Han har spelat fotboll i sju olika länder, varit landslagskapten och slagit ner bopålarna i ett land han ser som framtiden. Ändå är ett av karriärens starkaste minnen en kall novemberkvällen i Kalmar. [show_ad id=4] Namn: Tarik Elyounoussi Född: 23 februari 1988 I AIK: 2018 – 2019 Position: Mittfältare/anfallare Var bor du? – Jag bor i Japan, i Hiratsuka. Det ligger vid havet, vi har storstäder i närheten, 30 minuter till Yokohama och en timme till Tokyo. Sen är det två timmar till Fuji. Så vi bor på ett bra ställe tycker vi. Det är inte så kallt på vintern och inte så varmt på sommaren. Familj? – Jag har en fru och två barn. En dotter på snart fyra år, som är född i Sverige på Danderyds sjukhus, och en kille som föddes i Japan. Han är ett och halvt år. Hur många språk talar dina barn? – Den äldsta är flytande på japanska och norska, och talar lite marockanska. När min son pratar kan det vara på vilket språk som helst, det blir en blandning av japanska, norska och marockanska. Dottern har ju haft hela sitt liv i Japan, när vi kom var hon ett och ett halvt, sen har hon vuxit i en japansk miljö. Hon går på japanskt dagis. Hur är livet som fotbollsproffs i Shonan Bellmare? – Bra! Jag tror att de värdesätter mig, det är intrycket jag får, för jag har fått nytt kontraktsförslag varje år. Jag kommer väl överens med alla i mitt lag. Generellt trivs vi bra med med japanerna. Vi gillar verkligen den japanska kulturen och det japanska folket, och det tror jag att de ser. Jag tar ansvar, pratar med de unga killarna, försöker framstå som ett gott exempel. De bitarna tar jag på allvar. Hur är det att bo i Japan? – Japan är framtiden. Inte bara teknologiskt, utan också vad gäller människovärdet, respekten för varandra, toleransen, vänligheten, disciplinen, allting. Det är väldigt långt fram jämfört med Norge och Sverige. Jag har också rest mycket, jag har träffat mycket folk från många olika kulturer. Jag tycker att den japanska kulturen är fantastisk. Det är så lugnt, så respektfullt och passar perfekt med mitt sätt att leva. Hur bra är ligan? Dominerar du? – Jag har blivit positivt överraskad. Den håller hög kvalitet och har många bra spelare. Logistiken är toppklass, gräsmattorna är toppklass. Sportsligt är ligan Asiens bästa. De senaste åren har de också exporterat mångra bra japanska spelare till Europa. Senast nu i VM såg man att de spelade bra fotboll, och då var det sju eller åtta spelare med från den inhemska ligan. Det är bra nivå på motståndarna. Det är svårt att komma till chanser, svårt att göra mål, alla är disciplinerade, alla springer. Det är hög intensitet. Vad är ditt bästa minne från tiden i AIK? – Självklart SM-guldet. Absolut. Det var ett minne för resten av livet, man såg vad det betydde för supportrarna. Den där kalla höstdagen i Kalmar, den glömmer man inte. Supportrarna som sprang in på plan, det kommer man komma ihåg livet ut. Att ha fått uppleva det med våra supportrar värdesätter jag verkligen. Värsta minnet från tiden i AIK? – Att vi inte klarade av att komma ut i Europa. Vi var nära, hemma mot Maribor, ledde med 3–1 och så tappade vi ett mål på slutet av matchen. Där gjorde vi det bra men fick dåligt betalt. Det var synd, för hade vi slagit Maribor hade vi fått möta Rosenborg. Jag hade verkligen velat uppleva Europaspel med AIK:s supportrar. Hur var det att spela inför AIK-publiken? – Det var toppklass, alltså. Speciellt derbymatcherna mot Djurgården och Hammarby. Den här inramningen, innan och efter matcherna, det är världsklass. Tifon, pyron, allt som hör till. Jag älskade det. Det var matcher som betydde mycket för folk, man behövde inte mer motivation än så, man bara väntade på att matcherna skulle börja. Det var fint att se hur stor AIK:s supporterskara verkligen var. Stämningen på bortamatcherna var också fantastisk. Vad är ditt märkligaste minne från AIK-tiden? – Vi fattade ingenting av vad Enoch Kofi Adu sa. Men han fick hålla på, det var roligt när han gick runt och skrek ”på gul” och ”brorsan” och ”älska alla”. 99 procent av det han sa fattade man ingenting av. Ändå var han en väldigt viktig spelare. När Tarik Elyounoussi börjar prata om 2018 års AIK-upplaga händer något i samtalet. Rösten blir skarpare, stämman är entusiastisk. Det hörs över telefonen hur tankarna sätts igång. På frågan vem som var hans bästa lagkamrat i Gnaget svarar Tarik Elyounoussi med att lista nästan hela startelvan. – Bahoui var en spelare som jag hängde mycket med. En Stockholmskille som var fin och rolig, och som man kunde hitta på grejer med. Honom har jag fortfarande kontakt med. – Samarbetet med Henok kommer jag ha med mig länge. Det var ett minne för livet, hur vi spelade tillsammans, hur vi tänkte fotboll på samma sätt. Han var lite äldre, men han sprang mycket, gjorde mycket för laget. Det var det här fotbollshuvudet jag älskade. Det var så enkelt att spela med honom. Det var synd att inte det samarbetet fick fortsätta längre. – Bilal Hussein minns jag som up and coming. Han var bäst på nästan varje träning, trots att han var så ung. – Stefan Silva var en spelare jag älskade att se på Karlberg. Han fick inte spela så mycket, men han var fantastisk på träningarna. Han kunde göra precis som han ville. – Varje lag behöver en Sebastian Larsson. Han var vår krigare, vår vinnare. På träning, på match, allting. Det var så viktigt för oss att han kom in det året. – Sen var det kul att spela med Per Karlsson, att spela med en AIK-legendar. Han var den första jag lade märke till när jag kom till AIK, hur han var så professionell, alltid kom i tid och gjorde sin grej. Han var ett proffs rakt igenom. Han var exemplet attt följa för de unga killarna. Vill man spela mycket matcher och komma långt så måste man offra mycket. – Det var ett fantastiskt lag, AIK 2018. Jag minns den här extrema vinnarmentaliteten, folk var arga bara de förlorade småspel på träningarna. Allt det satt kvar i en när man skulle ut till match. Det var killar man kunde lita på om man skulle gå ut i krig. Var du glad för Henoks skull när han blev tränare? – Ja, absolut. Men jag tänkte också att det var lite för tidigt, för han hade precis börjat. Det är så myckt press i AIK, man måste vinna varje match, varje derby, ligga i toppen varje säsong. Henok är fortfarande ung i branschen, men kommer bli en toppcoach. Han har många av de ledaregenskaper som krävs. Kanske hade det varit bättre att vara assisterande eller ta ett mindre lag till att börja med. Följer du laget då? – Absolut, man följer med. Det är åtta timmars tidsskillnad, men jag följer med. Jag ser sammandrag och har fortfarande kontakt med folk i klubben. Har man varit i AIK en gång och upplevt klubben som spelare har man AIK i hjärtat. Jag kommer vara AIK:are resten av mitt liv. Vad önskar du dig i julklapp? – Jag önskar mig inga saker. Det är som viktigt för mig är att det blir fred på jorden och att folk visar tolerans.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier