Norr om polcirkeln finns ett lag som gör en säsong som saknar motstycke.

Lilla Bodö/Glimt är inte bara på väg att vinna sitt första serieguld – de är på väg att fullkomligt krossa tidernas poäng- och målrekord i den norska fotbollen.

Vore det inte för en övertidsmiss på San Siro hade de kanske även slagit AC Milan av bara farten.

Oskar Månsson åkte till norra Norge för att försöka förstå vad som egentligen pågår.

Annons

För att vara en stad som trots allt ligger på den europeiska kontinenten är Bodö en sällsynt isolerad plats.

Tack vare Golfströmmen är klimatet mildare än inåt landet, men kommunen med 50 000 invånare befinner sig i höjd med Gällivare.

Den närmaste staden av betydelse är Tromsö. Dit tar det åtta timmar att köra. Trondheim, som är närmast åt det andra hållet, det vill säga söderut, ligger nio timmar bort med bil.

Oslo? Sexton timmar.

Därför tar man heller inte bilen eller tåget. Nej, man flyger till samhället som kan stoltsera med Nordens bästa fotbollslag 2020. Att lilla Bodö/Glimt ska vinna Eliteserien är mer eller mindre redan klart. Det skulle ingen i klubben säga förrän det är ett garanterat faktum – det strider mot kärnan i deras ideologi – men tabellen kunde inte ha talat ett tydligare språk.

På 20 matcher i ligan har Bodö/Glimt vunnit 18 och spelat två oavgjorda. De ligger 18 poäng före tvåan Rosenborg i tabellen. Glimt har 48 plusmål, Rosenborg har 19.

Om man ska ta en svensk jämförelse gjorde Hammarby 75 mål på 30 matcher när de slog ”det moderna” målrekordet i Allsvenskan i fjol. Hittills har Glimt 69 fullträffar – på 20 ligamatcher. Fortsätter de i samma takt kommer de landa på 104 mål.

I Europa League-kvalet lekte Bodö/Glimt sig fram i samma stil tills de lottades mot AC Milan. Den italienska storklubben, som inte förlorat en match sedan i mars, vann även den här gången. Men Glimt var ytterst nära att få till en förlängning på San Siro: vid ställningen 3-2 hade norrmännen inte mindre än tre feta chanser. På övertid var mittfältaren Ulrik Saltnes fri vid straffpunkten, men fick felträff och skickade bollen över. Miraklet uteblev, men det är inte utan att man undrar hur det hade gått om det blivit returmöte på konstgräset på Aspmyra Stadion.

Så vad är hemligheten bakom de exempellösa framgångarna?

Vad kan svenska lag lära sig av Bodö/Glimt?

Mitt personliga svar, efter att ha varit i Bodö i tre dagar, på den senare frågan är kort.

Allt.

Förr i tiden var Bodö känd som en av “Norges styggeste byer”. Som svensk som upplevt motsvarande kandidater som Borlänge och Västerås går det inte riktigt att greppa. Men så har också Bodö spottat upp sig på senare år. Samhället växer fort och vill framstå som en framtidskommun. Skyskrapor, eller i alla fall höga hus, poppar upp i centrum. En ny stadsdel ska byggas som en del av projektet ”Smart Bodø” där modernism och miljömedvetenhet ska vara i fokus. 2024 har Bodö av EU fått titeln Europas kulturhuvudstad.

Staden ligger, som sig bör för en norsk kystby, ute på en udde och vid en fjord. Skulle man ta en båt och åka rakt västerut skulle man snudda vid Lofotens sydspets för att sedan inte möta fast mark förrän man är på Grönland.

Vyerna är med andra ord storslagna. Samtidigt har jag fått lära mig att man se ska utåt från Bodö och inte inåt. Än så länge är centrum rätt charmlöst och betongpräglat. Klassiskt vackert är det i alla fall inte, men så finns det också en förklaring till den dominerande estetiken. I maj 1940, då Nazityskland var på väg att ockupera Norge, bombades staden av Luftwaffe. Vid den tidpunkten hade de flesta av stadens invånare evakuerats, men byggnaderna i centrum totalförstördes. Decennierna efter andra världskrigets slut byggdes sedan staden fort upp med tidstypisk fyrkantig arkitektur.

När jag landar i Bodö har september blivit till oktober. Det blåser kraftigt – det gör det alltid här – men temperaturen är 14 grader. Om det beror på klimatförändringar låter jag vara osagt, men jag läste någonstans att regionen fått elva nya sommardagar i takt med den höjda temperaturen på senare år.

Så det är med höstjackan på som jag går från flygplatsen. Bodö är så kompakt att det inte behövs bil eller buss: på 20 minuter är jag på mitt hotell. På vägen passerar jag såväl Aspmyra stadion som sportchefen Aasmund Björkans hus. Vi har redan pratat i telefon, jag och Aasmund. Med tanke på framgångarna tänkte jag att han skulle vara en påpassad man, särskilt efter den spektakulära matchen på San Siro och den vid tidpunkten pågående förhandlingen med AC Milan om supertalangen Jens Petter Hauge, men det kunde i själva verket inte ha varit lättare att nå sportchefen. Numret stod i katalogen och efter en minuts samtal hade Aasmund bjudit upp mig till Bodö.

Svårare än så behöver det kanske inte vara? Det är i alla fall något som svenska klubbar kan fundera på i tider av stängda träningar, underkroppsskador och krav på att skicka frågor på förhand inför en tränarintervju.

Mannen på bilden heter Freddy Toresen.

Han är sportchef på Avisa Nordland som följer Bodö/Glimt så tätt som en lokaltidning skulle kunna göra. Avisa Nordland missar aldrig en träning. Freddy har följt Bodö/Glimt sedan barnsben och har under halva sitt 51-åriga liv bevakat klubben som journalist.

Han har varit med om upp- och nedgångar men ingenting som liknar det som hänt i år. Freddy är typen som kan prata tio minuter om en ytterbacks försäsong, men inte ens han kan greppa vidden av framgångarna 2020.
– Kan du tänka dig att de har gjort 67 mål på 19 matcher? 67?!

Det är dagen före Glimt ska möta Sandefjord på hemmaplan när vi träffas på redaktionen på Avisa Nordland.
– Det har varit rätt och slätt brutalt att följa. Med jämna mellanrum kommer det fram bra upplagor, men ingenting liknar det här. Det ska ju inte vara möjligt att vinna ligan. Nu leder man med 18 poäng och var så nära att få till förlängning på San Siro. Hade man fått det är jag faktiskt säker på att man hade vunnit också…

Freddy berättar om lyckodraget som tidningen gjorde när de köpte in tv-rättigheterna till Glimts Europa League-kvalmatcher.
– Det blev en väldigt bra affär. Vi har aldrig sålt så många prenumerationer som när de skulle möta Milan.

Vad betyder Glimt för Bodö?
– Det finns en väldig stolthet i stan. Tidigare har det varit Nordnorge som stått bakom Glimt, men nu är det som att hela landet älskar klubben. Alla medier vill skriva om sensationen från norr. Småkillar och småtjejer som sprang runt i Ronaldo- och Messi-tröjor för tre-fyra år sedan har gula tröjor nuförtiden. Och när en präst i Mo i Rana håller en predikan kan Bodö/Glimt mycket väl dyka upp.

Freddy Toresen stannar plötsligt upp.
– Samtidigt var Bodö/Glimt faktiskt viktigare förr i tiden. 1975 vann man cupen som det första laget från Nordnorge och ur ett historiskt perspektiv innebar det mer än vad årets säsong kommer innebära. Cupguldet 75 betydde så mycket för hela landsdelen. Fotbollsnorge var länge inte ett rike, utan två. Lag från Nordnorge fick inte ens spela i cupen förrän på 60-talet och det fanns väldigt mycket fördomar mot nordlendinger överhuvudtaget.

Vilken typ av fördomar?
– En form av rasism. En rasism innan norrmännen knappt själva visste vad rasism var. I städerna i syd kunde det stå på lägenhetsannonser ”ikke nordlending!” På den tiden var det många som ansåg att nordlendingen var ociviliserad. Stor i käften, dåligt utbildad, dåligt uppförande, dåligt språkbruk. Men efter 1975 var det många nordlendinger som bodde i syd som stolt kunde gå ut och säga var de kom ifrån. Jag tycker fortfarande att den delen av historien inte har berättats tillräckligt. 1975 var ett år som ändrade mer än bara fotbollskartan.

I början av 90-talet hade Bodö/Glimt en andra storhetsperiod. 1993 vann de cupen igen och tog en andraplats i ligan. 2003 gjorde de nästa säsong i toppen och slutade tvåa i såväl cup som liga efter överlägsna Rosenborg. Efter det pendlade Glimt mellan första- och andradivisionen under många år innan de i fjol överraskade alla genom att ta en andraplats i serien. Men trots den framgången var de inte nämnda som en guldkandidat inför säsongen 2020. Glimt sågs snarare som ett lag som tillfälligt hade överpresterat rejält.

Utöver att Glimt slagit underifrån under samtliga storhetsperioder finns det en annan gemensam nämnare för lagen från 1975, 1993, 2003 och 2020. I centrum har nämligen alltid familjen Berg stått. När jag pratar med Freddy Toresen benämner han dem som ”the royal family of Bodö”. Kungen i den skaran är Harald Berg, 78, som alltid nämns i diskussionen när Norges bästa spelare genom tiderna ska koras.

1975 hade en 34-årig Harald varit proffs i ADO Den Haag, ett av Nederländernas bästa lag, och vänt hem till Bodö/Glimt där han styrde mittfältet och ledde laget till det banbrytande cupguldet. Under årgångarna 1993 och 2003 var Haralds söner Örjan, Runar och Arild mer eller mindre inblandade. Örjan och Runar fick framgångsrika karriärer som kröntes med landslagsspel, medan Arild – som av de flesta ansågs vara det verkliga fotbollsgeniet – plågades av mystiska sjukdomar och depressioner som gjorde att karriären inte blev vad den kunnat bli.

Inte heller efter den aktiva karriären hittade Arild – som tidigt diagnostiserades med ME, kroniskt trötthetssyndrom – rätt i livet. Han fastnade med tiden i ett missbruk och sommaren 2019 tog Arild, då 43 år gammal, sitt eget liv.

När Arilds tragiska öde kommer på tal stakar Freddy Toresen sig för en gångs skull. För Arild var inte bara en före detta fotbollsspelare i Glimt, han var även Freddys vän. Freddy berättar att han efter många om och men lyckats övertala Arild till att vara expert i Avisa Nordlands tv-studio.
– Arild ville egentligen inte synas, men han passade perfekt i rollen. Han var extremt intelligent och hade en enorm kunskap. Han var heller inte rädd för att vara kritisk. När han var på humör var han en fantastisk expert som såg detaljer som ingen annan såg.

Hur ser du på det som hände?
– Jag visste att han inte mådde bra, det visste flera, men jag trodde inte att det var så illa. Det är en så tragisk historia. Tragisk för hans familj, hans vänner och hela Bodö. Det är svårt att prata om, och uppmärksamheten kring den saken har gjort det än mer känsligt, framförallt efter att The Guardian skrev ett reportage om Arilds historia.

Vad hade Arild sagt om årets lag?
– Han hade älskat det! Han hade älskat den fartfyllda, lekfulla och tekniska fotbollen med alla unga spelare. Och så hade han fått se sin brorson som dominerar på mitten.

Ja, för i den nutida upplagan av Bodö/Glimt finns också en stjärna från ”the royal family”: Patrick Berg, 22, son till Örjan och barnbarn till Harald. I årets Glimt-lag är det många som har briljerat men vid sidan av dansken Philip Zinckernagel och Jens Petter Hauge (som när jag kommit till Bodö blivit klar för AC Milan i en 50-miljonersaffär) har Patrick varit lagets bästa spelare under 2020. Liksom sina äldre släktingar håller han till på mittfältet där han dirigerar spelet. Årets genombrott har varit så häftigt att Lars Lagerbäck tog ut Patrick i den senaste landslagstruppen som spelade EM-kval och Nations League-matcher.

När jag går runt på Aspmyra Stadion tänker jag på Vångavallen.

Av alla fotbollsarenor som jag varit på i Sverige är Trelleborgs FF:s hemmaplan den som mest liknar Bodö/Glimts hemmaplan. Det är inte en komplimang. Det är öppet, blåsigt och slitet. Mellan löparbanan och läktaren vid den ena långsidan är det asfalterat – det liknar en illa underhållen trottoar.

Att Nordens bästa fotbollslag 2020 spelar sina hemmamatcher här känns lika ologiskt som det faktum att Nordens bästa fotbollslag håller till norr om polcirkeln.

Men Aasmund Björkan, 47, trivs på Aspmyra. Här är han hemma. Aasmund förkroppsligar klubben lika mycket som valfri medlem ur ”the royal family” Berg. Med undantag för en kort period i Vålerenga spelade han hela karriären i Bodö/Glimt, från 1991 till 2006, och är den som har gjort flest matcher i högsta serien för klubben.

Nu är Aasmund sportchef. Om man ska förklara varför Bodö/Glimt har lyckats så exceptionellt väl på senare år går det inte att komma runt Aasmund. Efter att ha testat tränaryrket i andra klubbar efter avslutad aktiv karriär började han 2013 som assisterande tränare i sin klubb.

Det var hårda tider och Bodö/Glimt hade nästan gått i konkurs efter år av dålig skötsel. Men tack vare kommunalt stöd, kampanjer och insamlingar spelade Glimt inte bara vidare – de gick dessutom upp i Tippeligaen, nuvarande Eliteserien – under 2013.

2016 tog Aasmund över huvudtränaransvaret och det är här som historien om årets mirakellag tar fart. Bodö/Glimt satsade på rekordunga spelare, däribland en 16-årig Jens Petter Hauge, en 18-årig Patrick Berg och Aasmunds son Fredrik Andre Björkan, 17. Laget skrällde i cupen och gick till semifinal där Rosenborg blev för svåra. I ligan gick det däremot sämre och till sist åkte Glimt ur.

2017 krossade Bodö/Glimt motståndet i andradivisionen OBOS-ligaen som de vann med 16 poängs marginal. 2018 tog den assisterande tränaren Kjetil Knutsen över huvudansvaret under en säsong där de hängde kvar i ligan trots att de kryssade inte mindre än 14 gånger.

2019 var klubben redo för nästa steg. Bodö/Glimt hade fått in pengar när de sålt lagkaptenen Martin Björnbak, spanske mittfältaren Jose Angel och skyttekungen Kristian Fardal Opseth, samtidigt som de hade arbetat vidare med sitt koncept. De unga spelarna hade utvecklats, taktiken hade förfinats, rekryteringsstrategierna hade fått full utväxling.

Efter andraplatsen i Eliteserien utnämndes Kjetil Knutsen till årets tränare. På hösten och vintern såldes svenske Amor Layouni, 26, och stjärnskottet Håkon Evjen, 19, för runt 40 miljoner kronor tillsammans.

När jag slår mig ned med Aasmund Björkan har jag tusen frågor i huvudet. En av de enklare får inleda.

Vad kan svenska lag lära av Bodö/Glimt?
– Ganska mycket tycker jag ändå, säger Aasmund och ler.

Har några svenska klubbar hört av sig och varit nyfikna på er?
– Nej, jag kan inte säga att vi har varit i direktkontakt med någon klubb. Men det är klart att folk som vi känner hör av sig, även från Sverige.

Vad tänker du om den här säsongen?
– Det är otroligt att vara med om. Vi överpresterar ju något sinnessjukt oavsett hur man mäter. Vi är 18 poäng före Rosenborg som har säkert fyra gånger så stor budget som oss. Ekonomin är bättre än någonsin efter att alla försäljningar. Men när man är mitt i det hinner man inte njuta så mycket. Som spelare ligger man ofta på gränsen till utmattning med tanke på alla krav och så är det som ledare också. Det finns alltid något mer att göra. Det finns alltid en spelare som jag kan scouta mer.

Aasmund gör inga stora gester när han pratar, men är påtagligt avslappnad. Han snackar mest på som om vi vore vänner från förr.
– I en fotbollsklubb kan allt se ut som att det rullar på. Att allt är solsken. Och det är klart att det är mycket solsken i år, men samtidigt är det minikriser hela tiden. Det är stress och press, det är konflikter och oväntade situationer som ska lösas.

När vi börjar prata om framgångsformeln de senaste åren inser jag snabbt att det inte är något enkelt recept. Det finns inte tre tydliga punkter på en whiteboardtavla någonstans där Bodö/Glimt har ”knäckt koden” och det finns inte ett enskilt fotbollsgeni som har räknat ut ett definitivt svar. Det är snarare så att olika sunda idéer har samspelat under ett antal år.

Men Aasmund Björkan tvekar inte på frågan om vad som är det det mest betydelsefulla.
– Träningskulturen är nummer ett. Där har Kjetil Knutsen varit extremt viktig. Hans fokus är enormt. Kvaliteten på våra träningspass ska vara djävulsk bra varje dag. Vi har lagt stora resurser på att bygga upp en tränarapparat. När jag var tränare 2016 hade jag en assisterande tränare. Nu är vi sex-sju personer som jobbar i olika roller.

Hur hårt tränar ni?
– Vi har en oerhörd intensitet. Att spelarna ska klara vår intensiva spelstil är en nyckel. Det tänker vi alltid på när vi flyttar upp spelare från ungdomsverksamheten eller värvar utifrån. Men det gäller också att träna med förnuft och vi är noga med att mäta belastningen, antal höghastighetslöpningar och liknande. I år har spelschemat varit tätt men vi har nästan inte haft några skador.

Varför passade Kjetil Knutsen in hos er? Hans CV var inte direkt imponerande innan han kom till hit.
– Nej, han fick ju sparken i förra klubben och hade bara tränat på lägre nivå. Men Kjetil är en fantastisk tränare. Vi i Glimt har alltid spelat 4-3-3 – det finns i klubbens DNA – och det var Kjetil bekväm med. Men under hans tid i klubben har vi utvecklat taktiken mycket. Det har varit en perfekt match. Tidigare var vi ett kontringslag, men Kjetil vill dominera matcherna. Han vill spela med en intensiv press och det kännetecknar vårt spel. Det tror jag att du kommer se på matchen i morgon. Vi har ett sådant TRYCK i spelet!

Vad är det viktigaste för att lyckas med en sådan taktik?
– En tydlig bild av spelidén. Vår ambition är att sätta en press som motståndarna inte kan ta sig ur. När vi vinner bollen ska vi anfalla snabbt och effektivt med mycket folk. Om motståndarna sedan spelar ur vår press måste vi se till att hantera det. Vi har väldigt snabba försvarare i laget vilket är ett måste. Annars kommer motståndarna att straffa oss.

Ni spelade på samma sätt borta mot Milan. Var det givet?
– Ja, för det är sättet som vi spelar på. Det är så vi får ut det bästa av oss. Vi pratar aldrig om resultat, att vi ska ta 40 eller 50 poäng på en säsong, utan bara om prestationer. Varje match som vi spelar ska vara vår bästa. Vi ska spela utan rädslor.

Att spela utan rädslor är centralt i Glimts filosofi och här kommer nästa nyckelperson in i ekvationen. Sedan 2017 har klubben samarbetat med Björn Mannsverk, en tidigare jägarpilot som förkovrat sig inom mental hälsa i det militära. Om fotbollen kan Björn nästan ingenting, men uppdraget handlar inte om att lära spelarna att slå bättre passningar eller löpa smartare.
– Björn är van vid att prata med personer som upplevt traumatiska saker i till exempel Afghanistan. Inom fotbollen ligger ångesten kanske inte på samma nivå, men den finns där. Det är fokus på resultat, det är stress och press och det är lätt att tro att man bli bedömd som person efter sina prestationer, säger Aasmund Björkan.

Och fotbollsmiljön är tuff?
– Den är ofta det. Man ska vara tuff, man ska vara hård, man ska inte bry sig om skitsnacket runtomkring. Om det går åt helvete ska man bita i hop. Vinn, vinn, vinn, du måste vinna! Ja, du känner säkert igen bilden.

Så vad är det Björn gör?
– Björns roll är att ta hål på allt det där. Hur det går till ska han egentligen svara på, men det handlar om att det är okej att prata om saker som är jobbiga. Att sätta ord på hur man har det. Att vara närvarande. Att känna glädje inför att spela fotboll. Ulrik Saltnes är ett bra exempel. Han har själv beskrivit det som att han faktiskt tyckte att det var rätt jävligt att spela fotboll för några år sedan. Nu skiner han i vardagen och är en av Norges bästa mittfältare. Det är mycket Björns förtjänst.

Aasmund fortsätter engagerat:
– Vissa spelarna har tagit det vidare ytterligare ett steg. Vissa gillar att meditera. Andra har bildat samtalsgrupper där man ska våga säga vad man verkligen känner. Det har byggt en känsla av att det inte är så farligt om man misslyckas. Det är bara att försöka igen.

Framgångsrik sportchef: Aasmund Björkan.

När jag läst på om Bodö/Glimt på förhand har klubbens truppbygge fascinerat mig allra mest. Att Glimt sedan länge är en talangfabrik som får upp egna spelare i a-laget är en sak. Att de har en förbluffande träffprocent med sina rekryteringar är en helt annan. På senare år har den ena efter den andra anonyma värvningen utvecklats till stjärnspelare på Aspmyra Stadion.

Några exempel:

Amor Layouni, svensken som gjorde succé 2019, hämtades från Elverum i andradivsionen.

Alfons Sampsted, 22-årig isländsk högerback, tillhörde IFK Norrköping i tre år – men var utlånad till Sylvia, Landskrona Bois och Breidablik. I februari bytte han till Bodö/Glimt där han spelat varenda match. Nu är han landslagsman.

Philip Zinckernagel, den 25-årige yttern som hämtades från den danska ligan där han hade gjort åtta poäng på 35 matcher. Facit i Eliteserien för Bodö/Glimt: 55 poäng på 74 matcher. På den senaste samlingen blev han uttagen som reserv till det danska a-landslaget.

Kasper Juncker, 26-årig dansk anfallare som tidigare hade gjort 14 mål på 96 matcher i den danska och norska ligan. Facit för Bodö/Glimt i år? 13 mål på 16 matcher.

Och så har vi Sondre Brunstad Fet som i hård konkurrens kanske är den mest häpnadsväckande affären i år. Bodö/Glimt lånade in den 23-årige mittfältaren från Ålesund – som valde att satsa på andra spelare.

Resultatet?

Bodö/Glimt – med Brunstad Fet som bärande spelare på mitten – har tagit 56 poäng. Ålesund har tagit sju.

När jag närmar mig ämnet blir Aasmund Björkan entusiastisk. Aasmund är noga med att poängtera att Bodö/Glimts stora övergångar förhandlats fram av personer över honom i hierarkin – men ”spillerlogistikk” är hans bord.
– Efter 2012 sa man i klubben att man aldrig skulle gå minus igen. Klubben har haft en nykter syn på ekonomin och på senare år har vi fått en väldig utdelning på spelarförsäljningar. I år har vi sålt för runt 100 miljoner och… ja, 50-60 ungefär under 2018 och 2019.

Hur mycket har ni köpt för under samma period?
– 10-15 miljoner kanske? Det finns en 1 till 10-relation om man ska förenkla.

Vad har ni för lönebudget?
– I fjol tror jag att vi låg på 15 miljoner i spelarlöner. Då var vi bland dem som betalade minst i serien. Nu ligger vi något högre, men det är fortsatt lågt.

Ni köper aldrig stora namn?
– Nej. Eller vi bryr oss i alla fall inte om namn. Vi har inte tagit in några etablerade toppspelare alls. Den enkla sanningen är att vi tar spelare som toppklubbarna inte vill ha. Samtidigt säljer vi mer spelare till Europa än alla andra i Norge.

Var hittar ni era fyndspelare?
– Det finns tre kategorier. Det kommer tips från sådana vi känner och litar på. Det finns spelare som vi kartlägger själva när vi möter dem. Det finns spelare som agenter tipsar om.

Hur bedömer ni?
– Om det kommer tips ska det vara från personer som förstår vad vi vill. Vi har vår spelmodell och vi rekryterar bara spelare som passar in i systemet. Vi vet alltid vilka spetsegenskaper som vi letar efter. Sedan analyserar vi spelarna med statistikverktyg som Wyscout vilket är väldigt värdefullt. Hur bra är spelaren på att dribbla? Är spelaren bra på den typen av löpningar som vi är intresserade av?

Så ni måste inte scouta på plats?
– Jo, det gör vi också. Vad ögat ser är trots allt det viktigaste.

Vilka personligheter letar ni efter?
– Personligheter är alltid väldigt svårt. Men vi försöker ta reda på hur mycket spelarna är villiga att lära sig. Det är den avgörande delen och där finns inga garantier. Därför tror jag att vi har haft nytta av att ha så många egna spelare i laget. Vi känner spelarna sedan länge och vet vilka knappar som vi ska trycka på.

Varför är Bodö/Glimt så bra på att ta fram egna spelare?
– Nu jobbar vi med professionella tränare för alla lag från 12-13 år och alla lag ska spela enligt samma principer. Vi lagt stora resurser på det och det ska bli väldigt spännande att se resultaten om några år. Men spelarna som är i a-laget nu har inte påverkats av den satsningen, så jag vill vara rätt försiktig med att ge ett säkert svar till varför så många blivit så bra.

Men träningen måste väl vara bra?
– Visst. Men framförallt tror jag att det beror på historia. Att Glimt är ett stolt lag och som har tagit fram många spelare. Det är en liten stad. Om man växer upp här vet man att chanserna är goda att spela i Glimt om man är en lovande spelare.

Vi tar en runda runt Aspmyra Stadion innan vi skiljs åt för dagen. Aasmund pratar om vikten av att vara öppen för ny kunskap för att kunna fortsätta utvecklas. När jag frågar om klubben inte behöver en ny arena också skrattar han till.
– Då behöver vi nog spela i Champions League ett par gånger först.

Det är väl inte omöjligt?
Aasmund är på väg att svara spontant, men hejdar sig.
– Vi sätter aldrig upp sådana mål i klubben.

PANG!

Jag hoppar till högt när jag är på väg till min plats på pressläktaren på Aspmyra Stadion. När spelarna presenteras inför matchen mot Sandefjord skjuts raketer iväg. Tur att ingen såg min pinsamma reaktion, tänker jag, på den ödsliga läktaren. I Norge får arrangörerna ta emot 600 åskådare, men de befinner sig på den andra sidan av planen.

Det tar 18 sekunder innan Bodö/Glimt gör 1-0 genom ett skott från Sondre Brunstad Fet, den ratade spelaren från Ålesund. På pressläktaren skakar journalisterna på huvudet. Ska det bli en skrattmatch till?

Samtalsämnet inför matchen har varit hur Glimt ska hantera tappet av Jens Petter Hauge, men av matchinledningen att döma går det utmärkt. Ersättaren Ola Solbakken, som tidigare ratats i Rosenborg, snurrar friskt på sin kant och assisterar till Ulrik Saltnes 2-0-mål efter 25 minuter.

Men sedan knyter det sig. Sandefjord, ledda av AIK:s förre akademitränare Marti Cifuentes, spelar finurligt och äter sig in i matchen. Strax före halvtid reducerar bortalaget med ett kanonskott.

I halvtid går jag förbi ett sällskap som inte befinner sig på Stadion, men som ändå kan se en del av matchen. Utanför ett stängsel står fyra damer och en herre i Bodö/Glimt-kläder. En av damerna, som presenterar sig som Eva, förklarar att de inte fått biljetter till matchen, men från sin position kan de se buren där Glimts båda mål tillkommit.
– Det är förfärligt trist att vi inte kan gå på matcherna. Vi har aldrig sett Glimt så här bra.

Vad tycker ni om dagens match?
– För dåligt! Bara 2-1! Vi är vana vid mycket mer, säger Eva och skrattar högt.

Eva, till vänster, med supportervänner.

Andra halvlek får en märklig matchbild. Det svänger fram och tillbaka och Bodö/Glimt tappar i stunder sitt täta presspel. Ibland blir avståndet mellan lagdelarna för långt, varpå Sandefjord hittar ytor för sitt anfallsspel. I mitten av andra halvlek träffar bortalaget kryssribban och det är uppenbart att Bodö/Glimts seger är i fara. Samtidigt skapar Glimt hela tiden chanser genom sitt snabba spel. Philip Zinckernagel har tre jättelägen men bränner samtliga.

Via lokalradions högljudda referenter som sitter bredvid mig får jag reda på att Jens Petter Hauge har fått hoppa in för AC Milan i ligamatchen mot Spezia. Kort senare byts den 19-årige Runar Hauge, Jens Petters yngre bror, in på Aspmyra till dagens högsta publikjubel.

Matchen slutar 2-1. Sportchefen Aasmund Björkan springer fram och jublar framåt ståplatsläktaren och bjuder på en dans, vilket är en tradition vid vinster. Nu lyder Glimts otroliga matchsvit 18-2-0, men analyserna efteråt handlar mest om vad som gick fel.
– Det var synd att du kom till just den här matchen, säger tränaren Kjetil Knutsen när jag presenterar mig i den mixade zonen.
– Jag är glad för att vi vann, men prestationen och energinivån är inte på normal nivå för oss. Det var faktiskt inte alls så bra som det brukar vara.

Hur kommer det sig annars att ni har hållit en så hög nivå i år med det tajta spelschemat? Samtliga svenska lag som har kört med samma manskap har hamnat i formsvackor efter ett tag.
– Vi tränar väldigt bra. Vi har haft skickliga fystränare och vi har byggt en trupp som klarar av att vår spelstil. Den ställer höga krav, men vi har unga spelare som är robusta både fysiskt och mentalt. Vi har klarat att spela söndag/torsdag/söndag/torsdag länge. När vi mötte Milan tror jag att de blev chockade över hur mycket vi orkade och hur offensiva vi var under den sista halvtimmen.

Vad tänker du om den matchen i efterhand?
– Jag är stolt över prestationen, framförallt på slutet när vi skapar så bra chanser. Samtidigt är besvikelsen väldigt stor. Vi har fått mycket beröm för insatsen men vi förlorade trots allt. Jag hade velat ha fler matcher i Europa för ta nästa steg, för att utveckla laget.

Har du spelat upp Ulrik Saltnes chans på övertid i huvudet många gånger?
– Inte alls. Den levde i mig där och då men sedan gick vi vidare. Shit happens.

När jag frågar om nyckelfaktorerna till årets framfart lyfter Kjetil Knutsen fram samarbetet i tränarteamet.
– Vi har fått in flera kompetenser som drar åt samma håll. Men annars är det ganska likt det som var 2017. Då var jag assisterande till Aasmund Björkan. För oss är titlarna inte så viktiga, men vi har ett enormt driv. Vi har en spelargrupp som har en otrolig hunger på att lära sig saker och det gäller för tränarna också.

Vad är det viktigaste för att utveckla spelarna?
– Kvalitet på träningarna. Vi tränar mycket funktionell träning med inslag av ”överinlärning” – att vi till exempel låter ett lag med sju eller åtta spelare försöka spela sig ur en press mot en full elva. Vi jobbar med sådana moment över tid. Då lär sig spelarna att hantera olika matchsituationer.

Var kommer din inspiration ifrån om du blickar utåt i fotbollsvärlden?
– ”Godfoten”-teorin från Nils Arne Eggen (legendarisk tränare i Rosenborg) sitter djupt i mig. Att man ska öva på det som man är bäst på, och sedan hjälpa andra för att få ut det bästa av dem. Men om jag ser på internationell fotboll är Liverpool en stor inspirationskälla. Jürgen Klopps fotboll med press, fart och kompakt lag gillar jag. Vissa kan tycka att vi spelar naivt, men vi släpper ju in minst antal mål i serien också.

Vad är det viktigaste i ledarskapet för dig?
– Att vara tydlig och hålla fokus. Men också att ha ett gott humör. Det är trots allt inte världens allvarligaste sak som vi håller på med, det ska man komma ihåg.

Alfons Sampsted, den isländske ytterbacken som inte dög i IFK Norrköping, kommer förbi. Han har bråttom då han ska till flygplatsen och sin landslagssamling, men hinner med några snabba reflektioner.
– Det är stor skillnad på IFK Norrköping och Bodö/Glimt. Där var det mer fokus på att laget skulle hämta hem sina resultat. Här är individuell utveckling i fokus, säger 22-åringen.

Hur var det att komma hit för dig?
– Jag hade pratat med en isländsk vän som spelat här, så jag borde varit förberedd, men det var ändå en chock. Vi tränar mycket hårdare än man gör i Sverige. Men efter ett tag började jag verkligen tycka om det.

Du längtar till de hårda passen?
– Ja! Jag älskar det. Jag är en HELT annan spelare nu. Jag är tryggare i allt som jag gör och har tagit bort många av tvivlen som jag hade. Om någon frågar vad jag är bättre på nu så svarar jag bara allt.

Deadline day.

Freddy Toresen från Avisa Nordland står och spanar vid ett fönster på Aspmyra Stadion. Dagen efter 2-1-segern mot Sandefjord är den sista dagen som man kan sälja och köpa spelare på. Det har ryktats om att Hugo Vetlesen, 20, är på väg till klubben, vilket är något av en transferbomb.

Vetlesen har inte riktigt tagit steget som vissa kanske trodde när han debuterade som 16-årig i Eliteserien, men har redan gjort över hundra matcher för Stabæk.
– Jag tror att han dyker upp. Han borde vara med nästa plan från Oslo. I så fall kommer de parkera här utanför, säger Freddy Toresen.
– Det är nya tider när en sådan spelare kan värvas till Glimt. Stabæk är kända som en talangfabrik, men han vill tydligen hellre flytta upp hit.

Det tar en halvtimme innan Avisa Nordland får sin nyhet. En fotograf på flygplatsen har tagit en bild på 20-åringen som kommit till Bodö för att sätta sin signatur på ett treårskontrakt. Lite senare på kvällen ska Glimt även presentera mittfältaren Vegard Moberg, 29, som man tidigare haft i laget, samt talangen Elias Kristoffersen Hagen. Men klubben säljer inte fler spelare. Bud saknas inte, men Glimt har skaffat sig lyxen att säga nej.

Vid det här laget vill man inte lämna något åt slumpen, även om man mer eller mindre redan har säkrat guldet. Man får som bekant inte prata i sådana termer inom klubben, men när det återstår tio omgångar går det oftast inte ens att spela på serieguld hos spelbolagen.

Bet365 tillhör undantagen: de ger 1,001 i odds. Om man satsar 1000 kronor får man alltså en krona i vinst om Bodö/Glimt vinner serien.

Aasmund Björkan pratar med ”kaffegänget” på Aspmyra Stadion. Längst upp till höger sitter Harald Berg.

Innan jag lämnar Aspmyra tar jag chansen att prata med kungen själv, för det visar sig att Harald Berg har varit på plats och sett dagens träning tillsammans med gamla fotbollsvänner. När jag frågar om en pratstund nekar Harald först, han tycker att andra ska stå i centrum, men så blir det ändå att vi byter några ord.

78-åringen är ofta på Aspmyra för att se på träningar. Att diskutera fotboll och lyssna på dåliga skämt från de andra gubbarna i ”kaffegänget” är bland det bästa som han vet. Harald och hans vänner brukar även hjälpa klubben med olika saker. Dugnad som man säger i Norge. En gång skruvade de upp stolar på en hel läktarsektion.
– Där sparade klubben ett par hundratusen tror jag, säger Harald och ler.
– Det är klart att vi hjälper till. Vi är ju spänstiga allihopa.

Vad tänker du om säsongen?
– Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva det här. Det har varit en otrolig säsong.

Hur går snacket med barnbarnet Patrick?
– Vi pratar faktiskt inte så mycket om fotboll. Vi pratar i alla fall aldrig om resultat. Då är det mer intressant att prata om situationer på planen. Hur var det? Vad tänkte du där?

Harald tycker inte att det går att jämföra hans generation med dagens, men gillar den respektlösa inställningen som fortsatt genomsyrar klubben.
– Det är samma sak som när vi fick spela i cupen för första gången. Vi hade bara fått spela mot nordnorska lag så vi visste inte vad som väntade. Men vi hade bestämt oss för att inte tro att motståndarna var något särskilt. Det var likadant när jag spelade i Nederländerna. När vi mötte Ajax som var världens bästa lag hade jag Johan Neeskens mot mig.

Och han var tuff?
– Det kan du tro. Men jag tänkte ”varför ska jag vara rädd för honom?”

Harald är på väg att gå. Jag berättar att syftet med mitt reportage handlar om vad svenska lag kan lära sig av Bodö/Glimt. Harald svarar att att klubben har arbetat klokt under lång tid, men att det viktigaste i fotboll alltid handlar om att våga, att tro på sin egen förmåga.

Sedan ler kung Harald ett lurigt leende.
– Men allt kan de andra inte lära sig. Det har alltid varit något speciellt med Bodö.