Inget är tacksammare att slå mot än bröliga fotbollssupportrar.
Men de senaste dagarnas moralpanik inlindat i kulturpretentioner och missriktad feministisk omtanke imponerar inte.
De hann före körsbärsträden i Kungsträdgården, de flesta uteserveringarna och skatteåterbäringen. Årets första vårtecken var den allsvenska premiären.
Det var gubbar med Hammarby Rodd-kepsar, unga morsor med tatueringar på fingrarna och premiärsaliga barn i hasorna. Såklart också de svartklädda män som sällan får omnämnas i texter där fotbollens sociala kraft lyfts fram.
Framförallt var det kära återseenden och omfamnanden mellan de kompisgäng som i två år fått se hemmapremiären på lokala eller i vardagsrummet. Man behöver inte älska fotboll för att inse att de känsloyttringarna är ett lika vackert bud om att vintern är över som en gatusopad trottoar i motljus.
Visst, det går att raljera över ritualerna kring Hammarbys hemmapremiär. Det hörs dialekter här och var, det dricks någon flaska kir för mycket. Men jag tycker att det finns något charmigt i att en dag på året intas Nordeuropas mest gentrifierade kvarter av en urspårad folkfest, där grabbar med mittbena klättrar i vägskyltar och ovana händer tänder bengaler.
Nåväl! Varken Williot Swedberg eller premiärmarschen var tillräckligt för att imponera på alla. På twitter läser jag att folkbildaren och namn nummer 22 på Feministiskt initiativs riksdagslista, Tomas Agnemo, såg helt andra saker. Där vi andra såg tiotusentals fotbollsälskares lycka drogs Agnemos blickar till “fulla skräniga män i stora grupper” och “destruktiv manlighet”. Någon sådan kunde inte jag identifiera, men å andra sidan har ju inte jag jobbat med att “förändra maskulinitetsnormer i över 20 år”.
Den här sortens moraliserande är inte ovanlig. Så sent som i höstas skrev Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör, en krönika om hur vidrigt det var att gå på derbyt mellan AIK och Djurgården. På vägen till matchen blev hans 13-årige son “tacklad” av en vuxen motståndarssupporter (förstås oförsvarligt), väl inne på arenan spillde två män öl på raderna framför (något som kanske inte åsamkade några större trauman).
Det är samma beteende där som när Tomas Agnemo eller Cissi Wallin gnäller på Bajenmarschen: en utomstående valsar in i ett nytt sammanhang och kräver att allt ska vara anpassat till honom eller henne själv. Det är precis samma tankemönster som leder till att bostadsrättsägare lyckas klaga bort Trädgårdens parallellverksamhet Äppelvillan, Docklands återfödsel eller Baras imperiums sena öppettider.
Det finns något självcentrerat i det Nimbybeteendet. Ja, det är tråkigt för republikaner när innerstan spärras av för kungliga bröllop, det är tråkigt för den som vill picknicka i Rålambshovsparken när Stockholms filmfestival håller sommarbio, det är tråkigt för den som vill ha Zinkensdamm för sig själv när hurtigbullarna i Midnattslopet intar sommarnatten.
Men det hör till att bo i en storstad. Kan man inte stå ut med att människor i grupp samlas och hittar på något skoj, då kanske man ska bo på en plats där människor helt enkelt är färre.
Om Tomas Agnemo är arg av politiska skäl är det kulturella sådana som hindrar Felix Olsson, kulturreporter på Eskilstuna-Kuriren, från att imponeras närmre av Sveriges största folkrörelse. Till skillnad från Agnemo har också Olsson faktiskt besökt en match, Hammarbys cupsemifinal mot IF Elfsborg, men att han var där ångrar han bittert.
För det blev inte det “roliga idrottsevent” som Olsson hoppades på, istället rådde “blodtörst” hos den “hatiska massan” som vågade besöka matchen. Inte ens att det såldes öl gjorde stämningen god (alkohol som ju har en otrolig förmåga att lugna uppretade folkmassor) – inte en enda gång hörde Olsson någon säga “vad trevligt vi har det!”.
Olsson avslutar sin krönika med en krystad liknelse med Oscarsgalan och ett makabert påstående om att “säkert var det några motståndarfans som åkte på stryk efteråt” (en fråga: varför inte undersöka saken i sådana fall, Eskilstuna-Kuriren? Har ni skäl att tro att våldsdåd begåtts är det väl rimligt att sätta en skicklig reporter på att undersöka uppgifterna, inte låta en krönikör nämna det i förbigående?).
Olsson, Agnemo och Wolodarskis moralpanik går också stick i stäv med en annan trend: att låta kulturskribenter ta till de mest ambitiösa penseldrag när (åtminstone landslags-)fotboll ska bevakas. Jonas Ekblom jämförde i SvD en landskamp i fotboll med ett hänryckande libretto, Jens Liljestrand skrev om hur det danska landslaget fick honom att sluta skämmas över ursprunget på andra sidan sundet och Sveriges EM-utträde fick Jesper Högström att tänka på lord Byrons dikt “Mazeppa”.
Ja, kulturskribenters fotbollsbevakning kan tangera det pretentiösa, men det är å andra sidan inte mycket att yvas över jämfört med Felix Olssons stilistiska grepp som verkar gå ut på att förfasas över något som man varken förstår eller vill vara en del av.
Hur skulle det se ut om någon provade det omvända? Låt säga att jag som sportreporter skulle gå på en Dramatenpremiär, skriva en krönika där jag raljerade över Thorsten Flinck som under uppsättningen av Sotarpojken år 2000 tvingade unga assistenter att fixa kokain till repetitionerna, över Mikael Persbrandt, enligt egen utsago “den största snortaren i världen”, som ska ha hotat en homosexuell man på restaurang East och vrålat att “inga jävla bögar ska få vara här”, över Örjan Rambergs vidriga misshandelshistorier, sova igenom pjäsen och sen avsluta med att “säkert åkte någon teaterassistent på stryk efter föreställningen” – då hade det förstås varit pinsamt för blott mig själv.
I fyra månader har vi längtat efter Allsvenskan. Nu återstår bara att längta till den dag svensk fotboll slipper missriktad moralpanik och oinsatta kulturreportrar.
