Månsson: AIK:s utmaning post Koffe – är Ylätupa redo för ansvar?

BLOGG. AIK har problem. Djurgården har problem. Hammarby har problem.
Idag tittar vi på mästarnas utmaningar.

Det har ju inte riktigt gått det som det ska, det här.
Även om AIK, Djurgården och Hammarby alla har slagläge för att vinna sina grupper finns det en god del som måste redas ut den närmaste tiden.

Djurgårdens utmaning handlar om närvaro. Spelmässigt ser det bra ut, mycket bättre än för konkurrenterna, men med skador i drivor är läget delvis bekymmersamt. För även om det mest handlar om lättare skador rör det till försäsongen och skapar frågetecken på sikt. Om det skrev jag en blogg häromdagen som finns att läsa här.

Annons

AIK? Med statistik kan man bevisa det mesta. Igår roade jag mig med att gå igenom de elva senaste matcherna och fick fram följande rad: 1-1, 0-0, 1-1, 2-1, 0-0, 1-0, 1-0, 1-1, 1-1, 1-0, 1-1. Det är ett så kallat Nora Strandberg-urval med matcher från förra säsongen från en lämpligt vald tidpunkt, tränings- och cupmatcher från i år, men den berättar en hel del om Rikard Norlings gäng. Å ena sidan kan man se en torftig resultatrad, men framför allt bör man se ett lag som nästan aldrig förlorar. Det här året är huvudintrycket dock det torftiga anfallsspelet.

Det som stack ut under 2018, och som gjorde att AIK tog 67 poäng, var förmågan att göra det som krävdes. Den färdiga truppen, den ramstarka formationen och Kristoffer Olssons bonusegenskaper gick nästan inte att knäcka. Laget var inte i någon process, laget skulle inte utveckla talanger eller spelet, laget skulle bara vinna. Leveransen var självklar, nästan oavsett motstånd och förutsättningar. Dubbla derbyn mot ett Bajen i medvind? Bortamatch med tio man mot Östersund? Guldmatch i Kalmar med hela mittfältet borta? Check, check, check, check. 1-0, 1-0, 2-1, 1-0.

Jag tror inte att AIK har förlorat den grundläggande förmågan, men de senaste matcherna ställer en rad frågetecken. Alla kunde se hur viktig Kristoffer Olsson var i fjol, han var stundtals överlägsen tack vare sitt unika lokalsinne, och utan den snitsige kreatören är AIK ett mer begränsat och lättläst lag. Jag har varit inne på det här många gånger, men just nu måste analysen utgå ifrån det. Anton Saltetros är en spelare som jag alltid har gillat, men hans spel flyter inte på samma sätt på den sista tredjedelen. Jag hade också, gud vad jag tjatar, gärna sett Tarik Elyounoussi som pocket-troll, men då måste AIK få in en riktigt vass anfallare till. Den långsiktiga lösningen ser istället ut att bli Saku Ylätupa som gjorde en piggt inhopp mot Norrby. Valpen från Esbo har ett härligt driv och en slående rapphet i sitt spel, vilket utmärkta egenskaper för rollen. Men jag kan inte låta bli att ställa frågan om 19-åringen är redo för att axla ansvaret. Har han det stora, övergripande spelet, i sig redan nu?

Daniel Granli gjorde en markeringsmiss vid Norrbys mål i helgen. Norrmannen är är skolad som innermittfältare vilket vi kanske såg en glimt av vid den sekvensen. Det är lätt att falla för mittfältare som flyttat ner i backlinjen, de är ju så sköna med bollen, men genom åren tycker jag mig ha identifierat en svaghet hos många spelare i den kategorin. Att instinkten om att alltid ligga tätt på motståndarna och att, likt Robin Jansson, gå in i duellerna utan att tänka. Det här är en tidig spaning – vi får se hur den håller – och annars har Granli goda egenskaper. Han är ett fysiskt praktexemplar, stark och rätt snabb, och med mer pondus bör han vara en stor tillgång i uppspelsfasen. Om Granli inte levererar kan AIK också slänga in hans landsman Magnar Ödegaard. 25-åringen är en stabil och rejäl back, ingen toppklass i serien, men fullt tillräcklig för att AIK ska ha en fortsatt svårforcerad femmannamur där bak. Dessutom har de en lobotomerad häst i mål.

Ergo: Det kommer att vara svårt att göra mål på AIK även i år. Men frågan i den här utläggningen är främst hur svårt AIK kommer ha för att göra mål. Det lär inte behövas några offensiva explosioner för att klubben ska fortsätta att vinna, men chanserna mot Jönköping och Norrby kan räknas på en hand. Det brukar ju heta att man ska bygga laget bakifrån, men i det här fallet tänker jag tvärtom. Så länge Koffe, Tarik och Henok presterade i fjol var det lätt för resten av laget att köpa den cyniska spelstilen, men risken är att det taktiska tålamodet tryter vid utebliven leverans. Vi har väl inte sett några tendenser till det hittills, förutom Daniel Sundgrens övertidsutbrott i Borås, men det är en farhåga om jag tillåter mig att spekulera med de kritiska glasögonen på.

Som sagt: mycket fokus på pocketrollen. Jag tror inte att AIK kommer att plocka in ett nytt namn, utan förlita sig på spelarna som de har. Hur de lyckas kan komma att definiera säsongen.

Snart tar vi en kik på Hammarby som också haft en tvetydig säsongsstart. Det finns mycket att bena ut även där.

LÄS MER. Silly season-bloggen: AIK:s pojklandslagsman aktuell för Heerenveen

FOTO: Bildbyrån