Sällan har ett vinnande lag varit så uträknat.

Sällan har ett firande varit så vilt.

Sällan har jag själv hamnat så mitt i händelsernas centrum.

Det här är historien om AIK:s största cupsensation och de osannolika hjältarna från Moskva.

Annons

Det är ju kört.

Jo, men det kan alltid hända något.

…fast det är ju kört.

Eller?

Det velades fram och tillbaka på Sportbladets redaktion, där jag jobbade 2012, efter att AIK förlorat på Råsunda med 0-1 mot CSKA Moskva i den första playoff-matchen till Europa League.

Visst gällde returen i Ryssland ett gruppspel, men chansen att det skulle bli svenskt avancemang – och därmed vara värt att åka – var liten.

Minimal rentav, för det hade varit klasskillnad på Råsunda. CSKA var rankade på 18:e plats i Europa och hade ett lag packat med stjärnor. Defensiven var i princip identisk med det ryska landslagets under många år med målvaktslegendaren Igor Akinfejev, mittbacksklippan Sergej Ignasjevitsj samt tvillingarna Aleksej och Vasilij Berezutskij. På mittfältet styrde Rasmus Elm – utsedd till ligans bästa utländska spelare året därpå – och längre fram attackerade internationella profiler som Keisuke Honda, Zoran Tosic och Ahmed Musa.

Samma höst vann CSKA ligan och de kommande åren skulle de spela i Champions Leagues gruppspel sex säsonger i rad.

Bilder från Råsunda-matchen: Nyförvärvet Henok Goitom presenteras i halvtid och ryske stjärnan Alan Dzagojev firar matchens enda mål tillsammans med målskytten Keisuke Honda. Foton: Bildbyrån

Jag minns inte vad som fällde avgörandet, men en resa till Moskva blev det. Kanske tjatade jag, för det var en krånglig och dyr historia. Vi var sent ute och visumfrågan fick lösas via en konsulatservicefirma som höll till vid Norrtull.

Där fick jag betala ett par eller några tusenlappar och fick ett papper i handen som skulle fungera som en affärsinbjudan. Eftersom jag fått firman rekommenderad av rutinerade utrikeskorrar på Aftonbladet litade jag på att det skulle funka vid gränsen, men helt säkert kändes det inte.

– Vad svarar jag om de undrar vem som bjudit mig i landet, frågade jag.

– De ställer inga frågor, svarade damen på konsulatservicefirman.

– Jag förstår, men OM de gör det?

– De ställer inga frågor.

– Men ändå. Ska jag svara att jag är turist eller här för affärer?

– De ställer inga frågor.

När jag kom till passkontrollen i Moskva ställdes heller inga frågor efter att de granskat mitt papper, så den oron försvann fort. Men jag hade ändå en viss puls, för samma dag hade jag fått tips från en trovärdig källa att Malmö FF var på väg att sälja sin skyttekung Mathias Ranegie till Udinese i sista stund innan fönstret stängde.

Jag skrev min artikel, men när en kollega ringde upp Ranegie blånekade han och sa att uppgifterna var tagna ur luften. Jag minns därför taxiresan in till stan väl då stressade kollegor ringde och frågade vad som stod på. Hade vi gått på en nit? Själv började jag också undra, för kunde verkligen Ranegie ljuga på det sättet? ”Inga kommentarer” var en sak. ”Det stämmer absolut inte, var har du fått det ifrån?” när förhandlingarna i stort sett var klara var en annan.

Men jo, Ranegie drog en vals, och en flytt till Udinese blev det dagen efter.

När jag kom fram till hotellet, som även var AIK:s, möttes jag av Martin Mutumba som såg förvånad ut.

– Vad gör du här? Tror du vi vinner eller?

Nä, det trodde jag väl inte. Men för historiens skull kan vi säga att jag gjorde det. Att jag var ensam svensk reporter i Moskva var i alla fall ett faktum. Inte heller någon fotograf tog turen.

Johan Strömberg, till höger, vid ett annat AIK-tillfälle: försäljningen av Mohamed Bangura till Celtic. Foto: Bildbyrån

Johan Strömberg var ordförande i AIK Fotboll på den här tiden. Eftersom han även varit spelaragent samt Lennart Johanssons förtrogne under många år sitter han på en guldgruva med anekdoter från idrottens värld, men få minnen är så skarpa som det som hände den 30 augusti 2012.

– Hela kvalet var ett starkt minne egentligen. Vi hade problem mot Hafnarfjordur i den första rundan men vann med 2-1 totalt. Därefter fick vi Lech Poznan och det blev otroligt stökigt. De kom med en mängd huliganer och Polisen satte in hästar och det blev kaos runt Råsunda. Men vi vann med 3-0 hemma och höll 0-1 borta och tog oss vidare, vilket var starkt, säger Strömberg och fortsätter framåt:

– Men efter nästa match, 0-1 mot CSKA på Råsunda, trodde man att det var kört förstås. Alla som man snackade med sa samma sak: det är bara att ge upp, satsa på Allsvenskan istället. Det var ju bara du som trodde på oss, eller hur?

Att CSKA:s ledning trodde på avancemang var i alla fall ingen överdrift. Johan Strömberg skrockar när han försöker återge attityden hos den ryska storklubben.

– Dagen innan hemmamatchen hade vi en träff på Teatergrillen. Vi skulle äta klockan sju men deras representanter ramlade in halv nio när vi och Uefas delegater redan hade ätit upp. CSKA var rätt likgiltiga inför att träffa AIK.

– Men inför bortamatchen bjöd de tillbaka med en lunch på matchdagen, och det var oerhört flott. De hade en privat del på en restaurang på Bolsjojteatern och då var de på strålande humör när de kände sig så överlägsna. Jag spelade med, frågade hur mycket de trodde att de skulle vinna med, vilka de ville ha i gruppen och så vidare. Jag frågade vilken budget som de hade för spelartruppen, men de förstod inte frågan. Det var sponsrade av Gazprom och det verkade inte finnas någon budget.

Lunchen, som innehöll en del vodka, blev stimmig.

– Vi snackade om OS som just avslutats och CSKA:s informationschef ville jämföra Sveriges skrala medaljfacit med gamla Sovjetunionens. ”Om vi hade haft kvar gränserna hade vi haft 30 guld, 25 silver och 40 brons”, typ. Då svarade jag att om vi hade räknat på Sveriges gränser 1660 hade vi haft hela Norden och delar av Ryssland och Tyskland och då hade vi haft dubbelt så många medaljer som er. Det blev tyst i rummet, men av någon anledning tyckte informationschefen att det var väldigt roligt. Han bara gapskrattade.

Efter lunchen mötte Johan Strömberg, vd:n Thomas Edselius och sportchefen Jens T Andersson upp tillresta AIK-supportrar på en bar. Stämningen var hög och ett gäng supportrar uppmanade Strömberg att dra igång en ramsa. Efter en viss tvekan ställde sig Strömberg upp och höll ett tal om att ikväll kunde det bli miraklet i Moskva, varpå han drog igång en ”avgå styrelsen!”-ramsa.

Varför vet han egentligen inte, mer än att det var kul, och snart skanderade hela baren ”avgå styrelsen!”

Innan Johan Strömberg och jag hinner prata om själva matchen på Khimkistadion i Moskva berättar AIK:s före detta ordförande en historia som ter sig lika delar svindlande och obehaglig i efterhand. Den har inget med AIK:s resa att göra, men jag kan inte låta bli att återge den.

Strömberg, som arbetar som advokat till vardags, var alltså under många år Lennart Johanssons förtrogne, och följde Lennart både i vardagen och på äventyr i världen. Något år innan Lennart klev av posten som ordförande för Uefa, det gjorde han 2007, fick han en inbjudan från Vladimir Putin som hade ett brådskande ärende.

– Putin skickade ett privatflyg till Bromma, berättar Strömberg.

– När Lennart kommer till Kreml förklarar Putin att han vill att den ukrainska ligan ska gå upp i den ryska. Putin frågade om Lennart kunde ordna det till honom. Lennart svarade att han inte kunde det, men att både Ryssland och Ukraina hade representanter i Uefa och att de isåfall kunde lämna in ett gemensamt förslag. Då blev Putin förbannad och så var mötet över. Jag tror inte ens att det tog en halvtimme.

Skönheter av olika slag: CSKA-supportrar på Råsunda och svensk reporter på Khimkistadion.

Till kvällen och matchen i Moskva.

Utanför Khimkistadion vaktade tungt beväpnad militär och på läktarna var stämningen hätsk och otrevlig då delar av CSKA-klacken gjorde – liksom de hade gjort på Råsunda – apljud mot AIK:s mörkhyade spelare. Att AIK spelade med Amnesty International på bröstet (reklamen från ordinarie tröjsponsorn Åbro var inte tillåten i Ryssland) i den ogästvänliga miljön gjorde upplevelsen än starkare.

CSKA hade alltså 1-0 att gå på och startade i ett rasande tempo med målet att säkra avancemang så fort som möjligt. Matchen hann knappt börja innan högerbacken Mario Fernandes kom fri och sköt utanför sedan Ivan Turina gjort sig stor.

Efter sex minuter, när CSKA tryckte på, snodde den 18-årige Robin Quaison bollen utanför AIK:s straffområde och vände upp innan han skickade en perfekt djupledsboll mellan CSKA:s högt stående mittbackar. Anfallaren Kwame Karikari stack iväg och älgade mot mål från halva plan. Avslutet med vänsterfoten satt till höger om landslagskeepern Ivan Akinfejev.

Så startade CSKA Moskva och AIK. 

Hastigt och lustigt stod det 1-1 i dubbelmötet, men CSKA var fortsatt storfavoriter.

För att försäkra mig om att minnet om den massiva hemmadominansen inte sviker mig ser jag på en video med höjdpunkter.

Men nej, det var svettigt mest hela tiden, och CSKA-chanserna radades upp.

Minut 15: Farligt läge, skott utanför.
Minut 36: Farligt skott, jätteräddning av Turina.
Minut 39: Friläge, fotparad av Turina, retur som Nicklas Backman avstyr på mållinjen.
Minut 42: Friläge, men avvinkat för offside.
Minut 45: Bra skottläge, men misslyckat avslut.
Minut 45: Rasmus Elm får ett volleyläge, men tappar balansen.

På VIP-avdelningen var Johan Strömberg och hans kollegor stirriga. Målet har gett dem ett oväntat hopp, men ingen trodde att det skulle hålla.

– När Kwame gjorde 1-0 sa Jens T Andersson ”fan, det är för tidigt, nu kommer CSKA bara öka”, och sen satt man där och hade ont i magen i 90 minuter, säger Strömberg.

Andra halvlek fortsatte med nästan än mer hemmapress, men på något otroligt sätt upprepade historien sig.

Minut 47: Anfallaren Ahmed Musa kommer fri och får felträff vilket ställer Turina. Bollen rullar till insidan av stolpen och studsar ut.
Minut 52: Musa är fri igen, Turina chansar mot bortre stolpen och lyckas inte bara rädda: han håller bollen.
Minut 54: Per Karlsson dräller med bollen och CSKA kommer två mot en, nästan två mot noll, men Keisuke Honda slår knut på sig själv.
Minut 60: Volleyskott som Turina räddar efter vissa svårigheter.
Minut 87: Snudd på öppet mål, men Honda hinner inte riktigt upp inlägget.
Minut 91: Musa kommer i stort sett fri igen men avslutet smiter tätt utanför.

Vid det laget hade nio av CSKA:s avslut träffat mål. AIK hade ett. På VIP-läktaren tänkte Johan Strömberg mest på hur AIK skulle överleva förlängningen, och nere på planen hade Martin Lorentzson samma tankar.

– Hela laget gick på knäna. Vi kämpade och slet så jävla hårt och jag vet ärligt talat inte om vi orkat 30 minuter till. Ivan gjorde en magisk match, men inte ens han kunde hålla emot hur länge som helst.

Men så hände det osannolika.

Det som för alltid kommer vara en del av AIK-historien.

AIK skakade fram en hörna från vänster som Lalawele Atakora joggade ut för att ta. Klockan stod på 91.58 när hörnan slogs. Sex sekunder senare låg bollen i CSKA:s mål sedan Celso Borges sparkat i luften, Nils-Eric Johansson skjutit i insidan av stolpen och Martin Lorentzson dämpat bollen på returen och tunnlat Pontus Wernbloom på mållinjen.

På Khimkistadion blev det först helt tyst, det var som att inte ens AIK-supportarna fattade vad som hänt.

Men sedan bröt jublet loss på bortaläktaren. Ett vilt jubel. Bredvid mig på pressläktaren satt AIK:s kommunikatör Stefan Mellerborg som gav mig en blick som är omöjlig att beskriva i text. Men han såg chockad, ja, nästan rädd ut.

Martin Lorentzson var lika tagen.

– Det är fortfarande overkligt när jag tänker på det. Jag tänkte bara att jag skulle få ner bollen och avsluta så fort som möjligt och när bollen gick in blev det blackout. Men jag minns att jag ville springa till AIK-supportrarna som rest hela vägen.

AIK firar Kwame Karikaris mål. Den ryske fotografen som jobbade för Bildbyråns räkning tog däremot inga bilder på det avgörande målet. Kanske tröttnade han på alla missade målchanser?

En knappt minut senare var matchen slut. 

– Det var bara helt galet. I omklädningsrummet var det kaos, alla dansade och vrålade. Någon i ledarstaben skrek ”nu ska vi bada i bonus!” och någon i styrelsen svarade ”nej, nej, nej!”, men det gick såklart alla spelare igång på, säger Lorentzson.

För Johan Strömberg blev det tumultartat efter slutsignalen. Först fick han se Jens T Andersson i något slags glädjefnatt sparka sönder en stol, och därefter blev det bråkigt i hissen på väg ner från läktaren.

– Det var ett par ryssar från deras VIP-avdelning som skulle slå någon av våra spelare som inte deltog i matchen. Helt sjukt egentligen.

Lyckligtvis slutade hissfärden utan skador och därefter tog firandet vid när Strömberg och de andra mötte hjältarna från matchen. Dessutom stötte han in i informationschefen som han lunchat med på Boljsojteatern.

– Han var mycket artig i nederlagets stund. Han kysste mina kinder på ryskt manér och önskade AIK lycka till, säger Strömberg.

Själv var jag mitt i röran, och blev för en stund centralpunkten för firandet.

Det visade sig nämligen att tränaren Andreas Alm hade nämnt mig i motivationssnacket inför matchen: Ingen tror på oss, det är bara en enda svensk journalist på plats, så nu ska vi motbevisa alla och ge Månsson chansen att skriva årets krönika, typ, och av den anledningen drogs jag in i omklädningsrummet där jag möttes av applåder, kramar, halvnakna spelare och svettig rå glädje.

Mitt i allt, som navet som glädjen cirkulerade runt, satt Ivan Turina. Han blödde från bakhuvudet. Han hade träffats av ett mynt, men var gråtfärdig av lycka. Han fick knappt fram orden när jag intervjuade honom, han bara skakade på huvudet.

– Det känns som att slå ut Real Madrid. Folk fattar inte hur bra CSKA är, mumlade han.

Under tiden skickade Martin Mutumba ut en galen tweet om Bragdens mamma – och genast hade Miraklet i Moskva fått konkurrens som rubrik för kvällen.

Hahahahah d helt sjukt. D bragdens mamma!!!!!!!!!!!!!! Hahahahahaha jag har inga ord vi e vidare!!! Hahahahahaha AIK

— Martin Mutumba (@MartinMutumba) August 30, 2012

Bussen tillbaka till hotellet eskorterades av polis och för en gångs skull rullade det på ganska bra längs de annars hopplösa ringlederna runt Moskva. Eftersom jag är en dålig fotograf blev mina segerbilder inget vidare, men å andra sidan hade jag inte mycket till konkurrens. Väl tillbaka på hotellet skrev jag i lobbyn tills det började klirra av att personalen dukade fram frukostporslinet morgonen därpå.

Innan dess hade jag intervjuat Martin Lorentzson som mitt i firandet fått ett sms hemifrån som fick honom att hoppa till: hans bror hade tre minuter före avspark lämnat in en Oddset-kupong med resultatet 0-2 och sista målskytt Martin Lorentzson.

Insatsen: 20 kronor.
Vinsten: 16 800 kronor.

– Omöjligt! Jag tänkte att han bara drev med mig, säger Lorentzson drygt tio år senare.

– Men så skickade han en bild på bongen. Tjugo spänn och sjutton papp. Han och syrran drog till Neapel och såg vår gruppspelsmatch för pengarna.

Bildbeviset på familjens Lorentzsons andra bragd. 

För AIK-ledarna blev det en festlig natt, men vd:n Thomas Edselius och sportchefen Jens T Andersson var tvungna att skynda till flygplatsen. Dagen efter var det lottning av gruppspelet i Monaco och när AIK-duon landade i Nice möttes de av Uefas chaufförer med skylten CSKA Moskva.

– Thomas och Jens fick förklara att ryssarna hade fått förhinder i form av AIK, säger Johan Strömberg.

AIK fick PSV, Dnipro Dnipropetrovsk och Napoli i en grupp som inte oväntat blev för tuff. AIK tog visserligen fyra poäng mot PSV, men hamnade ändå sist efter bland annat två 0-4-förluster på bortaplan mot Napoli och Dnipro. Men sköna miljoner till klubbkassan blev det, och minnen som ingen i klubben kommer glömma.

Trots att det gått mer än ett decennium är det bara Malmö FF, ett ekonomiskt dopat Östersunds FK och Djurgården som nått ett gruppspel av de svenska klubbarna sedan säsongen 2012/13.

Johan Strömberg, Jens T Andersson och Thomas Edselius efter bragden.

För CSKA Moskva var det däremot ett fiasko att åka ur mot ett svensk lag.

Samtidigt påverkades klubben inte så mycket av missen, menar Pontus Wernbloom.

– Det är klart att det var en missräkning, folk var i klubben var inte skitnöjda efter matchen. Men samtidigt var det inte så att klubben fick slut på pengar bara för att vi missade Europa League. Kanske var det också en blessing in disguise. Att vi fick fokusera på ligan var kanske anledningen till att vi vann den hösten och åren därpå rullade det på i Europa, säger Wernbloom när jag ringer upp.

– Samtidigt förstår jag hur stort det var för AIK. Jag har vänner som håller på klubben, tro det eller ej, och de har påmint mig många gånger. Vi var säkert arroganta, vana vid Champions League men AIK ville mer och försvarade sig jävligt bra. Och så hade de Ivan Turina som var helt enorm i den matchen. Om jag minns rätt kom de knappt över vår planhalva mer än när de gjorde mål.

Hur minns du slutet?

– Alltså, jag är noll procent religiös, säger Wernbloom och drar av ett karaktäristiskt garv.

– Men fan, ibland VET man att det ska bli mål. Som när de fick hörnan på slutet. Vi har missat allt hela jävla matchen och så får de plötsligt ett läge.

Och du stod på mållinjen.

– Ja, jag minns det knappt, men jag har fått frågan i efterhand varför jag inte kunde hålla ihop benen.

Moskvahjälten på Friends arena tio år senare.

För Martin Lorentzson händer det fortsatt att folk stannar honom för att prata Moskva.

– Det är vackert att de fortsatt minns det så väl, säger 38-åringen som la skorna på hyllan för tre år sedan.

Det har blivit ditt legacy?

– Så är det faktiskt. Det blev inget SM-guld för mig i AIK, men man kan ju ha ett sämre arv än Moskva.

Johan Strömberg ser det också som sin sportsliga höjdpunkt i karriären. Han berättar att några AIK-supportrar i matchen som följde playoffreturen i Ryssland vecklade ut en banderoll med texten Avgå styrelsen – tack för bragden i Moskva.

– Det var jävligt kul tyckte jag. Många tänkte nog ”Vadå avgå, är det någon skit i klubben igen?” men vi som visste visste.

För egen del är Moskva-resan den mest minnesvärda som jag har gjort i min yrkesroll. Jag var bara i Ryssland ett par dagar, men sällan eller aldrig har jag känt att jag varit på så rätt plats. Visst har jag sett firanden av alla möjliga slag genom åren, men den gränslösa energin i AIK omklädningsrum liknade inget annat.

Dessutom fick jag uppleva Ivan Turinas största kväll i karriären, för på Khimkistadion gjorde han sitt livs insats. Utan honom hade AIK inte haft en chans att gå vidare. På förhand hade Ivan skojat med ledarna i AIK om att det inte ens var lönt att åka till Moskva, så bra var CSKA, men när det gällde som mest var den 31-årige kroaten som bäst.

Jag är som sagt inte mycket till fotograf, men i min mobil har jag en suddig bild från Moskva som jag tittar på ibland.

Där står matchhjältarna uppradade i natten framför en rysk skyskrapa. Kwame Karikari, Martin Lorentzson och Ivan Turina smilar in i kameran. Trots att det gått flera timmar sedan slutsignalen och klockan passerat långt över midnatt ser man inte en tillstymmelse till trötthet i deras ansikten. Karikari och Lorentzson skiner medan Ivan har ett lugnare leende.

Det är en udda trio. Kwame var en bångstyrig talang från Ghana som efter AIK har spelat i 16 klubbar i nästan lika många länder medan Martin var en lojal högerback som kämpade till sig sitt första allsvenska kontrakt som 25-åring. Ivan var en älskvärd tvåmetersbjässe som hittade hem lika mycket i AIK som han en gång gjort i sin moderklubb Dinamo Zagreb, men vars liv slutade alldeles för tidigt.

Ja, det är svårt att tänka sig mer skilda karaktärer och personliga öden, men den natten betydde samma sak för dem, och kanske även för mig.

Toppen av karriären.

Ingenting slår Moskva.