Efter två och ett halvt år som sportchef och tolv år i klubben fick Henrik Jurelius 2022 sparken från AIK. Därefter har han varit tyst, samtidigt som AIK slungats ut i kaos och nedflyttningsstrid. Nu berättar AIK:s före detta sportchef och BP:s nytillträdda tekniska direktör om den tumultartade tiden i AIK, chocken när han fick lämna och den personliga krisen som följde. [show_ad id=1] Regnet smattrar mot rutorna på fiket i Hammarby Sjöstad när Henrik Jurelius kliver in genom dörren. Det är med något piggt i blicken och lugn i leendet som den före detta AIK-sportchefen slår sig ned på stolen mittemot för intervju. Det är den första på tio månader. Tystnaden har varit intakt sedan han lämnade AIK efter tolv år i klubbens tjänst. Det är inte för att det har saknats saker att prata om. Henrik Jurelius tid som sportchef var dramatisk, inleddes med bottenstrid, innehöll guldstrid och avslutades med Europaspel. Under tre år sparkade han två tränare, var delaktig i att införa en ny klubbstrategi och värvade John Guidetti. Men efterspelet blev omtumlande. Några månader efter att Henrik Jurelius fick lämna gjorde AIK sin sämsta säsong i mannaminne, och då var det inte läge att bryta tystnaden. Varje intervju hade tolkats som positionerande eller maktspel mot en klubbledning utan supportrarnas förtroende. Är man en före detta tifokille och mångårig klubbanställd drar man sig kanske för att polemisera mot AIK. När Henrik Jurelius blev sportchef i AIK rådde undantagstillstånd. Kassan var skral efter en Europasatsning 2019 och framtiden var oviss med tomma läktare och pågående pandemi. I serien underpresterade AIK efter en misslyckad taktisk revolution genomdriven av Rikard Norling och flörtade med kvalplatsen. På personalsidan var klubben eftersatt och kunde inte förstärka. Men Henrik Jurelius såg också andra möjligheter. AIK hade börjat spela in Paulos Abraham, Tom Strannegård, Eric Kahl och Robin Tihi, flyttade senare under året upp Yasin Ayari och Erik Ring. För Jurelius, som hade arbetat nära akademin i tiotalet år, fanns där något att bygga vidare på. Om inte AIK kunde värva toppspelare, då fick man utbilda dem själva. – Jag såg det väl som en stor möjlighet att förenkla steget från akademi till a-lag. Akademin hade tagit enorma kliv under de åren jag hade jobbat kring den, och vi tog fram fler spelare. Det kittlade enormt mycket att leda det framåt. Sen är det alltid resultatbaserat i AIK. Att hålla ett långsiktigt perspektiv och ändå uppnå saker kortsiktigt, det var väl lite det jag såg som min uppgift. Jag kände också att de spelarna som vi plockade in i det första fönstret kunde bli en del av en stomme på lång sikt, säger Henrik Jurelius. Spelarna som åsyftas var Mikael Lustig, Filip Rogic, Bojan Radulovic och Sotirios Papagiannopoulos. Det var betydande investeringar för klubben och en bidragande orsak till att AIK inte slutade sämre än nia det året. Samtidigt var det inte prestigevärvningar som Henrik Jurelius allra helst ville bygga en central linje på. – Det fanns väldigt mycket i organisationen som man ville bygga upp, men allt det fick jag nej på utifrån pandemin. Vi skulle göra väldigt mycket med unga spelare, vi skulle anställa folk, skapa ett låneprogram med en person som kunde följa dem i vardagen och extraträningsmöjligheter kopplat till a. Allt det fick vi skjuta på is, men vi visste att spelarna skulle komma, så vi kunde inte vänta hur länge som helst. Jag förstod att vi inte kunde dra på oss personalkostnader under pandemin, men allt var ju hårt åtsnarat. Istället ställde klubben in sig på att banta utfyllnadsspelare. Hösten och vintern 2020 lämnade Karol Mets, Felix Michel, Stefan Silva, Heradi Rashidi, Kolbeinn Sigthorsson, Enoch Kofi Adu, Robert Lundström, Panajotis Dimitriadis, Daniel Granli, Adam Ben Lamin och Rasmus Lindkvist alla klubben. – Det var tufft. Rikard Norling var ett annat sånt beslut. Vi tittade varandra in i ögonen och det var inget konstigt, men det var såklart ett laddat beslut med den status Rikard Norling har i AIK. Men jag var trygg i det och i relationen till Rikard. Men sen kom hösten också, med bärande spelare från guldlaget som vi inte förlängde med eller behövde hitta nya klubbar till. Vi visste att vi hade lovande spelare från akademin, och hade vi förlängt alla de där avtalen hade vi nog stängt dörren. Det handlar någonstans om att visa akademin att det finns en öppning. Pengarna lades på att förlänga med unga spelare. 2020 fick Robin Tihi och Erik Ring sina första a-lagskontrakt, några månader senare plockade AIK in Lucas Forsberg. Åren därpå fortsatte Henrik Jurelius på inslagen bana: Yasin Ayari, Amar Abdirahman Ahmed och Rasmus Bonde fick kontrakt 2021; Tom Strannegård, Victor Andersson, Alexander Fesshaie och Taha Ayari fick eller förlängde sina kontrakt 2022. – Det är väl ingen slump i sig. Det var en truppstrategi. Sen var det också jätteviktigt att de skulle få speltid, så det här låneprogrammet var viktigt för mig med. Jag insåg att man jobbade alldeles för mycket under den här tiden, så man hade inte tid att följa upp hur det gick för unga spelare när de inte var i vår verksamhet. Jag ville att vi skulle ta fullt ansvar för dem. Inte bara skicka iväg dem på lån, utan veta att de skulle till en klubb som ville ha dem och som spelade rätt typ av fotboll. Du ville bygga en relation med vissa klubbar? – Sollentuna hade vi dialog med, Sandviken med, samt några till. Sen träffade vi inte alltid rätt, deras behov var kanske inte en winger just när vi hade en att låna ut, men det kunde det kanske vara fönster därpå. Det var ett stort pussel, vi kanske hade behövt vara fler. Jag visste också att vi behövde dra in kapital till klubben. Den strategiska linjen med akademispelare upp i a-laget visste jag skulle bidra med det. Det skulle innebära att vi kunde investera i organisationen och akademin för att göra den ännu bättre. Det var också lite hemvändarfönster, 2021, med Milosevic och Stefanelli som kommer in? – Han hade utvecklats enormt mycket i Chile, Stefanelli. Han klarade av mycket mer, gick från att vara djupledsforward till att hantera en nummer tio-roll. Honom hade jag följt upp och haft en bra relation med. Det var jävligt fint att få tillbaka honom, säger Henrik Jurelius. – Milosevic har ofta kommit in i rätt utsatta lägen för AIK. Han har varit en nyckelspelare, men inte med nyckelspelarlön, direkt. Efter att vi förlängde hittade vi en bättre lösning och han fick väl marknadsmässigt betalt, men jag kan också verkligen värdesätta de gånger han ställde upp. Inför det året tippades AIK sjua på upptaktsträffen. När säsongen var över var man åtta poäng från SM-guldet. På ett år hade Henrik Jurelius vänt på skutan, AIK hade gått från att kämpa för att stanna kvar i Allsvenskan till att slåss om guld. Det borde ha varit ett år av intensiva glädjekänslor, men själv försökte han distansera sig från det känslomässiga. Med andra ord: AIK-supportern hade blivit AIK-sportchef. – Från den dagen jag klev in i AIK första gången försökte jag lägga allt det där åt sidan. Det gäller att vara så pass professionell i vardagen att man inte påverkas under arbetsveckan av att man förlorade helgens match. När det är pressat läge i AIK, då är det pressat. Jag försökte mest förmedla det till spelarna och leda bort lite prestationsångest. Så jag skulle nog säga att jag mådde ungefär likadant under hela perioden, för vi försökte vara så pass systematiska som möjligt. Parallellt med säsongen försökte vi 2021 få ner alla våra tankar till ett visions- och strategidokument. Vi skulle sätta någonting att förhålla oss till över tid. Det var mycket extratimmar på att skapa den här strategin och få ned den på papper. Vi ville hitta vägen framåt och inte hamna i de här topparna och dalarna som vi kanske hade gjort tidigare. Du kommer in som sportchef i ett utsatt läge, ni räddade upp första säsongen, slogs om guld ditt andra år, publiken kommer tillbaka. Du borde ha gått runt och känt dig tre meter lång? – Jag tror att ett skäl varför jag står på benen är att jag, framförallt mot slutet av 2020, stängde av sociala medier. Det var Instagram på sin höjd. För det är jättenkelt att dras med när det går bra och tro att man är klar. Men av det året jag minns såna saker som att publiken kom tillbaka. Där blev någonstans AIK AIK igen. Allt innan dess var bortkastad tid: “vi överlevde pandemin” var enda känslan. 2021 började vi hitta tillbaka, blev av med osäkerheten vi hade haft tidigare. Man var stolt över att vi hade repat oss och kommit tvåa. Sedan dess har man spelat upp några matcher i huvudet, för det var ett läge att ta guld. Om man verkligen vill terrorisera sig själv är det vissa domslut och sånt man kan gå och tänka på. Men visst, vi slog inte tillräckligt många bottenlag. Någonstans blev det avgörande. Du och Bartosz måste ha diskuterat det ganska mycket. Vad var analysen? – Analysen utgick från väldigt många saker. Exakt vad minns jag inte idag, men delvis handlade det om att vi behövde äga matcherna i större utsträckning. När det står och väger behövde vi bli skickligare i sista tredjedelen. Vi har några motståndare som vi kände att vi inte fick träff på: Varberg, Degerfors, Örebro i vissa matcher. I någon match mot Örebro har vi 27–4 i avslut men matchen slutar 1–1. Det var ingen behaglig känsla att åka hem till Stockholm den kvällen. Det var väl lite det som strategidokumentet handlar om. Vad ville ni åstadkomma med det? – Vi utmanade oss själva, vi utmanade klubben till att göra stora grejer. Ett problem var kanske att det blev så att vi skulle bedömas på strategidokumentet direkt istället för att låta det slussas in successivt. Och till viss del var det väl vårt eget fel, som inte var tydligare. Men jag har inga problem med vad som står i det, för vi hade unga spelare som kunde stå för så pass höga prestationer i enskilda matcher. Men över en säsong kan det gå upp och ned. Vi trodde att det var det bästa för AIK på sikt och det tror jag ligger kvar hos organisationen idag. Man får nog bedöma det över sikt. 2022 gav väldigt mycket transferintäkter, men där och då var det en jättebesvikelse över att vi inte lyckades i Europaspelet. Och att vi inte tog fler poäng så att vi fick en förnyad möjlighet året efter. Det kommer jag förmodligen aldrig sluta gräma mig över. Pressintensiv fotboll och många unga spelare var kanske inte alltid vad man förknippade AIK med innan strategidokumentet kom. Varför landade ni att ni skulle göra om så mycket? – I mitt liv har AIK varit solid defensiv och 1–0. Men om man ser till den typen av spelare vi producerade i akademin och hur fotbollen i Europa såg ut, då kände vi att vi producerade en annan typ av spelare. Någonstans behövde vi hänga med i utvecklingen. AIK:s DNA ska behållas, men man ska kunna göra det där 2–0-målet. Vi kände också att vi ville bygga vidare på det vi hade på Friends och kunna pressa med elva man, med publiken i ryggen. Det var kopplat till identiteten i klubben. Ni tecknade långa avtal med unga spelare, öppnade Afrikaspåret igen, värvade Joe Mendes. Det kändes som att ni införde någon sorts truppvärdesstrategi? – Den blev väldigt tydlig för oss i hur vi skulle fördela ut kontraktslängd. Man försökte lägga pusslet så att när spelarna var redo skulle vi inte vara tjocka på positionen. Men samtidigt skulle vi hitta de bärande spelarna som kunde vara med och fostra. John Guidetti fick vi till slut in, han gjorde en helt okej första halvsäsong med avgörande saker. För mig tillförde han också otroligt mycket utanför plan. Han hjälpte våra unga otroligt mycket. Det är svårt att sätta ett värde på de sakerna, när han ringer och säger att han lagt en ledig dag på att träna extra med Yasin och Amar. Han hade förstått vad som var viktigt för AIK över tid. Det var uppenbart våren 2022 att ni ville ha John Guidetti. Hur mycket press var på dig att värva honom? – Det läckte ut tidigt. När saker läcker blir det press och förväntningar på att värvningen ska gå i mål. Folk köper inte att värvningen inte blir av om de fått förväntningen att spelaren ska spela på söndag. Det gäller nog generellt kring rykten. Och i det här fallet var det extremt. – Extremt. Alla började prata om det. Överallt påverkas man. Sista dagarna det fönstret var det ett jävla tryck. Från media, supportrar, inne i klubben…? – Från alla håll. Min son i bilen kunde säga “är han inte på plats?”. Man bara, “inte du också”. Än idag är det ingen som kan förklara varför det blivit som det blivit, men man kan väl säga att processen kring värvningen av John inte blivit tillräckligt bra, sett till att han inte kom i vinterfönstret. Var det förväntningar från spelartruppen? – Det är klart att de påverkades. Man tar alltid referenser från spelare. Det var ett extremt bakomliggande arbete på honom, för vi ville försäkra oss om att han var hungrig nog när han skulle komma tillbaka. John som person är en kraft i sig och spelarna vi hade i truppen kände att han kunde vara avgörande. Kom spelare till dig och påtalade att han kunde vara en bra värvning? – Absolut. Inte så att de tjatade in honom, men jag frågade vissa spelare om de trodde att han kunde vara avgörande, och det tyckte de. Är det verkligen den situationen man vill vara i som sportchef för AIK? Det är en stor investering och press från alla håll och kanter att ta ett visst beslut. – Det hade varit ganska okej att jobba som sportchef om de där bitarna inte kom i vissa faser, med tryck och press och såna saker. Men vi kände oss väldigt trygga i det tekniska rådet. Vi satt och bollade och dubbelkollade att vi hade tagit alla referenser. Varför har han inte lyckats hittills? – Hösten 2022 visar han upp kvaliteter. Vi visste att han inte var i full fysisk form, men vi satte upp ett program där vi stegrade honom. Min enda tanke inför säsongen 2023 var att det skulle bli en explosion, när han hade fått hela hösten och en svensk försäsong i benen. Det vi pratade om där och då var att han var en otroligt bra uppspelspunkt och en bra avslutare. Jag lider med honom enormt mycket utifrån året som varit. Det låter jättekonstigt att säga men jag tror nästan att den här skadan kan vara bra för honom. Om det är någon som kan motbevisa folk och komma tillbaka från något sånt så är det John. Det framstod som ett ganska hårt avsteg från strategin ni hade valt, redan när ni värvade honom? – Det där handlar någonstans också om vad han gör i positionen och vad vi kan få ut på sidorna. Tanken var att vi skulle få en stor utväxling på Amar med flera utifrån hans spetsegenskaper med John på plan. Att se dem tillsammans var en del av hur vi tänkte truppmässigt. Vi hade också en truppsituation 2022 med flera rutinerade spelare som satt på utgående kontrakt. Där passade John in som ledare. Det står i dokumentet att ni ska spela pressintensivt. Sen värvade ni en nia som inte utmärker sig i presspelet. Hur hängde det ihop? – Just den biten var lite svåranalyserad eftersom det var skralt med data. Vi värdesatte helheten och tittade på andra parametrar, som spel på en touch, touch i box, där han verkligen utmärkte sig och som gjorde att spelet gick fortare och att vi kunde få till en pressintensivitet. Sen kände vi också att vi ville bygga en rutinerad centrallinje. Vi hade Joe Mendes, Amar, Erik Ring och Yasin som spelade en hel del på kanterna. Att ha en rutinerad anfallare som kunde få dem att bli bättre och utvecklas passade in i strategin. Och han vet ju var målet står. Det kan man inte säga något om. Annars var 2022 ett mer stormigt år. I augusti fick Bartosz Grzelak lämna, efter en usel insats på bortaplan mot Slovacko. I det läget låg AIK bara fyra poäng från Europaplats med tolv omgångar kvar att spela. I intervju efter intervju underkände därefter Robert Falck tränarens insatser. Trycket ökade när AIK offentligt gav sig själva IG i betyg. Från den hösten minns jag en stundtals olustig känsla kring AIK. Hur Bartosz Grzelak redan under sommaren kunde inleda intervjuer på Karlberg med att påminna om tabelläget (“tre poäng från serieledning – det hade jag tagit i april”), som för att avväpna kritiska frågor innan de hann komma. Jag minns grabbgänget på västra läktaren, strax bredvid medias platser på Friends, som ställde sig upp och vrålade avgå så fort Henrik Jurelius klev upp från katakomberna. Där och då kunde AIK kännas som ett offer för sin egen kraft, hur förväntningar och kravställan slog över i besvikelse riktat mot en enskild person. De höstkvällarna, då Henrik Jurelius stod med handen över hakan och blicken intensivt riktad mot sitt tröggående AIK var det svårt att inte sympatisera med sportchefen. Talkörerna var hårda och högljudda. Han måste ha hört dem. – Jag ska vara helt ärlig: jag försökte vara i ett mellanstadie hela tiden. När det gick bra försökte jag få oss att jobba och inte tappa tråden. När det går dåligt påverkas man ju på något sätt, men i våra mötesforum tryckte vi på att hålla linjen och göra saker som skulle bli bra långsiktigt. Sen är det en resultatbransch i slutändan, när det inte går längre, så går det inte. Men personligen var 2022 det rörigaste året. Det kan jag vara ärlig med. Det var hård kritik mot dig också. Jag minns vissa matcher på hösten, då folk ändå stod och skrek på dig när du kom upp ur gången till pressläktaren på Friends. – Ja. Absolut. Så är det väl. Det ska vara höga krav i AIK. Det var någonting som låg och pyrde från augusti, september. Jag kände själv att vi inte fick ut max. Vi hade många duktiga fotbollsspelare men fick inte som lag ut max. Det är en enormt irriterande känsla. Många saker som ser bra ut i träning, men det blir någon låsning i match. Beskedet om att AIK gav Henrik Jurelius sparken kom bara någon vecka efter att han värvat Omar Faraj, Abdihakin Ali, Abdussalam Magashy, Andreas Brännström och Rui Modesto. För de flesta var det en chock. Ordförande Robert Falck ville inte ge någon förklaring till varför sportchefen fick lämna, utan refererade till interna styrelsemöten. Manuel Lindberg talade om att AIK gjort en hård satsning ekonomiskt som inte burit frukt. Enligt flera centralt placerade källor, som Fotboll Sthlm varit i kontakt med, togs beslutet att sparka Henrik Jurelius sent på kvällen den 21 november 2022. I det läget var dåvarande vd Manuel Lindberg på väg till Dubai och ville framföra beskedet på mejl. Fredrik Söderberg, dåvarande vice vd, tyckte att avskedet skulle meddelas personligen och framförde det till Henrik Jurelius på Karlberg. Det fick följden att klubben valde att skjuta på presentationen av Abdussalam Magashy och Rui Modesto. Att först presentera två värvningar, för att kort därpå meddela att sportchefen som valt spelarna hade fått sparken, ansågs se för dåligt ut. Den versionen vill Henrik Jurelius själv varken bekräfta eller dementera. Faktum är att hans kontrakt uttryckligen hindrar honom från att ens kommentera avskedet. – Av sekretesskäl kan jag inte säga någonting om avskedet, säger han. Men hur mådde du när du fick beskedet? – Det är som att någon drar undan stolen på en, säger Henrik Jurelius efter en liten tankepaus. – Det tog rätt lång tid innan jag verkligen förstod det. Vi hade otroligt mycket att göra den dagen utifrån truppsaker. Beskriv första veckan efter sparken. – Då promenerade jag väldigt mycket. Det var depp. Det påverkade hela familjen att jag var sportchef, så det var märkligt. Men det är ju så, har man något man går till varje dag, som är det sista man tänker på innan man går och lägger sig och är det första man tänker på när man vaknar, då blir det jättemärkligt när det försvinner. Jag vet inte, sen dras andra processer igång. Telefonen bombas sönder, man zoomar ut och försöker bara ta hand om det. För det var ju inte bara att få sparken från ett jobb? Det kändes mer för att du var AIK:are och hade brunnit för det? – Nämen visst. Det är många extratimmar för att man är AIK:are och bryr sig. Jag har en lojalitet till min nya arbetsgivare, de vet mycket väl vad jag har stått för tidigare. Man känner nog redan nu att jag kan lägga ner mycket timmar i jobbet jag gör för BP, så jag är samma person. Men i AIK var jag nog till det extrema. Det finns för- och nackdelar med att ha supportrar i ledande positioner, men en effekt är att klubben aldrig riktigt lämnar huvudet. Men du gick och pratade med någon? – Ja, men så är det. Man har sin skara med människor. Det är några personer som är på samma position som en själv, men framförallt de som varit i de klubbarna där det är ett tuffare klimat. Där kan man verkligen bolla erfarenheter. Sen kan man behöva någon som står utanför, som ger stöttning och vägledning. Gick du i terapi? – Ja, eller snarare coachning. Jag fick hjälp att se saker på ett annat sätt. Vilka insikter kom du till under promenaderna? – Jag insåg att jag inte hade haft den typen av egentid tidigare. Man hade sett till att det var serverat för andra. När man tog en promenad var det i jobbsyfte, för att prata med någon. Det var mycket som jag inte hade tänkt på tidigare, men som behövde bearbetas under en och samma period. Jag hade inget mål med det, jag bara gick ut och gick. Jag hade tider att förhålla mig till, lämnade och hämtade barnen, det fick jag inte missa. Har du någonsin mått sämre än under den perioden? – Sorgearbete har man ju haft tidigare, men då är det på grund av bortfall, familjärt eller i jobbsammanhang. Det har man varit utsatt för. Men det är klart att det blir en ovisshet. Det byggs upp en rädsla för vad som händer. “Vad ska man göra?”, såna saker. Där och då handlade det om att acceptera att man befinner sig i det läget och inte bara hoppar på något nytt. Det får ta den tiden. Familjen var öppna med det, jag fick må hur dåligt jag ville. Det var en trygghet. AIK slutade femma och du fick lämna. Var det ett hårt beslut, känner du? – Nej men vad fan, jag kan inte säga att det är godkänt att vi kom femma. Det var en jättebesvikelse. Det var många saker som var bra också. På något sätt hade det varit intressant att se vad det här året kunde bli, för jag tyckte att vi var på rätt spår i organisationen på Karlberg och hade en stor revanschlusta på Karlberg. Det fanns en bra plan, som var tydlig för oss alla. Just där var jag så jävla taggad och kände att jag inte ville släppa iväg spelarna på ledighet. Jag ville bara kicka igång det igen, och det var många som kände samma sak. Men 2020 var inte heller bra, vi kom nia, så det blir ett totalpaket. Man får inget svar på det, men det hade varit jätteintressant att se vad som hade hänt om vi följde den linjen. Sportbladet publicerade samma dag en artikel där du beskrevs som saktfärdig och saknade styrelsens förtroende. – Jag har läst den. Vad ska jag säga… Utan att bryta mot någon sekretess kan jag väl säga att jag har en annan bild av hur det var. Jag var förvånad över att den kom ut när den publicerades och att jag ej blev tillfrågad att bemöta den där och då. Men har inget intresse av att kommentera det mer än så. Vad har du lärt dig av din tid i AIK? – Jag hade ofta en känsla vid försäljningar av spelare, oftast med de unga, att det hade varit fantastiskt ifall vi kunde fått behålla dem ett halvår eller ett år till. Vissa var på gränsen att helt etablera sig i startelvan. Det hade varit intressant att se vad utväxlingen hade blivit, om man som klubb hade kylan och möjligheten att säga nej. Jag kan glädjas över affärer som Robin Tihi och Gustaf Lagerbielke. De är unga, går för höga belopp, men har också hunnit samla på sig erfarenhet så att de är mer redo för nästa steg. Jag tror generellt att vi kan få lika mycket pengar för en 20–21-åring som för en 18-åring, om 21-åring hunnit börja prestera kontinuerligt. Det hoppas jag att vi kan jobba ännu hårdare med i BP nu, att satsa hårt på att spela unga spelare och vara så pass stabila ekonomiskt att man har möjligheten att säga nej. Samtidigt är jag glad och stolt över att unga fotbollsspelare från AIK får chansen att uppfylla drömmen om proffslivet. 2022 fick också Henrik Jurelius en ny chef. Istället för klubbveteranen Björn Wesström hade han nu den till fotbollen relativt nykomna Manuel Lindberg över sig. Det var en radikalt annorlunda profil än AIK:s tidigare ytterst ansvariga. Även olikheterna mellan Lindberg och Jurelius var uppenbara från dag ett. Om Henrik Jurelius var den AIK-skolade föreningsmänniskan, som kunde tala med en nästan religiös vördnad för storheten i AIK Fotboll, då var Manuel Lindberg vd:n som hellre vill rycka upp det mesta med rötterna och slakta heliga kor. AIK hade en vd som gärna uttryckte sig bombastiskt och filterlöst och en sportchef som helst tonade ned förväntningarna och hellre sa ingenting än ett ord för mycket. För en utomstående kändes det som att det fanns två möjliga utgångar: antingen skulle de två mycket olika männen hitta styrka i varandras olikheter och åstadkomma stora saker ihop eller så skulle de diametralt olika personligheterna frontalkollidera. Idag är Henrik Jurelius fåordig när relationen till Manuel kommer på tal. – Han har ett speciellt sätt att leda. Vi var nog inte överens om allting. Jag kände att jag hade en väldigt stor erfarenhet av hur AIK fungerar och hur vi kommit fram till beslut, varför vi ville jobba som vi ville jobba. Där blev det kanske en… Jag ska inte säga friktion, men vi ville göra det här långsiktigt… Och, underförstått, det ville inte han? – Nej, det ska jag inte säga. Men det var ett väldigt fokus på intäktssidan. Men det går tyvärr inte att säga exakt när bud kommer komma på spelare. Men vi visste att om vi gör det tillräckligt bra kommer Sverige vara en säljande marknad. Där hade vi lite olika bilder. Hur mycket la han sig i det sportsliga arbetet som vd? – Inte så mycket mer än att han ändrade i vissa saker som han ville ha det. Där kan jag känna i efterhand att vissa saker skulle jag ha stått på mig mer kring. Men jag uppfattade det som att det inte fanns någon baktanke och jag vill nog inte recensera honom medialt så här i efterhand. Han har i en intervju med FotbollDirekt sagt att han ber om ursäkt till dig. Har han framfört den ursäkten privat? – Nej. Har du läst artikeln? – Min pappa skickade rubriken till mig. Nej, det har jag inte. Vad har han att be om ursäkt för, känner du? – Jag vet faktiskt inte vad han syftar på. Jag är inte i behov av en ursäkt, heller. Hur var det för dig att följa AIK 2023? – Jag mådde skitdåligt över att man inte fick med sig resultat och jag märkte att saker inte var hundraprocentiga. Jag hade rekryterat en tränare som fick stå där… Och jag kände väl att det inte var jättemycket som var vad vi kommit överens om. Jag kände ansvar gentemot Andreas och övriga ledare och spelare, utifrån att det inte blev som det jag hade sagt i individuella samtal med många av dem. Är det något särskilt du tänker på? – Nej, det får stanna där. Men det var en tuff period. Det är laget i mitt hjärta som inte kommer upp i den nivå som man ska ligga på. Det gör nog ont i alla. Kände du något inslag av skadeglädje? – Inte ett uns av det. Jag har fått den frågan så jäkla mycket, men nej. Jag kollade en träningsmatch hemma med familjen, och när man ser hur engagerade de är i AIK fortfarande, då blir man stolt och glad. Skadeglädje, nej, jag hade vänner som jag gått på fotboll med tidigare som fångade upp mig och tog med mig. Jag tyckte att det var jobbigt att gå först. Jag hade hållit mig ganska isolerad, att träffa människor var en stor grej. Man vet aldrig hur folk reagerar. Men jag hade ett fint gäng människor runt mig som tog hand om mig. De gjorde det tämligen naturligt för mig att gå på någon cupmatch, även om jag var på väg att vända i entrén. Mycket av laget i år har du värvat ihop, hur stort är ditt ansvar? – Självklart tar jag ansvar. Det kommer man ha tills kontraktslängden är slut. Jag är väldigt glad att jag har fått vara med och påverka AIK över tid. Jag hoppas att det faller väl ut för dem nu. För de spelare som är där, att de får lugn och ro. Att det finns ekonomiskt utrymme att ta nästa steg. För nästa steg kommer inte Henrik Jurelius vara med och ta. I slutet av augusti tackade han ja till att bli teknisk direktör i Brommapojkarna. Det är skilda världar från det AIK han tog över 2020. Ekonomin är stabil, det är gott om personal, publikintresset är i jämförelse minimalt. – Jag träffade representanter för BP under en längre period och det ledde till slut att jag kände att det här var en miljö där jag kunde bidra. Det finns ett driv att utvecklas och en nyfikenhet kring att sätta nya målsättningar för verksamheten. Det känns tryggt och intressant att jobba med människor som är unga och drivna. Jag känner igen mig i dem. Tänker du på Peter Kleve och Philip Berglund, då? – De två, till exempel, har kommit tämligen långt på kort tid är min snabba analys. Men det finns flera som varit här under längre tid. Laget spelar en bra och utvecklande fotboll också. Under min tid i BP hittills har jag försökt att få ett övergripande perspektiv på processerna som finns idag och hur det kan utvecklas över tid. Se vad man kan bidra med i det dagliga för att hjälpa ledarteam och laget att nå målsättning för året. Bidra med lite nya ögon, erfarenheter och perspektiv som förhoppningsvis kan ge en positiv effekt. Trots en Sverigeledande akademi har BP aldrig hållit sig kvar i Allsvenskan mer än två säsonger. De senaste gångerna man åkt ur Allsvenskan har man också trillat rätt ner i Division 1 Norra. Nu ska klubben byggas upp för att på sikt undvika de lägsta dalarna. För Henrik Jurelius, som sjungit långsiktighetens lov sedan han blev sportchef i AIK, borde det vara en trivsam arbetsmiljö. – Det är väl det jag ska bidra med. Det är givet som nykomling att sikta på att hänga kvar, men det finns andra parametrar. Hur ska truppen se ut och hur ska vi bygga den? Utvärdera truppstrategin och transferstrategin som finns idag och utveckla den över tid. Precis som i AIK finns en akademi som är hjärtat i verksamheten. Vi ska våga lägga resurser på saker som utvecklar och professionaliserar det dagliga arbetet. Om man gör det på rätt sätt så kommer investeringen att återbetalas mångfalt. AIK:s akademi sågs i inledande år som en stor kostnad, men glad över att den fått växa år för år. Vilket nu resulterar i en stabil avkastning. Alla akademier kostar så klart en del i början, men avkastningen är god över tid. Det gäller att ha det tålamodet och långsiktigheten. Men om ni ska bli ett mittenlag måste kanske publikintäkterna upp? – Där ser vi ändå en positiv utveckling nu när vi är i allsvenskan. Där vet jag att organisationen har satt strategier för publikrekrytering och jobbar med de delarna, men det lär så klart ta tid innan BP når dit man kanske drömmer om att vara. Men jag tror och hoppas att BP kommer att växa över tid. Det finns ett stort upptagningsområde och håller man sig kvar med en attraktiv fotboll och har en tydlig BP-identitet, då kan man nog över tid bygga en större publikbas. Under intervjuns gång, knappt en och en halvtimme, har frågorna mest kretsat om dystra ämnen. Men när Henrik Jurelius pratar om kollegorna och BP:s framtid och potential, då finns en tydlig glädje i rösten. Han ser fram emot att jobba med Berglund, Kleve och akademibesättningen. Dessutom är han noggrann med att i täta intervaller bedyra sin lojalitet och respekt för den nya arbetsgivaren. Han ser en framtid i BP, han är taggad på projektet. Men det finns en fråga han helst inte vill besvara. Svaret blir lite trevande när jag frågar hur det skulle kännas om kvalplatsplacerade BP, som ligger fyra poäng bakom AIK, skulle klara sig kvar i Allsvenskan på Gnagets bekostnad. – På pappret ska varken vi eller AIK åka ur i år, säger Henrik Jurelius. Och jag tror på oss, vi ska inte behöva hoppas på andras resultat för att vi ska vara kvar i Allsvenskan. Vi ska klara oss kvar på egen maskin. Och om jag ska vara brutalt ärlig mot mig själv som person… att AIK åker ur Allsvenskan, den tanken orkar jag inte ens ha i huvudet.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier