Bodö/Glimt vinner mot Manchester City, Atletico Madrid och Inter två gånger om i Champions League.

Hur är det möjligt, undrar många, och även jag.

Men jag tror mig samtidigt veta en del om saken.

Annons

När jag reste upp till Bodö under pandemiåret 2020 blev jag frälst. Jag hade ju fått se en glimt av framtiden. Denna lilla klubben från norr om polcirkeln krossade den norska ligan, och det med en budget som var bland seriens minsta. Den säsongen slutade med att Glimt tog 81 av 90 möjliga poäng och gjorde 103 mål.

Som besökare bjöds jag in i värmen av klubben och fick historien berättad för mig. Med ytterligare hjälp av min guide Freddy Toresen – ”Bodös enda sportjournalist” – framträdde en tidslinje och metodik som gick att sammanfatta på ett ovanligt översiktligt sätt.

Glimt hade en övertygelse. De hade varit nära att gå i konkurs i början av 2010-talet och räddades av kommunen. Därefter bestämde de sig för att aldrig hamna i samma situation igen. De satsade först väldigt ungt – delvis för att de inte hade råd till annat. Lagets nuvarande kapten Patrick Berg debuterade när han var 16. Målskyttarna mot Inter, Jens Petter Hauge och Håkon Evjen, var 16 och 17. Vänsterbacken Fredrik Björkan var 17. Till det handlade de ytterst billigt men sålde efterhand vissa spelare relativt dyrt. Risknivån var låg, men successivt blev laget bättre, föreningen rikare och verksamheten mer stabil.

Detta var snart tio år sedan, när Glimt var ett lag som pendlade mellan Eliteserien och Obosligaen. Klubben från den 67:e breddgraden var just så anonym som den brukar vara och höll sig ungefär på nivån som man kunde förvänta sig. Men 2019 blev de plötsligt tvåa i Eliteserien. 2020 vann de som sagt serien med tidernas marginal.

Klubbens koncept hade inte bara fått effekt – det hade lett till en explosion.

Glimt hade inte enbart satsat på lokala spelare, de hade också rekryterat utifrån med en förbluffande träffsäkerhet. Utifrån en fast spelmodell, givna roller hade Glimt med viss hjälp av Wyscout letat efter spetsegenskaper hos spelare som andra missat. En efter en blev fyndspelarna till stjärnor.

Taktiken: 4-3-3. Mod. Extremt hög press, höga tajta lagdelar, yttrar som utmanar konstant och två indreløpere som attackerar boxen bakifrån. Maxlöpningar och intensitet. Motståndarna blev stressade till döds i nästan varje match.

Som mental rådgivare hade Glimt hjälp av Björn Mannsverk, en före detta stridspilot. Mannsverks fokus låg/ligger på att vara öppen med ångest och rädslor kopplat till prestation, för att sedan bryta ned det och försöka byta ut det mot närvaro och glädje. Bort med machokultur och ytliga krav, in med värme och möjligheter.

Men det mest avgörande, enligt Bodö-folket som jag pratade med, var träningskulturen. Glimt tränade med en oerhörd intensitet och gärna med matchkänsla. Dessutom hade man trots sina begränsade resurser ett team som jobbade med fysiken på ett framgångsrikt sätt. Glimt spelade i princip samma elva i varje match, trots Europaspel, och hade få skador.

Om man spolar fram några år i tiden har mycket som bekant hänt. I höstas var jag i Bodö igen, i samband med att de spelade 2–2 mot Tottenham i CL-seriespelet, för att försöka lära mig hur laget gått från genombrott till permanent dominans. Nuförtiden jobbar Glimt på ett lite annorlunda vis. Eftersom flera av succéspelarna lämnat klubben och kommit tillbaka har de en stomme av lokala kanonspelare i sin bästa ålder. Lägg därtill ett antal andra inhemska spelare mitt i karriären. Glimt drar in mer pengar än någonsin, och går stadigt plus varje år, men betalar också mycket höga löner för att vara en norsk klubb. Glimt bygger inte längre främst trupp för framtiden utan för att prestera här och nu. De smider medan Champions League-järnet är varmt. De säger nej till i stort sett alla spelarbud och förlitar sig främst på intäkterna från Uefa. I fjol omsatte de mer än 800 miljoner kronor.

Glimt pratar också mycket om att bryta barriärer. Efter att ha förlorat klart mot Tottenham i semifinalen av Europa League förra våren konstaterade klubben att insatsen var för dålig. Många lag hade nog slagit sig till ro med tanken att de kommit hela vägen dit, men Glimt ställde genast om. Hur kommer det sig att motståndarna var så mycket vassare fysiskt? Träningen lades om på nytt, och när Tottenham kom på besök igen (matchen som jag såg) var Glimt det klart bättre laget spelmässigt. Det var visserligen på hemmaplan och inte en semifinal, men Spurs spelade med sitt starkaste lag. Efter segern häromdagen på San Siro mot Inter – det blev alltså 5–2 i dubbelmötet – var tränare Kjetil Knutsen inte nöjd med matchbilden – det var inte meningen att Glimt skulle bli så låga och ha så lite kontroll med bollen i den första halvleken.

Knutsen och hans kollegor var förstås lyckliga över segern, men jag är övertygad om att de kommer lägga mycket tid på att analysera varför den första halvleken såg ut som den gjorde. Den var helt enkelt inte bra nog.

En annan skillnad handlar om taktiken. Glimt spelar fortfarande 4-3-3 i anfall, men numera är 4-4-2 standard i försvar (en av yttrarna går upp som anfallare). Istället för att springa rakt in i försvararna flyttar Glimt sina lagdelar och låter, om så krävs, motståndarna hålla boll i ofarliga ytor. Pressen är dock i normalfallet fortfarande hög. I anfall ser man inte längre samma utpräglade yttrar som står brett redo att bryta in och dribbla, utan mer flexibla typer som deltar i fler delar av spelet. Glimt jobbar med att ständigt förfina sin spelidé och lyckas nästan alltid på något vis bli övertaliga i attraktiva ytor på planen – det är grunden till deras karaktäristiska kombinationsspel som präglar spelet än mer idag än tidigare.

Patrick Berg är dock en konstant. Från sin position på defensivt mittfält skyddar kaptenen backlinjen, stoppar kontringar, vinner dueller, fördelar boll och anför laget mentalt. Ingen är viktigare än han. Även backlinjen har liknande karaktär. Mittbackarna har bytts ut men är fortsatt stadiga pjäser. Till vänster i backlinjen spelar (på nytt) den mångsidige Fredrik Björkan och till höger finns Fredrik Sjövold som har ett brett register.

Vad gäller egna spelare underifrån ser det inte lysande ut. Det får till viss del tillskrivas slumpen att Glimt fick fram fyra landslagsmässiga spelare i Patrick Berg (97:a), Fredrik Björkan (98:a), Jens Petter Hauge (99:a) och Håkon Evjen (00:a) på samma gång. Samtliga har dessutom kommit tillbaka mer eller mindre stukade från äventyr på kontinenten.

(Landslagsmannen Andreas Schjelderup, som är 04:a, gick man däremot miste om – han stack till Nordsjälland som 16-åring).

En sådan generation kommer förmodligen inte tillbaka. Det ska också nämnas att Glimt inte är lika vassa på rekryteringar som de var förr i tiden. Åtminstone inte om man ser på totalen. När den ständigt läsvärde Kristof Vogel nyligen gjorde en analys av klubbens värvningar på senare tid fann han att träffsäkerheten inte stack ut. Det är helt enkelt svårt att slå sig in i laget. Däremot har spelarna som faktiskt gjort det blivit totala succéer i de flesta fall. Glimt har också en stor trupp, vilket behövs för träningsmetodiken. När jag pratade med mittbacken Haitam Aleesami efter Tottenham-matchen tyckte han att det var tuffare med matchspel på träning än att faktiskt spela matcher. Det var kanske en viss talspråklighet i det, men likväl sa det något väsentligt. Att Glimt tränar på en allmänt högre nivå än exempelvis de svenska klubbarna som jag följer märks med blotta ögat.

Kristof Vogels tes var att Glimt istället främst investerade i ett system och det skriver jag under på. Glimt har utvecklats spelmässigt, hängt med i trenderna, men de grundläggande tankarna är desamma. När jag träffade sportchefen Håvard Sakariassen och den assisterande tränaren Aasmund Björkan talade de om ständig förbättring av det befintliga. Många klubbar, framförallt styrelser, gillar att prata om konkreta men samtidigt vaga (”om fem år ska vi vara topp-tre”) mål, medan Glimt är helt ointresserade av det. Håvard Sakariassen bara skrattade åt resultatsmålsresonemanget när jag tog upp det.

– Vad är poängen med det? frågade han tillbaka.

Istället pratade han om att hela tiden utvärdera verksamheten. Om att främst blicka inåt. Hur han funderade dygnet runt på möjliga förbättringar. Hur gör vi träningen än mer effektiv? Hur hjälper vi spelarna vid sidan av? Hur optimerar vi bortaresorna? Och så vidare. En sorts nordnorskt kaizen-perspektiv som handlar om att fokusera på det som man kan påverka och aldrig vara nöjd.

En anledning till att Glimt ständigt har utvecklats har varit den tajta grupp som styr klubben. Det är samma huvudpersoner nu som då och de har, enligt min uppfattning, en sällsynt kombination av skärpa, hunger och prestigelöshet. Glimt konstlar inte till det. Beslutsvägarna är korta. Om man anser sig behöva förändra något, ja, då gör man det, samtidigt som de styrande – som ibland har bytt roller med varandra – har haft samma grundfilosofi från början.

Nyckelpersonen i det hela är utan tvekan Kjetil Knutsen. Det är bara andra gången som jag nämner honom i texten, men när man fördjupar sig i klubben pekar allt fler pilar på honom. Utan honom hade Glimt förmodligen inte ens varit i närheten av framgångarna de har nått. Knutsen är en person som pekar med hela handen och samtidigt får med sig sin omgivning. Att hans taktiska och träningsmässiga tankar fungerar behöver man knappast motivera vidare även om han vid 48 års ålder fick sparken från Åsane som då låg på nedre halvan i andradivisionen. Ingen tränare i Skandinavien har åstadkommit samma saker som han under 2000-talet.

Det finns också en rakt på sak-mentalitet som tilltalar mig. Bodö/Glimt är ingen flashig klubb där det talas i pompösa termer eller slogans. I Nordnorge säger man som det är (eller för att återge en stereotyp: man svär och är ful i mun). Människorna som bor där framstår i mötet som okomplicerade, om ni tillåter en generalisering. Medieuppmärksamheten som har kommit med framgångarna verkar de ta med ro. När jag under mitt senaste besök ringde sportchefen Håvard Sakariassen för en intervju bjöd han på studs hem mig till huset och satte på kaffekokaren. Sedan satt vi på verandan, klappade en hund och spanade in hybeln i huset där Victor Boniface, Alexander Sörloth och ett gäng andra spelare hade bott under sina sejourer i klubben. Mer familjärt än så blir det inte.

Bild: Hemma hos sportchefen i Skandinaviens bästa lag.

Men är det något speciellt med just staden Bodö? En mentalitet? En speciell anda? Fram till 70-talet fick Bodö/Glimt och andra nordnorska lag inte ens möjligheten att kvalificera sig till högstaligan. Enligt Freddy Toresen – ”Bodös enda sportjournalist” – bottnade det i ett förakt, ett slags rasism mot de ”ociviliserade” nordnorskarna och när Bodö/Glimt mot alla odds vann cupen 1975 var stoltheten gränslös. Anförda av legendaren Harald ”Dutte” Berg – Patricks farfar – slog Glimt ut konkurrenterna i syd, en efter en.

Kanske går det att spåra en särskild vi mot dem-inställning kopplat till historien, men enligt Håvard Sakariassen är den förklaringen inte särskilt aktuell längre. Idag kan man till och med köpa Bodö/Glimt-dräkter på Oslos flygplats i en klubbmonter som står upplyst som ett kapell mitt i inrikesterminalen. Även om det knappast muntrar upp Glimts konkurrenter råder det inga tvivel om att många är stolta över vad Bodö uträttar i Europa. Nej, förklaringarna till succén handlar nästan bara om folket som har verkat i klubben under det senaste decenniet, menar Håvard Sakariassen.

Att Bodö/Glimt kommer att fortsätta att prestera på en i sammanhanget häpnadsväckande hög nivå de kommande åren är jag mer eller mindre övertygad om. Kjetil Knutsen har skrivit på ett nytt kontrakt trots lockrop från många håll. Han är inte på långa vägar färdig. Nyckelspelarna i laget har varit ute på kontinenten och funnit att de varken trivs eller presterar bättre där ute än hemma. Nu lever de sin dröm och spöar storlag efter storlag framför ögonen på släkten och grannarna som står på läktaren. Pengaflödet in i klubben garanterar att laget kan fortsätta satsa och arbetsklimatet är detsamma som alltid.

Hur länge framgångssagan varar vågar jag dock inte spekulera i. Bodö/Glimt har i stort sett fått klartecken för en ny arena, en fantastisk sådan för deras förutsättningar. Tack vare fördelaktiga överenskommelser med kommun och näringslivet har de fått till en ovanligt bra deal. Samtidigt kommer investeringen med en risk. Så länge Glimt abonnerar på Champions League-spel kommer de säkert kunna bära sina kostnader utan problem, men det ökar under alla omständigheter insatserna. På arenan kommer det att läggas konstgräs, men kanske förlorar de en fördel jämfört med att spela på den omoderna och slitna Aspmyra stadion där vinden från ishavet går genom märg och ben på förfärade sydeuropéer. Kanske blir det lite för bekvämt för motståndarna?

Totalt sett har man också en stor kostnadsmassa, och det utan publik- och sponsorintäkter som står i proportion. Av den anledningen är man beroende av Europapengar eller stora spelarförsäljningar för att ekonomin ska fortsätta att blomstra. Vad som händer om några år när Berg, Björkan, Hauge och Evjen har passerat bäst före-datum är svårt att sia om.

Men det är trots allt en diskussion som ligger långt fram i tiden, och kanske löser Glimt det lika sömlöst som allt annat. Har man gått från nästan ingenting till att slå några av världens bästa lag borde man nog kunna hitta en framkomlig väg även i framtiden.

Nutid och framtid. Platsen där den nya arenan ska ligga och en illustration över hur slutresultatet kan bli. Bilder: Fotboll Sthlm, Bodö/Glimt