Oskar Månsson: En oväntad affär – men det finns en logik

BLOGG. Några tankar om en oväntad men – trots allt! – rätt logisk affär. I alla fall ur AIK:s synvinkel.

Annons

För en månad sedan intervjuade min kollega Hugo Månsson Björn Wesström om truppbygget och den tröga säsongsstarten. Wesström argumenterade för den valda linjen – att försöka behålla så många spelare som möjligt från guldlaget – och att han upplevde att många supportrar ville värva för värvandets skull. Han berättade också hur han ville att truppen skulle vara komponerad.

Två målvakter.
Fem mittbackar.
Fyra wingbackar.
Sex mittfältare.
Fyra anfallare.

Ett utmärkt upplägg, i mitt tycke, för ett lag som alltid spelar 5-3-2. Och AIK håller sig till det i stora drag – förutom i anfallet där Sightorsson och Lahne smet igenom fönstret innan det slog igen. Den troliga effekten blir att Tarik Elyounoussi nu främst ska konkurrera på offensivt mittfält, vilket ni som följt mig vet att jag har förespråkat länge, och därmed kan man räkna in en plats i truppen till i anfallet.

Men är de inte för många där framme ändå? Nja, jag är inte så säker på det, trots allt. Om Tarik är mittfältare i första hand har Rikard Norling Goitom, Obasi, Sightorsson, Lahne och Silva att bolla med. Med tanke på att Sightorsson knappt har spelat a-lagsfotboll på tre år och fortfarande rehabar kan man nog räkna bort honom under större delen av våren. Där gäller verkligen klyschan om att skynda långsamt. Det finns inga garantier, men om allt går som det ska kommer AIK ha en klasspelare från sommaren, kanske för lång tid framöver.

Silva? Tja, honom kan man nog räkna bort, i stort sett. Den märkliga konflikten under försäsongen sägs vara utagerad, men det finns inget som tyder på att Silva kommer fylla någon betydelsefull funktion i AIK framöver – den rekryteringen slog helt enkelt fel ut. Så med det resonemanget har AIK Goitom, Obasi och Lahne att rotera med under våren och då framstår lösningen inte så ologisk som den kanske gör vid en första anblick. Det är i själva verket en balanserad anfallsuppsättning av högsta klass och i bästa fall ersätts Lahne av en fulltränad Sightorsson lagom till den andra delen av säsongen. På pappret är det en plan så god som någon.

(Med i ekvationen finns också Nicolas Stefanelli som återvänder från sitt cypriotiska lån i sommar. Eftersom Nico och Norling inte har klickat får AIK förmodligen kryssa fingrarna för att de lyckas sälja honom och begränsa den ekonomiska förlusten.)

Frågan är hur mycket speltid som Lahne får, dock. För AIK är det ju inte tvunget att stoppa in en 17-åring i startelvan, även om han är snabbast i laget, och det var länge sedan Norling var den experimenterade typen. Nu har ju Lahne-affären utvecklat sig till en komplicerad historia men med tanke på hur kort tid som det handlar om undrar jag om det inte vore smartare av Lahne att spela vidare i BP innan Amiens-övergången träder i kraft. Där hade han kunnat starta 16 matcher i Superettan fram till den 31 juli.

Tveksamt för Lahne alltså, men fler uppsidor för AIK. För än har vi inte kommit till det större perspektivet i den här affären: det långsiktiga relationsbyggandet. Lahne är ett vidunderbarn med alla möjligheter att gå långt i karriären. I höstas var han BP:s vassaste anfallsvapen i Allsvenskan som 16-åring. För AIK var det för dyrt att köpa loss Lahne i höstas, men att de nu har lyckats “branda” honom som sin spelare kan bli värt hur mycket som helst på sikt. För om karriären hackar i ute i Europa och det i något skede är läge att starta om eller vända hem för gott lär AIK vara det naturliga valet för Stockholmskillen. Vem vet, det kanske blir jackpot om två, fem eller femton år för Gnaget?

FOTO: Bildbyrån