Bangers, flaggbränningar, planstormningar och kastade bengaler. Läktarna gungar som aldrig förr, men det finns även en negativ trend som inte går att bortse ifrån. Frågan måste upp på agendan – för svensk fotbolls skull. [the_ad id="69588"][the_ad id="69590"] Svensk fotboll har allvarliga problem. Jag har just börjat läsa i Jens Littorins senaste bok om matchfixning och kriminell infiltration vilket inte är särskilt upplyftande. Den handlar om hur kriminella gäng, skrupelfria agenter och andra typer av fifflare utnyttjar den svenska fotbollsrörelsen och de mörka historierna avlöser varandra. Låt mig återkomma till ämnet vad det lider. Huliganism är ett annat gissel, framförallt uppgörelser på stan där oskyldiga personer riskerar att hamna i kläm, medan matcherna har varit relativt problemfria på senare år. Utvecklingen har i allt väsentligt varit positiv. För tio år sedan såg vi en hel del stök på läktarna, därefter har arrangemangen blivit successivt säkrare. Sett till hur många som går på matcherna är de allvarliga händelserna få, och undersökningar visar att de allra flesta tycker att det är tryggt att gå på fotboll. Men någonting har hänt sedan publiken återvände efter pandemin. Antalet negativa inslag har tydligt ökat. Det har varit flaggbränningar och stormningar eller försök till sådana. Det kastas in föremål på planen med en frekvens som jag aldrig har upplevt förr. Bangers har återvänt vilket skapat oreda och skadat personal. Efter slutsignalen i cupfinalen fylldes planen av maskerade supportrar. Det kastades upp bengaler i folksamlingar på läktaren, vilket gav mindre behagliga flashbacks till cupfinalen 2013 på Friends arena. Ni som följt mig i spalterna eller Fotboll Sthlms granskningar vet att jag har varit mycket negativ till polisens arbete runt fotbollen, inte minst under säsongerna som styrdes av villkorstrappan och tillhörande strategi. Jag varnade gång efter annan för riskerna för en radikalisering bland supportrarna, främst unga sådana. Att polisens provocerande metodik och flagranta lögner skulle skapa ett förakt/hat mot myndigheten vilket knappast skulle förbättra säkerhetsläget runt arenorna. Det är vanskligt att leda i bevis, men jag tror dessvärre att vi har kommit dit nu. I bästa fall har vi en annan inriktning med individuell istället för kollektiv bestraffning på gång, men förtroendekrisen kommer under alla omständigheter ta lång tid att åtgärda. Å andra sidan tror jag inte att det är huvudorsaken till stöket, för jag tror att det främst kommer inifrån. Jag har diskuterat saken med många insatta personer under våren. Med supportrar, fotbollsledare, poliser och forskare. Att pandemin ändrade förutsättningarna är de flesta överens om. Att ramarna för hur man beter sig måste sättas på nytt i sociala sammanhang. Och framförallt: att det finns en kalvar på grönbete-logik (vilket experterna på Enable lyfter fram här) som präglar läktarna. Det vill säga att man vill göra mer av allt, nu när man äntligen kan röra sig fritt. Mer sång, mer fest, mer hets, mer bengaler och dessvärre: fler övertramp. Jag tror att kärnan finns där. En annan tes som jag försiktigt driver handlar om samhällsutvecklingen. Att det blivit otryggare och våldsammare, och att det i någon mån spiller över på fotbollen. Åt det sistnämnda ska jag inte försöka presentera någon lösning, men vad gäller normer och beteenden tror jag att det finns mycket att göra. Det är kanske inget raketforskarförslag, men jag tror på att aktivt och uthålligt markera mot övertrampen. Att klubbarna är tydliga i sin kommunikation. Att de riktiga förebilderna, det vill säga spelarna, vissa av dem i alla fall, kliver fram. Att supporterorganisationer för upp frågorna högt på agendan. Att de driver opinion med samma skärpa som de gör i andra ämnen. Mycket görs redan, men jag vill se mer av allt, för jag är oroad över utvecklingen. Jag tänker ibland att vi upplever en storhetstid i svensk fotboll, att det finns en sällsynt fin balans mellan det folkliga och det subkulturella. Fotbollen som spelas på våra arenor må vara rätt torftig emellanåt, men läktarna håller inget annat än världsklass. Att skriva det känns närmast klyschigt, men det räcker att tänka på alla magnifika tifon som vi har sett under våren för att inse att klyschan är sann. Lägg därtill 51-procentsregeln och den härliga känslan av närhet som alltjämt präglar vår serie. Men det gäller att inte ta något för givet. Huliganismen och den kriminella infiltrationen hotar på olika sätt, och den senaste utvecklingen vid matcherna ska inte viftas bort. Ju tidigare vi-vänner-av-svensk-fotboll erkänner problemet, desto bättre. Upp med frågan bara! Visst handlar det delvis om att myndigheter, förbund och klubbar hanterar sina uppgifter på ett förtroendeskapande vis, men jag tror att det viktigaste för stunden handlar om rannsakan i supporterkretsar. Inte genom ett kollektivt skuldbeläggande, utan genom en konstruktiv diskussion om normer, beteenden och gränser. Vad är okej och vad är inte okej? Hur banal frågan än må vara tror jag att vi ska börja där för att vända den illavarslande trenden.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription