AIK behöver tålamod, men också få tummarna loss. Först då kan man lösa situationen på offensivt mittfält. Situationen som kan bli vårens följetong. [the_ad_placement id="under-ingress-aik"] ”Har AIK lyckats med ett retoriskt genidrag? frågade jag mig för en vecka sedan. Hade man först lyckats att höja temperaturen (”målet är att vinna allt”) för att sedan tona ned förväntningarna (”vi har inte en trupp för guld”) och ändå ha sponsorer och supportrar med sig? Svaret var nej. Inför cupens premiärmatch mot Jönköping Södra var man tillbaka i ”vinna allt”-snacket, vilket jag anser är fel väg att gå. Stora pengar ska som bekant sparas in i ett läge där Johan Blomberg, 32, framstår som en nyckelvärvning samtidigt som spelare måste lämna innan han eventuellt kan skriva på. Nej, AIK behöver snarare prata om tålamod och vikten att få tid till att bygga om. Samtidigt hade man mått bra av att få tummarna loss för att lösa en specifik situation. Breddspelare behöver lämna, men hittills har man inte hittat en lösning. Det har varit skriverier om Enoch Kofi Adu, Rasmus Lindkvist och Panos Dimitriadis men trion är kvar i truppen. Samtliga hade mått bra av en nytändning, för det är inga dåliga spelare som vi pratar om. Heradi Rashidi har det också varit lämna-snack om, men jag tycker att hans profil behövs för breddens skull på kanterna. När cupen började spelade AIK med Jasir Asani och Saku Ylätupa som offensiva mittfältare i sin 3-4-2-1-taktik. Där bakom var Stefan Silva förste reserv. Så länge Nabil Bahoui rehabar – vilket han dessvärre kommer att göra ett tag – är det alltså Gnagets vassaste uppsättning. Det är möjligt att både Asani och Ylätupa kommer att blomstra med tiden, men AIK hade nog mått bra av att matcha in dem försiktigt, och det är där som en sådan som Johan Blomberg kommer in i ekvationen. Blomberg är ett säkert kort, en man-vet-vad-man-får-spelare, även om det inte lär skrämma slag på Malmö eller Hammarby som har vissa snudd på landslagsmässiga alternativ på offensivt mittfält. Björn Wesström behöver alltså, eftersom budgeten ser ut som den gör efter satsningarna 2018 och 2019, ta minst ett steg tillbaka för att kunna ta ett framåt. Redan har det höjts spridda rop på att AIK borde byta taktik, men jag har svårt att se vilken formation som skulle passa truppen bättre. Alla uppställningar med tvåmannaanfall är jag skeptisk till då Henok Goitom och Kolbeinn Sigthorsson knappast kompletterar varandra. Jag ser heller inte att AIK har truppbredden för att spela så över tid. Återstår då formationer som 3-4-3/3-4-2-1, 4-3-3 och 4-2-3-1 där vi landar i samma fråga: hur står sig de offensiva mittfältarna? Det är inte omöjligt att tänka sig att Ebenezer Ofori tar ett steg upp i banan om några matcher. 24-åringen tycker själv att han blivit bättre i offensiven på senare år, och det är möjligt att det blir den praktiska lösningen för stunden. Men om ni frågar mig ser jag Ofori fortsatt i grunden som en (underbar) sittande mittfältare eller tvåvägsspelare som bör utgå från mittcirkeln. I övrigt ser det däremot rätt fint ut. Jacob Haugaard kom snett på en utrusning direkt mot Jönköping Södra, men borde hålla en hygglig nivå sett till sitt CV. Wingbackarna som startar står sig väl – Erick Otieno var bra igår igen – och trebackslinjen där högerspelaren, i det här fallet Felix Michel, har fritt spelrum att anfalla ser intressant ut. Innermittfältet är ramstarkt och på topp är Henok Goitom en säker lösning. Om Kolbeinn Sigthorsson får ordning på kroppen borde det ju lossna snart där också. Men... ja, det känns oundvikligt att inte stanna på det offensiva mittfältet. Risken är att AIK:s spel också komma att göra det. LÄS MER. Månsson: 29 miljoner försvinner – därför måste AIK bygga om

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription