men få säger något utåt.
Jag tänkte på dessa historier, som bara är två i mängden, när Sporting Lissabons president Frederico Varandas förklarar att han inte låter sig påverkas av ”utpressning” från team Viktor Gyökeres – som för ett par dagar uppgavs vara ”rasande” på sin klubb.
Samtidigt pumpar agentkanalen Fabrizio Romano – som har för vana att uppmärksamma Hasan Cetinkayas Managements spelare – ut innehåll som tar spelarens parti.
(Läs gärna vår/Expressens granskning av HCM här)
Å ena sidan är det deppigt med alla agentmegafoner, men å andra sidan är det uppfriskande att Frederico Varandas stämmer i bäcken. Varför gör inte svenska klubbledare det oftare? Det händer ju så sällan, trots att vissa agenter regelbundet förgiftar klimatet i omklädningsrummen.
En anledning är förstås att en del agenturer har ett våldskapital runt sig. Att få folk att berätta vad som sker bakom kulisserna går ibland, men med en försäkran om att det inte får komma ut. ”Du får tänka på att jag har familj” som en klubbföreträdare sa till mig en gång. ”Hur ska jag gå emot en agent som går runt med skottsäker väst?” som en annan sa. ”Granska inte, det kommer att sluta med att någon får en kula i huvudet” som en tredje sa.
Det är lätt att förstå oron. Om man går på en match i exempelvis P19-Allsvenskan – Fotboll Sthlm gör gärna det – ser man ofta personer på läktaren som är eller har varit gängkriminella, eller som har täta band till gängledare som styr drogförsäljning eller ligger bakom mord. De är på plats för att skapa kontakter, för alla vet att 16-17-åringarna som springer runt på planen kan bli guld värda i framtiden. Med klubbarnas välsignelse eller åtminstone tendens att slå bort blicken får dessa ”agenter”/”rådgivare” ofta sin vilja igenom och på så vis hamnar tonåringarna ett steg från gängkonflikterna bara för att de råkar vara duktiga på fotboll, en relation som de knappast kommer ur under resten av sin karriär.
Under våren har det sprängts portar i Göteborg vilket har sin bakgrund i en intern konflikt inom Universal – en agentur som Fotboll Sthlm har granskat i flera delar. Huvudpersonerna bakom Universal fortsätter dock att göra affärer med allsvenska klubbar, liksom andra suspekta agenturer. Visst har våra och andras granskningar fått genomslag, men de flesta av fotbollens aktörer ser fortsatt mellan fingrarna. Övergångssummorna är högre än någonsin och agenturerna har aldrig tjänat så mycket pengar. Faktum är att vi har sett en explosion under senare år. Malmö FF har betalat ut 74 miljoner under de tre senaste säsongerna (och då endast i vad som räknas som ”förmedlararvorde”). AIK har pungat ut 50 miljoner under de två senaste åren, medan Hammarby betalade ut 32 miljoner bara under 2024. Samtidigt är insynen minimal och SvFF har absurt nog slutat att redovisa vart pengarna går vid övergångar. För varje granskning om skuggsidorna av agentbranschen går det hundra sillynyheter där agenturerna oftast står för information och vinkel.
Samtidigt ökar klubbarnas intäkter även på andra sätt, exempelvis genom publikboomen, vilket ytterligare gagnar agenterna, inklusive de ljusskygga figurerna. Säsongskorten och lösbiljetterna som du som besökare betalar för kan därför delvis gå till den organiserade brottsligheten. Det är möjligt att det blir för abstrakt för många, men i min värld är det fullkomligt skandalöst och något som borde rendera alla tänkbara krisåtgärder från fotbollens olika parter. Det blir ju inte gärna så mycket mörkare än så här.
Det finns också en annan anledning till att klubbarna håller tyst: man vill inte förstöra en relation till en agentur med risk för att missa framtida möjligheter. Det gäller enligt min uppfattning både personliga intressen – varför höja rösten när det är enklare att glida med? – och klubbarna som helhet. Föreningarna kan framstå som stora och mäktiga utåt sett, men är ofta små och ombytliga organisationer, som inte har kraft eller beslutsamhet nog att ta ställning.
Samtidigt är Svensk Elitfotboll och förbundet ständigt undfallande. I landslaget skyddar man hellre spelarna, och därmed agenterna, när kritiska ämnen förs på tal. När man pratar med företrädare från SvFF, Sef eller distrikten om grov kriminalitet får man gärna veta hur LITE de vet, ”det här har vi ingen aning om”, ”detta måste någon annan ta tag i, det är inte vårt ansvar”, och favoriten: ”vi är ingen myndighet!”
Gott så, men det är väl era tävlingar? Och era regler?
Politikerna bryr sig sällan om det inte handlar om bengaler eller stök på läktaren och Polisen har lagt ner sin grupp som specialiserade sig på kriminell infiltration och därmed dansar agenterna på bordet. Alla är princip med dem, nästan ingen är iallafall emot, och branschen måste vara snudd på unik då redovisningskraven är minimala. Bulvaner med postlådeföretag kan ta emot miljonbetalningar direkt från klubbarna efter en stor försäljning till utlandet och än större belopp kan, enligt flertalet tips till oss, flyttas direkt från köpande klubb till bankkonton i Turkiet eller Dubai – en konstruktion som funkar eftersom en agentur bisarrt nog kan företräda tre parter i en affär: köpare, säljare och objekt. Om dessa agenturer betalar skatt som vanliga bolag? Tja, gissa själva.
Det är lätt att ge upp hoppet när man har insyn bakom kulisserna, men jag tror att det trots allt finns framkomliga vägar för att vända på utvecklingen. Jag tänker framförallt på två sådana. Dels hoppas jag att fler redaktioner lägger tid och kraft på att gräva och är offensiva i sina publiceringar, exempelvis med namn så att det får genomslag istället för att snabbt falla i glömska, samt att man slutar att agera nyttiga idioter åt agenterna. Eller för den delen skriver romantiserande porträtt på personer som snarare borde sättas under lupp.
Men framförallt tror jag på att medlemmarna tar initiativ och sätter press. I grunden är det ju medlemmarna som bestämmer vilka principer som klubbarna ska agera enligt. Om medlemmarna exempelvis motionerar och får igenom att klubbarna med full transparens måste redovisa vart varenda krona går i samband med spelaraffärer, samt vilken typ av agenter och bolag som man kan samarbeta med, måste det följas, ty det är så vår demokrati fungerar.
Det hade förmodligen mötts av hårt motstånd från oroliga klubbledare, men det hade kunnat ge effekt på riktigt. För drygt ett decennium sedan vann medlemmarna striden om 51-procentsregeln efter en imponerande mobilisering över förbunds- och klubbgränserna, och nu är det hög tid för en ny insats. Det hade kanske bara varit ett första steg, men ett stort sådant, och kanske början på historien om hur medlemmarna räddade svensk fotboll från att infiltreras av mörka krafter. Bollen har rullat mot avgrunden länge och det är hög tid att sparka tillbaka den så långt det bara går.
